Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Blonde (2022)

Blonde (2022)

  • 2 tim 46 min
  • Drama, Biografi
  • Netflix
Oskar Pettersson
Oskar Pettersson | Recension
25 september 2022
Oskar Pettersson
Oskar Pettersson | Recension
25 september 2022

En strålkastarbelyst mardröm

Andrew Dominiks "Blonde" är verkligen olikt något annat. Visionärt, kompromisslöst och 100% realiserat filmmakeri erbjuds när regissören ger en underbart teatralisk och bottenlöst tragisk inblick i Marilyn Monroes inre.

  • Regi:
    Andrew Dominik
  • Manus:
    Andrew Dominik
  • I rollerna:
    Ana de Armas, Adrien Brody, Bobby Cannavale, Julianne Nicholson m.fl.

Det är viktigt att poängtera att den som ser "Blonde" med förväntningarna av en traditionell biopic om skådespelarens liv riskerar att bli gruvligt besviken. Den sedvanliga ”från vaggan till graven”-mallen slängs ut genom fönstret och vad vi istället får se är något som påminner mer om en skräckfilm som utspelar sig i psyket på Marilyn Monroe, eller förlåt; Norma Jeane Baker.

Just gränsdragningen mellan Monroe och Baker, som var skådespelarens riktiga namn, ligger till stor grund för allt vad filmen bottnar i. Marilyn är karaktären som skapats av omvärlden medan allt Norma Jeane egentligen vill är att få vara just Norma Jeane. En intern och ständigt pågående brottningsmatch mellan två inneboende personor som långsamt men plågsamt tvingar ner skådespelaren i det Hollywoodglittriga fördärvet, med stark draghjälp från vidriga producentpampar och påträngande ”fans”.

Monroes liv framställs i filmen som inget mindre än en evig tragedi, en tragedi hon är helt oförmögen att sätta stopp för och som tycks vara ofrånkomlig från dag ett. Ynklig, vilsen och i desperat behov av vägledning, Ana de Armas kompletta känslospektrum fullständigt väller ut ur skådespelaren som visar upp en oemotståndlig hängivenhet inför uppgiften att gestalta det blonda bombnedslaget när hon tampas med sin publika persona och en desperat längtan efter pappan som övergav henne och hennes mentalsjuka mamma.

Foto: Netflix.

 

Blonde utspelar sig som en mardrömslik odyssé där världshistoriens kanske mest åtrådda och mytologiserade kvinna reduceras till en handfallen pöl av desperation som fortfarande försöker plocka upp skärvorna från den hjälplösa lilla flickan som tidigt i livet fick förklarat för sig att den hon var, Norma Jeane, inte var värt något.

Filmmagi av högsta kaliber

Filmens initiala mottagande har verkligen varit kluvet, något som är lätt att förstå. Andrew Dominik målar med sin allra bredaste pensel för att fullända denna expressionistiska och obekväma feberdröm av Monroes inre på ett sätt som inte lär falla samtliga i smaken, men vars gränslösa ambition är svår att förneka.

Med en utsökt svartvit estetik som ständigt svävar i en sorts melankolisk disharmoni avfyrar Dominik på samtliga cylindrar på ett sätt så obehindrat singulärt och härligt pretentiöst att det får mig att påminnas om vad det är som gör filmmediet så unikt och inspirerande.

Bobby Cannavale och Ana de Armas i Blonde. Foto: Netflix.

Min främsta kritik mot filmen ligger i att, likt omvärlden som tuggade och spottade ut Monroe, tycks Dominik vara mer intresserad av skådespelaren som ett studieobjekt, ett sorts ogreppbart väsen, snarare än som en fullfärdig människa.

De Armas porträttering av Monroe angränsar i ärlighetens namn till en karikatyr av en hysterisk och hjälplös liten flicka där hennes smärta framställs närapå pornografisk. Tack vare De Armas ofrånkomliga sårbarhet och Dominiks hejdlösa filmmagi är det trots detta svårt att inte ömma för och bli skräckslagen av det emotionella helvete som för varje passerande minut kryper närmare och närmare inpå vår leading lady tills det att bördan slutligen blir för stor att bära och Norma Jeane går förlorande ur kampen mot Marilyn.

"Blonde" har premiär på Netflix 28 september.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL