Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Recension: Apollo 10½: A Space Age Childhood (2022)

Apollo 10½: A Space Age Childhood (2022)

  • 1 tim 37 min
  • Äventyr, Drama
  • Netflix
Filmtopp
Loke Westberg | Recension
02 april 2022
Filmtopp
Loke Westberg | Recension
02 april 2022

Richard Linklater briljerar med ny film

Richard Linklaters animerade kärleksbrev till 1960-talet överträffar alla förväntningar. Både stilen och storyn håller allra högsta klass, så hög att speltiden på 98 minuter känns blygsam.

  • Regi:
    Richard Linklater
  • Manus:
    Richard Linklater
  • I rollerna:
    Jack Black, Zachary Levi m.fl.

1969, mitt under Kalla- och Vietnamkriget, skickar USA för första gången en människa att sätta sin fot på månen via Apollo 11. Under hela 60-talet rådde det en storskalig rymdhysteri i hela USA och det är uppväxten i detta USA som Apollo 10½ skildrar.

Stanley är en pojke i tioårsåldern som bor i närheten av NASA:s rymdcenter utanför Houston, Texas. Hans pappa jobbar på NASA men har vad Stanley själv kallar “ett tråkigt jobb”, eftersom han inte är någon astronaut utan istället sköter pappersarbete. Om intresset för rymden var stort i USA i allmänhet, går det att fantisera om vad rymden, med dessa förutsättningar, betydde för Stanley i synnerhet. Under en solig förmiddag på skolgården blir han inkallad av två män i kostym som vill att han ska utföra ett hemligt uppdrag. De kommer från NASA och berättar för honom att de råkat bygga en rymdkapsel som är för liten för en vuxen människa och vill därför att Stanley, som både är fysiskt aktiv och bra på matte, ska färdas med den till månen.

Träffar rätt hos vuxna publiken

Apollo 10½: A Space Age Childhood handlar egentligen inte särskilt mycket om Stanleys väg till månen. Filmen skildrar snarare Stanley och hans syskons uppväxt i 60-talets USA med en smått överdriven men ack så pricksäker nostalgisk hand. Filmen är animerad med en teknik som kan liknas vid “rotoscoping”, där tätt efterföljande sekvenser skapar rörligt material. Det är en teknik som regissören Richard Linklater inte är helt ovan att arbeta med, men här överträffar han sina tidigare filmer. Även om filmen är tecknad är det i allra högsta grad en film som med säkerhet går hem hos den vuxna publiken – referenserna är äkta och går att känna igen sig i.

Apollo 10: A Space Age Childhood
Foto: Netflix.

Referenserna jag talar om är för många för att rada upp, allt från nybyggda Texaco-bensinstationer, hur man kringgick vissa regler för att få extra speltid på flipperspelen och Walter Cronkites trygga röst som nyhetsankare i TV-rutan. Allt detta perfekt förpackat i ett nostalgiskt skimmer. Det är i denna miljö som regissören Richard Linklater leker med tanken om vad barn och ungdomar fantiserade om vad rymden innebar. Det är något han har all rätt att göra eftersom han är född 1960 och filmen är löst baserad på hans egen uppväxt.

Jack Black spelar en vuxen Stanley och agerar guidande berättarröst genom hela filmen och visar att det inte bara är gitarren han behärskar, utan även rösten. Det är sällan man som trogen filmkonsument finner sig helt till ro efter en film, med absolut ingenting att invända. Idag var en sån dag. Det är en film som förenar nutid och dåtid, vuxet och barnsligt, förväntan och vemod.

“It was a good time to be a kid.”

Jag är inte svårövertalad, Stanley, och det enda jag kan konstatera efter filmens slut är att jag är född i fel land och fel tid.

Apollo 10½: A Space Age Childhood finns nu att streama på Netflix.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL