Mads Mikkelsen danska storfilm ”Den siste vikingen” spelar för säkert

Den som vill se ”Den siste vikingen” när den nu går upp på bio har förmodligen fångat upp mängden hyllningar som haglat över den från världens alla håll. Recensenter anser att den inte bara sammanfatta de danska filmtraditionerna med mörker, humor och absurditet, utan också med sitt glänsande skådespeleri.

Jag håller med om att Den siste vikingen är lysande på flera rätt, men om du som jag förväntar dig en mer helhjärtad kriminalkomedi driven av en ständig hotbild som ger berättelsen nerv, riskerar du att bli besviken. Det här är en i grunden rätt snäll film som snarare hittar det mörka och absurda i karaktärernas svårbegripliga diagnoser än i den danska råheten. Det blir till och med lite väl sentimentalt på sina ställen.

LÄS OCKSÅ: Starkare känslor i nya ”Wicked: For Good” än i första filmen: ”Ny nivå”

Starta ett band, väck brorsans minne och hitta pengarna

”Den siste vikingen” följer den pressade ex-fången Anker som samma dag han släpps ut från fängelset blir pressad av sin gamla kriminella bekant Flemming. Han vill veta att Anker gräver fram pengarna som han gömde innan han hamnade på kåken. Men vi förstår att han, med polisen stormandes mot hans lägenhet, gav väskan med pengar till sin bror Manfred. Mycket har hänt under de femton år som Anker suttit inne, framför allt med Manfred som numera slits med suicidala tankar samtidigt som han tror att han är John Lennon.

Anker sliter med sig Manfred till platsen där han fick i uppdrag att gömma pengarna, i deras gamla barndomshem ute i skogen, men eftersom han har en dissociativ störning som gör att han tror sig vara artisten John Lennon har han ingen aning om vad sitt tidigare jag Manfred kan ha gjort. Här ute väcks den galna idén om att ”återförena The Beatles” för att skaka liv i ”John Lennon” och väcka hans minne. Idén är ganska oklar och tiden är knapp men kanske också Ankers bästa chans då han endast har några få dagar på sig att få fram stålarna.

LÄS OCKSÅ: Nya ”Sisu: Road to Revenge” är bättre än den första filmen på alla plan

Alla skådespelare glänser

Det är en älskvärt larvig premiss vi får presenterad framför oss, och vi blir ännu en gång tungt påminda om hur danskarna tillåts att ta ut svängarna på ett helt annat sätt än svenska filmskapare. Berättelsen bärs upp av ett fantastiskt karaktärsgalleri. Mads Mikkelsen är som alltid underbar, här som den sinnesförvirrade brodern Manfred. Nicolas Bro som spelar gangstern Flemming är även han strålande. Svenske Kardo Razzzi har en stor roll som ”Paul George” – en psykiskt sjuk person som fått för sig att han är både Paul McCartney och George Harrison, och en rad andra musiker.

Hela ensemblen är skitkul. Det är främst där som filmen har sin styrka.

Saknar den danska råheten – galenskapen stoppas

Men lite för ofta känner man att det här är en trygg Nordisk Film-produkt. Galenskaperna tonas ned till fördel av de moraliska budskapen. Visst har filmen gått hem hos den breda massan (över 600 000 danskar har sett den på bio) och kan redan innan sin Sverigepremiär betraktas som en enorm succé. Men för en sadistisk cineast som mig själv blir den här upplevelsen alldeles för bekväm. Jag vill ha mer av den danska råheten, som är så fantastisk i all sin galenskap. Hotbilden är för klen. Uppgörelsen för svag.

Anders Thomas Jensen vill hela tiden hitta ljusningen hos alla karaktärer. Det blir finstämt på ett hämmande sätt. Visst, det är publikfrieri och ger fler nyanser till berättelsen, men hindrar det skruvade upplägget från att blomstra fullt ut.

Den siste vikingen är mer av en dansk Forrest Gump än något annat. En storproduktion som alla ska kunna se, med en gnutta galenskap strösslat på toppen.

Filmen har premiär den 21 november.