Nya ”Sisu: Road to Revenge” är bättre än den första filmen på alla plan

Den finska actionrullen Sisu tog många med storm när den släpptes härom året. Det grova våldet och blodet tillsammans med handlingens enkelhet kändes väldigt icke-nordisk, samtidigt som berättelsen ändå bevarade en unik finskhet med sisu-tematiken. Kritiker och tittare älskade i alla fall kombinationen, inklusive Filmtopp som gav Sisu högsta betyg. 

Jag var inte riktigt lika imponerad. Visserligen var Sisu en frisk fläkt på den nordiska filmscenen, men ungefär halvvägs igenom övergav den sitt finska stoiska hjärta för Mission: Impossible-stunts och överdrivet publikfrieri. Det blev lite väl mycket Hollywood för smak med tanke på hur härligt smutsigt filmen inleddes.

Uppföljaren ger oss mer av allt det goda som Sisu bjöd oss på, men denna gången med en högre budget, mer fingertoppskänsla, en mycket starkare antagonist och mer träffsäker humor. Road to Revenge är den första filmen – bara bättre på alla plan. 

”90 brutalt underhållande minuter” 

I den första filmen fick vi se Aatami Korpi (Jorma Tommila) slakta nazister under andra världskriget för att skydda sitt guld. I Sisu: Road to Revenge har kriget precis tagit slut och nu är det Sovjetunionens röda armé som ska få smaka hans vrede. Denna gången har han dessutom något mycket mer värdefullt än guld som ska skyddas: minnet av hans familj. 

Aatami beger sig in på sovjetisk mark för att åka till huset där han en gång bodde, innan kriget satte klorna i honom och frun och barnen slaktades av skoningslösa sovjeter. Aatami monterar ned huset och lassar timret på ett lastbilsflak. Han tänker ta med det till Finland för att bygga upp huset på nytt. Men när den röda armén får höra att mannen som dödat över 300 ryssar befinner sig i landet skickar de Igor Draganov (Stephen Lang) – mannen som mördade Aatamis familj – för att ta kol på monstret han skapat.

Från den här punkten utvecklar sig Road to Revenge precis som du kan förvänta dig om du sett den första filmen. Ryssar dödas på det ena kreativa sättet efter det andra, blod sprutar och Aatami skjuts, bankas och piskas till slamsor – men utan att han ens tänker tanken på att ge upp. 

I slutändan är det här kort och gott 90 brutalt underhållande minuter (med stark betoning på brutalt). 

Gjord med en tydligare glimt i ögat

Mitt största problem med den första filmen var att den utvecklades från en härligt urspårad actionrulle till en fånigt urspårad actionrulle – den gick från att vara en finsk Tarantino, till en finsk John Wick och i slutändan en finsk Mission: Impossible. Den tonmässiga resan blev väl stor för min smak och filmen blev gradvis svårare att ta på allvar. 

Alla dessa element finns även i nya Road to Revenge, men här är de betydligt bättre balanserade. För min smak är det fortfarande lite väl fånigt ibland, men den här gången är det tydligare gjort med glimten i ögat och därför lättare att förlåta. Humorn fanns även i första filmen, men den används flitigare i uppföljaren – vilket gör det betydligt lättare att acceptera galenskaperna och kreativiteten istället för att ifrågasätta dem som icke trovärdiga. Det här är en film som vet att den är over the top och den försöker inte låtsas som någonting annat.

Det största problemet som Sisu: Road to Revenge har är dess förutsägbara handling. När vi bänkar oss framför filmen vet vi att Aatami mer eller mindre är så odödlig som legenden om honom säger, och med den episodiska inramningen (med kapitel precis som i den första filmen) blir det lite trevande. Vår huvudkaraktär ställs inför svårare och svårare motståndare för varje kapitel likt i ett tv-spel.

Inledningsvis gör det ingenting att vi vet vart filmen är på väg, det är underhållande nog att få se alla kreativa sätt som Aatami kan ta död på skurkarna, men ganska snabbt börjar det kännas som en transportsträcka i väntan på en större uppgörelse. Lyckligtvis har regissören och manusförfattaren Jalmari Helander varit väl medveten om den saken och hållit filmen kort. Med sina blott 90 minuter hinner det aldrig bli tråkigt, även om engagemanget kanske inte är på topp under mittenakten. 

Filmen ägnar sig för mycket åt publikfrieri och "coola tricks" för min smak, men uppskattade du den första ”Sisu” kan jag garantera att du även kommer att gilla ”Sisu: Road to Revenge” – den är precis lika härligt elak, våldsam och underhållande. De enda skillnaderna är att uppföljaren är bättre producerad, är roligare och har en betydligt mer minnesvärd skurk.

”Sisu: Road to Revenge” har biopremiär 19 november.

LÄS OCKSÅ: Nya filmer och serier du inte vill missa – 5 tips med premiär i veckan

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.