Licorice Pizza (2021)
"Inte en sekund där dialogen känns onaturlig"
På fredag är det svensk biopremiär för Paul Thomas Andersons nya film "Licorice Pizza", en Coming of Age-rulle där skådespeleriet och scenografin glänser i den grad att Filmtopps Nathalie Leth kan leva med regissörens ofokuserade berättargrepp.
Det finns två saker som vi svenskar är kända för. Våra utmärkta pizzor och vår smakrika lakrits. Frågan är om dessa två unifierade i en oheliga allians hade varit något som helst aptitretande? Samma fråga kan vi ställa oss filmens hjältepar, den 25-åriga Aliana och hennes tio år yngre beundrare, Gary.
Filmtiteln, Licorice Pizza, kommer från ett slangord för vinylskivor som mest användes under 70- och 80-talet, och det är i det tidiga 70-talet som filmen utspelar sig. Filmen har en autentisk look som drar oss rätt in i årtiondet utan behovet att med sedvanlig överdrift, som i That 70's Show, pressa in blommiga eller hallucinogena mönster och peace-märken i varje ruta. Faktum är att harmonin mellan kostym, smink och scenografi är så välbalanserad att man hade kunnat tro att det är en och samma person har gjort sitt yttersta för att varsamt och respektfullt öppna denna enhetliga tidskapsel.
Med exakt samma precision och varsamhet har man valt ut skådespelare som utför sina roller otroligt skickligt och världsvant. Filmen är strax över två timmar lång och det finns inte en enda sekund av dessa där dialogen känns onaturlig.
Varje skådespelare bidrar med något till mitt känslospektra. Oavsett om det rör sig om majoriteten av skärmtiden med filmens protagonister, ett kapitel med smällkaramellen Bradley Cooper eller den molokna karaktären Matthew som medverkar i mindre än tio minuter, så drar filmen i alla strängar på min lyra och skapar ljuvliga toner om en bättre tid.
Filmens regissör och manusförfattare, Paul Thomas Anderson, är ett namn som ofta, med all rätt, väcker starkt intresse. Han är kanske mest känd för sina högt uppskattade filmer så som Boogie Nights och There Will Be Blood. Anderson har aldrig riktigt varit min typ av milkshake då hans filmer tenderar att vara väldigt ofokuserade. Licorice Pizza är inget undantag. Mitt i all min beundran för filmens generella hantverk märker jag att hans signatur på brist av sagda fokus gör sig påmind. Jag frågar mig var filmen faktiskt är på väg men det finns ingen karta eller kompass på denna jord som kan tala om för mig var berättelsen tänker ta oss. Men lyckligtvis är själva innehållet i sig så pass bra att jag kan hantera Andersons typiskt oklara berättande.
"Licorice Pizza" kan bäst jämföras med en vacker och inbjudande sjö. Manuset må ligga på botten där vi från strandkanten inte kan tyda något av det då vattenytan är i ständig rörelse, men för den som funderar på att doppa tårna vill jag ändå starkt rekommendera att bara dyka i med huvudet före.
MER LÄSNING: