I väntan på Jan Myrdals död (2021)
En puttrande skildring av livets höst
Bengt Löfgren och Bo Sjökvist har följt den kontroversiella vänsterikonen och författaren Jan Myrdal under hans allra sista år innan bortgången 2020 vid 93 års ålder. Det närgångna och stundtals humoristiska porträttet lyckas bygga upp ett eget litet puttrande mikrokosmos med döden som nästa anhalt.
”Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är. Ty Internationalen åt alla lycka bär."
Dessa klassiska rader återkommer både en och två gånger i dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död. Jag har svårt att se honom misstycka – författaren, son till Alva och Gunnar Myrdal, har nämligen varit en vänsterikon sedan slutet av 60-talet då han figurerade som en informell ledare av den maoistiska grenen. En mycket kontroversiell och radikal vänsterikon som lämnat få oberörda med sina åsikter, ska verkligen sägas. I dag kallas han ibland för bortglömd.
Bortglömd eller inte så är Jan Myrdal minst sagt en fascinerande karaktär. I väntan på Jan Myrdals död bjuder in tittaren till ett puttrande och intimt litet mikrokosmos med direkt blodröda nyanser, där byster av gamla sovjetledare i trädgården är helt normala attiraljer och Karl Marx Kapitalet fungerar som bibel. Som barn av min tid står jag själv, utan att bli för politisk här, långt från 68-rörelsen och filmens huvudpersoner. Men jag fångas trots det av det åldrande universum och de karaktärer (av varierande excentrisk grad) som dokumentären kretsar kring.
Kanske för att den trots sin färgstarka huvudperson lyckas bli väldigt allmänmänsklig. I grund och botten handlar dokumentären faktiskt om åldrande, krämpor och en något uppsluppen väntan på döden. Arbetshästen Jan Myrdal sitter i början av filmen vid 91 års ålder i sitt abnormt gigantiska bibliotek och skriver frenetiskt på en bok han menar kommer att ”bli en flopp eller en av de viktigaste böckerna i modern svensk litteratur” – utan det konstanta skrivandet och hoppet på en revansch har han ingenting.
Ofrivilligt humoristisk duo
Eller så fångas jag av dokumentären för att den presenterar ett oväntat narrativ i den desillusionerade lärjungen och grundaren av Jan Myrdalsällskapet Lasse Diding. En något yngre, mycket säregen cigarrökande hotellentreprenör som fyller filmen med en rejäl dos dynamik (och gärna låter sig intervjuas i badkaret).
Parhästarnas munhuggande med varandra osar "gammalt gift par" och är ofrivilligt humoristiskt i allra högsta grad och där Lasse menar att hans fadersgestalt blivit alldeles för gammal och en dålig författare, tycks Jan snarare mena att han hålls tillbaka av en halvbildad miljonär. Båda tycks leva i ett slags gemensamt och självpåtaget Stockholmssyndrom som sammanfattas bäst i citatet om att Lasse vid ett tillfälle erbjöd sig att sponsra Jans ”självmordsresa till Schweiz”.
Utan några jämförelser i övrigt så tycker jag att I väntan på Jan Myrdals död gör det som en dokumentär som till exempel The King of Kong gör allra bäst. Den introducerar oss till en närmast förhöjd miljö vi inte är vana vid alls och plötsligt sitter man där helt fångad av en massa oväntade intriger och relationer – här i ett liv där vi kanske inte riktigt trodde att det skulle finnas särskilt många sådana kvar. Det är en påminnelse om hur man inte ska gå och dras med fördomar om äldre.
Filmen lyckas dessutom på ett värdigt sätt göra allt det här med en varm blick som aldrig glömmer dess egentliga syfte, människan och det för oss alla ofrånkomliga slutet. Med sitt höga betyg hamnar filmen på vår lista med årets bästa filmer.