Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Station Eleven (säsong 1)

Station Eleven (säsong 1)

  • 10 x 60 min
  • Drama
  • HBO
Jonatan Blomberg | Recension
12 december 2021
Jonatan Blomberg | Recension
12 december 2021

”Station Eleven” är en av årets bästa miniserier

Adaptionen av Emily St. John Mandels redan hyllade pandemi-bok har nu blivit en ännu bättre miniserie, som bör ses av så många som möjligt.

  • Skapare:
    Patrick Somerville, Hiro Murai
I
  • I rollerna:
    Mackenzie Davis, Himesh Patel, Gael m.fl.

Jag har sagt det många gånger förut, men ibland räcker det med att bara slänga ett öga på folket som är involverade i en produktion parat med faktumet att det är en miniserie från HBO — för att veta att det är värt att ges en chans. Det var exempelvis även sant tidigare i år när Kate Winslet, Jean Smart och Evan Peters imponerade med Mare of Easttown.

Det var därav en självklarhet för mig att blåsa upp peppen även inför Station Eleven, särskilt eftersom det rapporterades om hur manusförfattaren Patrick Somerville (The Leftovers, Maniac) och regissören Hiro Murai (Atanta) skulle sköta adaptionen av miniserien — och att Mackenzie Davies (Halt and Catch Fire) skulle få axla huvudrollen. En trio av människor jag uppskattat andra produktioner från, som nu skulle göra en miniserie för HBO — jag var såld.

MER LÄSNING: 10 tips på miniserier

Sedan läste jag boken under sommaren, ännu mer såld. Den är nämligen både vacker och skrämmande på en och samma gång. Men på ett sätt som först gör det svårt att se exakt hur det ska gå att lyckas få berättelsen att kännas lika bra som tv-serien. Och det ska kanske ärligt sägas att Station Eleven som tv-serie är inte lika bra som boken… den är bättre. Några mindre men ändå betydande förändringar i historiens upplägg höjer faktiskt den totala upplevelsen till en ännu högre nivå.

Vad handlar då Station Eleven om? En pandemi som på många sätt är skrämmande lik vår egen — förutom att den är mer eller mindre 100% dödlig om du nu faktiskt råkar smittas av den — slår ut praktiskt taget hela vår planets befolkning under loppet av några få dagar. Handlingen utspelar sig under det första avsnittet precis innan pandemin är ett faktum (ett avsnitt som för övrigt spelades in i januari 2020 innan produktionen tvingades stängas ned på grund av covid-19), en annan tidslinje utspelar sig under de första hundra dagarna efter att världen lamslagits och den vi spenderar allra mest tid i är tidslinjen som utspelar sig 20 år efteråt.

Kärnan till hela berättelsen går kanske lättast att sammanfatta med frasen ”because survival is insufficient”, som dyker upp titt som tätt både i boken och på en av ”den resande Symfonins” vagnar i serien. Symfonin är en grupp av gamla skådespelare och musiker som reser omkring till små samhällen med få överlevare och uppträder med olika uppsättningar av Shakespeares gamla odödliga klassiker. Det ger medlemmarna i gruppen en mening med livet och skänker alla som får se deras skådespel med något mer än att bara ha lyckats överleva ännu ett år, i en annars avsevärt mer farlig och svårnavigerad värld.

"Det perfekta slutet på TV-året 2021"

I den nya världen finns det också en grupp av unga människor, alla födda efter pandemin, som följer Profeten. Jag vill inte gå in allt för mycket på vad det här faktumet resulterar i, men det är i alla fall inte som i boken — och kan därför utan tvekan avnjutas även av folk som läst den och tror sig veta var berättelsen är på väg.

MER LÄSNING:

Det här är däremot inte en postapokalyptisk äventyrs-serie i stil med The Walking Dead eller typ The Stand… utan vi rör oss snarare i en berättelse som mer liknar The Leftovers, fast där vi istället fick följa den version där 97% av världens befolkning plötsligt försvann (istället för den med 3% som det är i den seriens upplägg).

Handlingen skyndar sig med andra ord inte fram, utan tar sig tiden att bygga upp berättelsen långsamt, dramatiskt men skrämmande bra – genom förträffligt skådespel, foto, musik och manus. Det blir inte mycket bättre än såhär, det perfekta slutet på TV-året 2021.