Kidding (säsong 2) – Jim Carrey är tillbaka
Jeff Pickles återvänder mer splittrad än någonsin.
Jim Carrey är tillbaka som den godhjärtade barnprogramsledaren Jeff Pickles i "Kidding säsong 2". De första avsnitten öppnar starkt och bjuder på ett musikalnummer som slår Baz Luhrmann på fingrarna.
Trots stjärnglans av självaste Jim Carrey har inte Dave Holsteins innovativa dramedy Kidding fått något vidare genomslag. Det förvånar mig verkligen då den första säsongen bjöd på smarta skämt och levererade en stark line-up med tragikomiska karaktärer. Dessutom är det Jim Carreys bästa roll sedan Lemony Snickets (2004).
Att en andra säsong nu har landat hos HBO Nordic talar med andra ord för att detta är en serie som produktionsteamet verkligen brinner för. Och det märks.
I Kidding spelar Jim Carrey den omåttligt populära barnprogramsledaren Jeff Pickles; en frustrerande godhjärtad man som skulle kunna diagnosisteras med första gradens Jesuskomplex. Inte för att han tror sig kunna förvandla vatten till vin, utan snarare ont till gott med en kram. Om Jeff kunde skulle han vända tredje kinden till.
Men den enkelspåriga livsfilosofin för sig en rejäl törn när Jeffs familjeliv börjar rasa samman. En tid efter att deras ena son dör i en bilolycka vill hans fru Jill (spelad av underbara Judy Greer) skilja sig medan hans andra son börjar experimentera med droger. Samtidigt pressas Jeff av sin pappa (Frank Langella), som basar över hela Mr. Pickles-franchisen, till att kväva sina känslor och spela in nya avsnitt.
Bäddar för en fantastisk säsong.
Nu har HBO släppt de två första avsnitten av Kidding säsong 2. Ska jag vara helt ärlig var jag rätt tveksam till att serien skulle klara av en fortsättning, även om jag gillade den första säsongen skarpt. Tack och lov motbevisas mina farhågor direkt. De två inledande avsnitten är fenomenala!
Skådespelarna känns mer inne i sina karaktärer och mörkret under Jeff Pickles solskensyta börjar sippra ut på allvar. Skämten är mer spot on och Jim Carrey är helt sanslöst underhållande i huvudrollen.
Visst, jag stör mig lite på en del av tillbakablickarna på Jeff och Jills relation före sonens bortgång, men för det mesta fungerar de bra och all ytterligare skärmtid med Judy Greer kan inte vara annat än en bonus. Dessutom bjuder det andra avsnittet på ett av de mest underhållande musikalnummrena jag sett – Baz Luhrmann får helt enkelt känna sig besegrad.