Kidding (2018, Säsong 1)
"Kidding" bjuder på en Jim Carrey mitt uppe i en identitetskris.
"Kidding" har marknadsförts som Jim Carreys stora comeback och en efterlängtad återförening med regissören Michel Gondry, som låg bakom "Eternal Sunshine of the Spotless Mind". Första avsnittet börjar försiktigt men bådar gott.
Kvalitetsmässigt har Jim Carrey varit ute på hal is i över ett decennium. Den folkkära skådespelaren har brottats med inre demoner och verkar mest ha dykt upp på arbetet för att säkra ekonomin. Nu har han återvänt till serieformatet i Showtimes nya satsning Kidding, där han återförenas med regissören Michel Gondry i vad som ska bli skådespelarens stora comeback.
I Kidding spelar Jim Carrey barnprogramsledaren Jeff Pickles, en ikon känd för sin älskvärda approach men som utanför TV-rutan brottas med ett spillrorna av ett äktenskap och sin ena sons plötsliga bortgång. Att dra vissa paralleller mellan Carrey själv och karaktären han spelar, är givetvis inte särskilt svårt.
Vi får bekanta oss med Pickles och hans familj, följa med honom in på inspelningsstudion och lära känna hans medarbetare. Av dessa är det Frank Langella och Kathrine Keeners karaktärer som utmärker sig mest. Det bjuds på en del skratt, men initialt Gondry känns osäker på den humoristiska tonen. Genomarbetade skämt mixas med plumpa skott från höften som sällan träffar målet. Tack och lov kalibrerar han siktet under säsongens gång.
Men det är en härlig skådespelarensemble vi får möta, som ser ut att ha kul. Judy Greer är ett starkt skådespelarkort som inte riktigt fått det erkännande hon förtjänar. Likaså känns Jim Carrey som klippt och skuren för rollen. Han lyckas vara den folkkäre underhållaren samtidigt som han subtilt skildrar den vardagliga kampen mellan sin offentliga och sin faktiska person, och osäkerheten över var dessa egentligen går isär. Det är en identitetskris jag med nöje ha fått gotta ner mig i.