Recension: Fast X (2023)
Tidernas farligaste dryckeslek är tillbaka
I dag är det premiär för "Fast X". Filmtopps Eric Diedrichs förvandlas till en dålig människa under filmvisningen, som han spår kommer att säkra Jason Momoa en Razzie.
När en pressvisning hålls samma dag som en film har premiär är det nästan alltid ett dåligt tecken, men att det skulle vara så här illa hade jag aldrig trott. Trots en estimerad budget på 3,5 miljarder kronor och Hollywoodstjärnor som heter duga, fungerar Fast X bäst som tidernas farligaste dryckeslek. Utmana din värsta fiende att ta en klunk varje gång någon sluddrar "family", men för guds skull, byt ut din egen vodka mot vatten.
Inledningsvis bjuds vi på en machismo-såpa för hunkar och bilfanatiker att snyfta till. Vin Diesel ögnar över bilder på Paul Walker, mumlar "family", grillar med "familjen", mumlar "family", och gullar med frugan (Michelle Rodriguez), mumlar "family". Det är så styltigt att man hissnar. I med nästa växel! Med Jason Momoa som flamboyant, operasjungande superskurk med nagellack – det luktar Razzie-bete på långa vägar – far familjen till Rom för att stoppa en gigantisk, rullande bomb. Trots Momoas hysteriska fånerier är det utan tvekan filmens höjdpunkt.
Om jag redan där, efter sisådär 30 minuter, hade vetat att filmen nått sitt kvalitetsmässiga klimax, så hade jag kanske gjort det mest dramatiska en recensent kan göra – lämnat rummet. Men icke, ett sådant barnsligt utspel fungerar trots allt bara för en enda recension i karriären och den livlinan har jag kvar till uppföljaren.
Fast X gjorde mig till en sämre människa
Ett av filmens största problem är den förskräckliga dialogen, som endast John Cena har exakt rätt nivå av självdistans för att kunna leverera. Varje meningsutväxling låter som själlösa oneliners plockade från 80-talets massproducerade actionfilmer för hyrfilmsbutikernas VHS-hyllor, men med "family" strösslat här och var. Vin Diesel, hur hårt han än försöker pressa fram tårarna, lyckas inte sälja ett enda ord, men det gör inte Charlize Theron eller Michelle Rodriguez heller, för den delen.
Men gud vad jag gnäller, finns det inget gott att säga om denna film vars budget hade räckt till att köpa upp ett mindre land? Hm… nej. Faktiskt inte. Faktum är att jag måste gnälla lite till. Under de sista 30 minuterna gjorde Fast X mig till den typen av människa jag hatar. I biosalongen, av ren, skär plåga, suckade jag högt! Inte bara en gång, utan två! Helt respektlöst. Fy skäms på mig. Men döm av min förvåning, jag kunde inte fatta att dessa ljud kom från mig. Till mitt försvar måste jag säga att den andra sucken kom vid filmens hopplösa cliffhanger-final. Nu måste jag ju se åtminstone inledningen på nästa film för att få veta vad som händer…
Avslutningsvis vill jag ändå poängtera att jag inför visningen var sugen på en "dum actionfilm". Jag var bara inte beredd på hur dumt det faktiskt kan bli.