Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Black Panther: Wakanda Forever (2022)

Black Panther: Wakanda Forever (2022)

  • 2 tim 41 min
  • Action, Äventyr
  • Disney+
Emil Oscar Rasmussen
Emil Oscar Rasmussen | Recension
09 november 2022
Emil Oscar Rasmussen
Emil Oscar Rasmussen | Recension
09 november 2022

Idéfattigt men fint farväl av Boseman

Wakanda må vara för evigt, men Marvel måste vara mycket kreativare i sin generationsväxling av hjältar än så här – annars riskerar MCU att snart vara ett minne blott. Hanteringen av tomrummet som Chadwick Boseman lämnat efter sig är det enda som hindrar "Black Panther: Wakanda Forever" från att vara bortglömd redan i morgon.

  • Regi:
    Ryan Coogler
  • Manus:
    Ryan Coogler, Joe Robert Cole
  • I rollerna:
    Letitia Wright, Angela Bassett, Lupita Nyong'o, Tenoch Huerta, Martin Freeman, Winston Duke m.fl.

I "Black Panther: Wakanda Forever" sörjer Wakanda kung T'Challas bortgång. Hans mor, Ramonda, tar över som drottning för det resursrika kungadömet, men utan en Black Panther som beskyddare blir omvärldens stormakter allt oförsiktigare i sin iver att få ta del av Wakandas unika tillgångar. Det allra största hotet mot nationen ska dock visa sig komma från en tidigare okänd undervattenscivilisation, inte helt olikt Wakanda.

Filmen är lång, förutsägbar och trots försök att bjuda oss på något nytt (nya karaktärer fortsätter att introduceras in i MCU) är det mer av allt det där vi redan sett tusen gånger tidigare.

Ett värdig farväl av Chadwick Boseman

"Black Panther: Wakanda Forever" kämpar i motvind redan innan filmen har rullat igång. Att fylla det Chadwick Boseman-stora tomrummet är givetvis omöjligt och det blir inte lättare av att det vidgas ännu mer av Daniel Kaluuyas frånvaro. Ironiskt nog är det just hanteringen av Bosemans bortgång – kung T'Challas i filmen – som i slutändan gör den värd att se.

Det Wakanda Forever gör riktigt bra är att låta kung T'Challas död vara den emotionellt röda tråden genom hela filmen. Bosemans tragiska bortgång berörde många av oss – få kommer att sätta sig framför Wakanda Forever utan att tänka på att han inte längre är vid liv – vilket innebär att det hade varit ett stort misstag att inte låta tittarna och filmens karaktärer sörja hans Black Panther.

Huvudkaraktärerna, med Shuri (Letitia Wright) i täten, och deras sorgearbete tillåts ligga som grund för deras agerande filmen igenom. På så sätt blir Bosemans frånvaro inte en obekväm elefant i rummet, som klumpigt städas undan för att börja på ny kula. Istället känns innehållet som ett värdigt farväl av skådespelaren.

Ögonblicken av homage till Boseman är de emotionellt starkaste i filmen och ett tecken på visad respekt till honom, hans kollegor och den enorma skara fans som håller Black Panthers existens i MCU som något extremt viktigt. Man kan tycka vad man vill om både Black Panther (2018) och Black Panther: Wakanda Forever (2022) som filmer, men deras kulturella betydelse – som Boseman blev en symbol för – går inte att överskatta.

Black Panther: Wakanda Forever
Wakanda tar farväl av kung T'Challa. Foto: Walt Disney Studios.

Marvel har slut på bränsle

Bortsett från att det är en emotionellt intelligent film, har Wakanda Forever dessvärre inte speciellt mycket att komma med. Handlingen upplevs som idéfattig: så fort en tidigare okänd undervattenscivilisation introduceras i vilket sammanhang som helst känns det som ett tecken på att innovationsbränslet är slut. Filmen gör ett försök att rota all konflikt i resursgirigheten och Wakandas utsatthet utan Black Panther, men det relativt laddade spåret hamnar snabbt i skymundan när filmens mjäkiga antagonist introduceras på allvar.

I Marvel Cinematic Universe har vi fått se våra superhjältar tampas med allsmäktiga utomjordingar, gudar och vidunder från andra dimensioner. I Wakanda Forever får vi en snubbe med små vingar på fötterna som bor i havet – det blir i ärlighetens namn lite svårt att ta på allvar med alla jämförelser som finns tillgängliga.

Jag kräver absolut inte att hela universum bör stå på spel i varje Marvel-film, tvärtom kan det vara skönt med lite andrum från det, men som del av en större franchise måste även antagonisterna i de enskilda filmerna kännas genuint hotfulla. Det här är andra Black Panther-filmen som lider av att ha en jämförelsevis tam skurk i centrum.

Jag tycker även att filmen lider av att vara en av MCU:s mest humorbefriade. I den här typen av high concept-blockbuster, med ett händelseförlopp som vi sett om och om igen, krävs det en hel del humor för att filmen åtminstone ska fungera som härlig eskapism. Här lyser komedin helt med sin frånvaro.

Filmen bjuder med andra ord varken på actionfyllda överraskningar eller skratt.

"Black Panther: Wakanda Forever" är egentligen en 2:a rent innehållsmässigt, men slutbetyget bumpas ändå upp till en svag 3:a tack vare hur Chadwick Bosemans bortgång hanterades och för att den bidrar med ett viktigt och nödvändigt perspektiv i ett annars väldigt homogent MCU.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL