De oskyldiga (2021)
Barnleken får dödliga konsekvenser
Norden briljerar inom krim och joggar ikapp med komedi, men den övernaturliga genren har ännu inte fått fäste. "De oskyldiga" kan komma att ändra det.
Göteborgs Film Festival 2022 fortsätter att leverera sällsynta guldkorn hem till tv-soffan. Festivalens digitala visningar presenterar filmer man förmodligen inte hade sett annars och det är ett fantastiskt sätt att hitta till våra grannländers senaste påhitt.
En av dessa filmer som jag hoppas och ber inte kommer sväva under radarn är norska De oskyldiga, skriven av Eskil Vogt som tidigare har skrivit Louder than bombs (2015) tillsammans med Joachim Trier, och som tävlade i Cannes.
De oskyldiga centrerar kring fyra barn i en skogsnära betongförort i Norge. Den nyinflyttade Ida (Rakel Lenora Fløttum) och hennes autistiska syster Anna (Alva Brynsmo Ramstad) träffar Ben (Sam Ashraf) som kan flytta små saker med tanken och Aisha (Mina Yasmin Bremseth Asheim) som kan höra andras tankar. Tillsammans utforskar vännerna dessa mystiska krafter i lekar och hyss – men snart övergår oskyldigheten till brutalt allvar.
Att säga att det börjar oskyldigt för att sedan eskalera är att begå mened för filmens första minuter sätter ribban högt på obehagsskalan och fortsätter käpprätt ner i ångestspiralen. Vår protagonist Ida tycks dölja ett mörkt inre, men det som gör henne och hennes kamrater desto mer bekymmersamma är att man inte kan undvika att tänka "de är ju bara barn, de förstår inte bättre".
Det är just det som gör filmens spänning så träffsäkert spännande – ibland vill barnen vara elaka, men oftast inte. Ida vill inte skada sin syster, men hur kan hon låta bli när hon inte kan skvallra? Är det verkligen att vara dum om ingen kommer på en?
Vem kan straffa en om ingen kommer på en?
Dessa barn är ett möjligt, om något cyniskt, resultat av superhjältar som saknar mentorer som lär dem att hantera sina krafter och framförallt skillnaden mellan rätt och fel. Ida, Anna, Ben och Aisha tvingas själva skapa en moralisk kod och regler men som sagt, vem ska skälla på dem om de vuxna inte vet vad de är kapabla till?
I deras egna lilla värld finns ingen vuxen som kan straffa, det måste de göra själva. Det är endast den naturliga ordningen att de barnsliga lekarna sakta övergår psykologisk krigföring.
Just för att huvudpersonerna är oförutsägbara och minst sagt opålitliga så behövs inga större actionsekvenser eller balla effekter för att spänningen ska hålla en på tårna. Stämningen är långsam och pyrande, vilket är den perfekta metoden för att framhäva hur skör barnens tillvaro är och hur minsta felsteg eller barnsliga bråk kan sluta illa.
Detaljerna i det visuella berättandet uppnår mer än all Hans Zimmers musik eller Ron Howards explosiva CGI någonsin kunnat göra. Något så litet som imma på en fönsterruta förknippas med både vänskap och nervkittlande obehag – det är genialiskt manus och cinematografi om något.
Hela känslospektrumet kommer till tals i "De oskyldiga". Det finns ögonblick som jag inte kunde undgå att le brett åt för att några minuter senare känna verklighetens kalla örfil på kinden. Jag hoppas att denna berättelse är startskottet för en ny era av övernaturliga filmer i Norden.
Mer läsning: