Recension: Crimes of the Future (2022)
Den efterlängtade biofilmen blåser oss på konfekten
David Cronenbergs Body Horror-film är en av höstens mest efterlängtade filmer. Mycket är också precis lika bra som vi hade hoppats på, men när eftertexterna väl rullar lämnar "Crimes of the Future" en med känslan av ofullständighet.
Med sin nya film är David Cronenberg, som 1986 gav oss The Fly, tillbaka i det vrickade science ficiton-skapande som han hållit sig borta ifrån de senaste åren. Crimes of the Future är en villkorslös påminnelse om vilken spännande kreatör Cronenberg kan vara när han ges fria tyglar. Det som hindrar han från en storartad comeback i genren där han bäst hör hemma är storyn som lämnar oss med fler frågor än svar.
Berättelsen, skriven av Cronenberg själv, leder oss framåt till en tid när människan lever i en alltmer syntetisk miljö där kroppen muterar och genomgår förändringar som forskare ännu vet lite om. Inuti scenkonstnären Saul Tenser (Viggo Mortensen) växer nya organ som han tillsammans med sin kreativa partner Caprice (Léa Seydoux) gör en karriär på att operera bort inför publik. I takt med att operationskonsten växer – och deras status inom den – erbjuds duon ett lika lockande som gränslöst projekt.
För den som saknat Cronenbergs konstnärliga och morbida sida finns det mycket att gilla med Crimes of the Future. Det här är en skev och stilistisk film som inte vet några kreativa gränser, och där Cronenberg gör ett omsorgsfullt arbete med att sätta upp en tung visuell värld samt alla nya regler som följer med den. Den är också slugt förankrad i tematik vi känner igen om teknikens förrädiska utveckling och människans självförvållade lidande. Det enda betydande problemet Crimes of the Future lider av är att den lämnar oss med mycket kvar att berätta.
"Bittert fall av dramatiska spår som planteras utan att följas upp"
.jpg?width=810&fit=max)
Cronenberg går genom mycket besvär för att presentera oss för ett nytt universum och karaktärer som alla fungerar väldigt bra. Han har jobbat gediget med huvudrollsinnehavarna Viggo Mortensen och Léa Seydoux som båda gör Oscarsvärdiga prestationer (hade Kristen Stewart fått mer speltid att jobba med skulle jag även tippa henne som en potential kandidat). En bit in i filmen öppnar Cronenberg också upp ett detektivspår som skulle kunna göra filmen lika komplett som Blade Runner. Men ett abrupt slut senare finner jag mig själv, som många andra säkerligen också lär göra, blåst på konfekten.
Utan att avslöja för mycket är det här ett bittert fall av dramatiska spår som planteras utan att följas upp. Nu för tiden är det sällsynt med filmer som känns för korta, men vad gäller Crimes of the Future hade den tjänat på att vara betydligt längre. En får hoppas på att det finns en Director's Cut som ska släppas, för som det är nu uppnår den inte katharsis.
Om det visar sig att "Crimes of the Future" är den första delen av flera kommer jag att vilja gå tillbaka i tiden och ge den ett högre betyg. Men än så länge finns det ingenting som pekar på att en uppföljare skulle vara under utveckling, och då måste jag bedöma upplevelsen efter känslan av ofullständighet. Bittert var ordet.
"Crimes of the Future" har biopremiär den 7 oktober.