Captain Marvel (2019)
Brie Larson bjuder på rejäla knogmackor och fullständigt skiner som Captain Marvel.
Och så var det dags för Captain Marvel, den första hjältinnan med en solofilm i Marvels Cinematiska Universum, att nå biopubliken. Resultatet är en blandad kompott av av spektakulära actionscener och dramaturgiska spektakel.
Som brukligt när det kommer till superhjältefilmer bjuder Captain Marvel på skyhöga insatser. Närmare bestämt är det intergalaktiska krig och utrotningen av en hel art som står på spel när två utomjordiska arméer ska göra upp. Året är 1995 och på Kreelernas sida har vi Vers (Brie Larson), som tillsammans med militärofficeren Yon-Rogg (Jude Law) ska stoppa de terroriserande formbytarrasen Skrullerna.
Vers minnesbank sträcker sig blott sex år tillbaka och hon har ingen aning om sitt liv innan dess, men när hon landar på planeten Jorden börjar pusselbitarna falla på plats. Snart hittar hon sin inre styrka och blir den hjältinna hon var ämnad att vara.
Mycket att hämta för nostalgikern.
Captain Marvel bjuder på en handfull fantastiska actionscener, som helt klart är bland det häftigaste du kan se på bio, men tyvärr är manusarbetet inte lika imponerande. En hel del genvägar tas och logiska luckor förbises. Hela produktionen osar av "för många kockar". Exempelvis inleds kalaset i ett kaos där allt vad heter klippning och tajming är helt off. Det är som att man har bestämt sig för att golva publiken med ett högkoncentrat av häftiga effekter och intetsägande intriger.
Tack och lov får regissörerna Anna Boden och Ryan Fleck kontroll över skutan när de börjar sniffa på Vers bakgrundshistoria. Eftersom hjältinnan inte har något minne av sitt förflutna kan de leka med snabba minnesbilder och ge ett deckarskimmer över jakten på hennes sanna identitet. Stilgreppet känns otroligt uppfriskande i den uttjatade "hur jag blev en hjälte"-dramaturgin.
Ännu bättre är scenerna på jorden, där Nick Fury (Samuel L. Jackson) får sig en värdig ingång i den övermänskliga världen. Ja, här finns en hel del lekfulla actionscener och Brie Larson bokstavligen skiner i sin hjälteroll. Hon är rolig, häftig och spännande. För den nostalgiskt lagde blir det också ett elddop i popreferenser, där allt från "Fonzie" till de där små trolleksakerna Justin Timberlake Oscarsnominerades för att sjunga om. Likaså kommer alla kattälskare att få spinna i biosätena.
Ja, här finns en hel del underhållning (och i viss mån politisk kritik) att hämta, men tyvärr når det inte hela vägen fram. Utöver de redan presenterade snedstegen är den sista akten en enda lång besvikelse där uppgörelsen snarare blir en uppbyggnad för något större. I mitt tycke var det helt klart ett misstag att inte våga göra "Captain Marvel" till sin egna film utan bara en språngbräda till något annat.