Becker: Kungen av Tingsryd.

Becker - Kungen av Tingsryd (2017)

  • 1 tim 27 min
  • Drama, Komedi
Rasmus Torstensson | Recension
29 augusti 2017
Rasmus Torstensson | Recension
29 augusti 2017

"Becker - Kungen av Tingsryd" - Gangsterkomedi som varken är rolig eller spännande

Jag gick in i salongen tom, helt utan förväntningar. Jag gick ur salongen precis lika tom. Martin Larssons småstadsgangster Becker - Kungen av Tingsryd är ett ordentligt magplask, vars största bedrift är att få SVTs komediserie Uti Bôgda att framstå som komisk genialitet.

  • Regi:
    Martin Larsson
  • Manus:
    Martin Larsson
  • I rollerna:
    Henrik Lilliér, Peter Lorentzon, Shanti Roney, Helen Sjöholm, Torkel Pettersson m.fl.

Becker (Henrik Lilliér) styr och ställer i den lilla småländska orten Tingsryd. Tillsammans med sin bästa kompis Stefan (Peter Lorentzon) driver han en affär för utemöbler samt säljer alkohol, cigarretter och utländsk arbetskraft, svart. Grabbarna är högt ansedda i samhället, Becker får till och med hålla tal på en före detta kommunfullmäktiges minnesceremoni. De gör allt för att tjäna pengar och sedan konsumera i form av festande och diverse prylar. Allting går som smort tills det - chockerande nog - börjar gå åt helvete genom olika hot, både inifrån och utifrån.

Läs också: Bästa filmerna 2017!

Filmens första tio minuter fungerar helt okej. Karaktärerna introduceras på ett begripligt vis. Eftersom jag själv är uppvuxen i en by inte helt olik Tingsryd tycker jag att småstadskänslan känns trovärdig. Becker är en mästare på kallprat och de ordväxlingar han har med byns invånare kan jag relatera till. En fin sångröst har han också, när han sjunger under den tidigare nämnda minnesceremonin.

En bild i ett vardagsrum innehållande huvudkaraktären Becker i Martin Larssons Becker - Kungen av Tingsryd.
Foto: Anagram

Ungefär där stannar mina sympatier för filmen. Sakta men säkert utvecklas Becker - Kungen av Tingsryd till ett fullständigt haveri, där den ena mer bisarra scenen efter den andra dyker upp. Det skojas om att alla i byn är korrupta eftersom det säljs droger över disk i den lokala spelhålan. Becker har precis genomgått en traumatisk upplevelse och ligger och gråter i köket, samtidigt som han håller om en låda med chokladbollar. Dråpliga situationer uppstår frekvent, som när Becker ger bort sin bil till några polska snickare för att de ska slutföra ett jobb. Totalt obegripligt. Det krävs en ordentligt ansträngning för att överhuvudtaget urskilja skämten.

Är det obegripligheten som är komiken?

Becker - Kungen av Tingsryd kan ses som en parodi på nordiska krim-draman. Troligtvis är det meningen att allting ska vara over the top, att det är obegripligheten som är komiken? Mina tankar förs till Edgar Wrights Hot Fuzz (2007) - där Wright leverade en satir på brittiska kriminalare - som utspelar sig i någon brittisk motsvarighet till Tingsryd. Skillnaden är att skämten där är skrivna med finess och det finns substans i tokigheterna som äger rum, begrepp som knappats går att kreditera Martin Larssons film.

Därtill är berättelsen ett sömnpiller som misslyckas med att engagera. Det finns ingenting som varken känns fräscht eller sticker ut. Relationerna mellan filmens karaktärer känns inte trovärdiga, skurkar är ordentliga stereotyper och när inte ens skådespelarna levererar blir misslyckandet än mer påtagligt. Det har talats om Helen Sjöholms återkomst till den vita duken efter ett långt uppehåll. Hon imponerade i Kay Pollacks utmärkta Såsom i himmelen (2004), men här har hon en väldigt liten roll och syns knappt.

Läs också: Recension: The Square (2017)

Kontentan är att Becker - Kungen av Tingsryd är en av årets sämsta filmer. Chansen finns självklart att jag har Sveriges sämsta humor, för jag skrattade inte en enda gång. Uppriktigt tog det mig mer än halva filmen innan jag insåg att det fanns komiska ambitioner. För er som vill se dråplig humor, se istället Ruben Östlunds The Square.