Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Sök Stäng sök
Recension: Babylon (2022)

Recension: Babylon (2022)

  • 3 tim 9 min
  • Komedi, Drama
Axel Diedrichs
Axel Diedrichs | Recension
24 januari 2023
Axel Diedrichs
Axel Diedrichs | Recension
24 januari 2023

Damien Chazelle visar upp sin roliga sida

Damien Chazelles nya biofilm "Babylon" är förmodligen inget för faktagranskaren, men det blir flera gånger magnifikt underhållande när han leder oss genom Hollywoods dekadenta stumfilmsera och filmstjärnornas mardrömslika övergång till talfilm.

  • Regi:
    Damien Chazelle
  • Manus:
    Damien Chazelle
  • I rollerna:
    Brad Pitt, Margot Robbie, Jean Smart m.fl.

Lev som en gris, dö som en hund. I Damien Chazelles epos Babylon tar vi plats på Hollywoods vildaste scen där stjärnor både föds och faller. Det här är den sortens film som enklast kan förklaras som en slags upplevelse, som lämnar dig med känslan av att du inte vet vad det är som har träffat dig. Detta trots att speltiden klockar in på över tre timmar.

Ett magplask? Ett konststycke? Privilegierade världskändisar som bara larvar sig? Den 26 januari har Babylon svensk biopremiär, och publikens tankar om vad de bevittnar kommer säkerligen att vara lika många som olika. Personligen kan jag inte minnas senast jag hade det så här kul i en biosalong.

Ge Margot Robbie hennes Oscar

"Babylon" tar plats i 1920-talets Los Angeles, i skarven mellan stumfilm och talfilm, och låter oss följa flera olika skådespelare och filmarbetares uppgång och fall under en era i det tidiga Hollywood som kännetecknades av ohämmad dekadens och lastbarhet. Men även om filmen utger sig för att skildra en viss tid i Drömfabriken, överlåter jag det till experterna och faktagranskarna att avgöra precis hur träffsäkert tidsdokument Damien Chazelle printat ut. Magkänslan säger att han tagit ut svängar på ett sätt som kommer att reta upp både en och annan filmhistoriker. Frågan är bara vem som bryr sig.

Inför sin världspremiär har Babylon byggts upp som att vara bland det vildaste som skådats på vita duken sedan Wolf of Wall Street. Det är förmodligen sant. Och i båda filmerna har vi Margot Robbie. Hon kan spela precis vad som helst, men bevisen pekar på att hon trivs allra bäst med galenskapen. Hennes prestation som den livliga, gladknarkande och fullt labila skådespelerskan Nellie LaRoy, men som likt en professionell gråterska har full kontroll över sina tårkanaler, beskrivs bäst som magisk. Det är redan över tiden att hon får sin första Oscar, och trots utebliven nominering för Babylon ska rollen sätta mer press på juryn.

I perioder är filmen också precis lika vild som en hade kunnat föreställa sig. Det är närbilder på elefanter som skiter rätt ut, sexlekar med isskulpturer och assistenter som fastnar med huvudet i toaletten. Damian Chazelle fyller sina tagningar med så mycket rörelse att det sällan finns en tråkig bildruta. Ibland kan det kännas over the top – att det är för mycket som pågår mest för effektens skull – men för det mesta ser greppet till att hålla kvar vår uppmärksamhet. 

Mitt i denna orkan som är Babylon finns Brad Pitt med som coolheten själv när han spelar stumfilmens största stjärna Jack Conrad. Likt hans roll i Once Upon a Time in Hollywood ser vi ingen motgång gå honom på nerverna, och det är ännu en gång en njutning att se honom spela med den elegans som blir mer påtaglig för varje år. 

Recension: Babylon (2022)
Foto: Paramount Pictures.

Med Babylon visar Damien Chazelle hur rolig han kan vara

Men så kommer påminnelsen om att festen tar slut förr eller senare, och att filmvärlden är lika magisk som den är förrädisk. Oavsett vilken status du än besitter kommer du märka att du aldrig kan känna dig helt trygg, och för vissa blir det en mer bitter insikt än för andra. Nellie LaRoy som exploderar i stjärnstatus får det tufft med talfilmen när hon plötsligt måste plugga repliker och tänka på var mikrofonen befinner sig i rummet. I filmens käftigaste men också bästa sekvens får vi följa den minutiösa planering som det en gång i tiden krävdes för en produktion att bara sätta ljudet i en annars väldigt enkel scen. 

Efter sina tre raka succéer "Whiplash", "La La Land" och "First Man" känns det som att Damien Chazelle mest bara velat ha roligt med "Babylon", utan att för den sakens skull slå av på takten. Även om det kan vara svårt att se summan av alla delar, är det här fortfarande en magnifikt underhållande och svängig film som strålar av ambitiöst och skickligt hantverk. Men att Chazelle var skicklig med kameran visste vi redan, nu vet vi också att han har humor. Mycket av det.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL