Andreas gnäller på lata actionstjärnor
Verkar glömma allt de lärt sig från scenskolan.
Actionstjärnor är de bäst betalda skådespelarna i Hollywood. Dessvärre är det även de lataste skådespelarna som finns; de kanske var hyfsade skådespelare en gång i tiden, men numera anstränger de sig inte.
Det började i början av 80-talet med att en bodybuilder med en kraftig österrikisk brytning blev den populäraste actionstjärnan i världen. Jag pratar, så klart, om Arnold Schwarzenegger. Arnie hade inte mycket till talang som skådespelare, men han var stor och stark, vilket var precis vad världen behövde under Kalla kriget; den handlingskraftige individen. Och den där brytningen blev snart älskad. Arnie kunde dessutom leverera oneliners så det stod härliga till. Så det spelar mindre roll att han lät som en robot när han läste upp sina andra repliker (detta fungerade till hans fördel i The Terminator).
Satte tonen för 80-talets actionfilmer
Snart följdes Schwarzenegger av andra ”skådespelare” som var duktiga på de fysiska delarna jobbet, men var mindre bra på det där med att leverera repliker. Jag tänker då på män som Steven Seagal, Dolph Lundgren och Jean-Claude van Damme. Jag var ett stort fan av van Damme när jag var yngre, trots att han stapplar sig genom den engelska dialogen så till den milda grad att jag undrar om han inte lärt sig dialogen fonetiskt. Saken är den att ingen egentligen har påstått att de här männen är riktiga skådespelare. De är vältränade och/eller har färdigheter inom kampsport vilket gör actionsekvenserna underhållande.
Men det är inte dessa män jag ska prata om idag. Nej, idag ska det handla om skådespelare som började sin karriär som seriösa skådespelare, men som numera är actionstjärnor. Av någon anledning verkar dessa skådespelare ha glömt allt de lärt sig i scenskolan. Till skillnad från Schwarzenegger, som gör så gott han kan med sin begränsade talang, är dessa skådespelare bara lata. Det är som att de inte känner för att anstränga sig.
Jag kommer här ta upp tre belysande exempel.
Sylvester Stallone
Nu kommer vår egen Fredrik Edström säkerligen bli lite ledsen i ögat. Han har skrivit mer än en hyllningstext om Stallone. Men det kommer nog inte svida alltför mycket, Fredrik.
Sylvester Stallone är ett ypperligt exempel på en skådespelare som har prioriterat pengar och berömmelse framför konsten under stora delar av sin karriär. Stallone slog igenom 1976 med Rocky, som han även skrev manuset till. Det var ett finkänsligt porträtt av en typisk underdog. Han följde upp detta 1982 med First Blood, första filmen om soldaten John Rambo, som har kraftig PTSD första gången vi möter honom. Det är en blytung film om hur samhället överger individen.
"Rocky" och "Rambo" gjorde Stallone till en stjärna. Under större delen av 80-talet gjorde han bombastiska uppföljare, där karaktärernas rötter helt glömdes bort. Istället fick vi lagom ostiga 80-talsmontage, svettiga muskler och väldigt, väldigt mycket korkat våld. Det finns mycket underhållningsvärde i dessa filmer. Men det är ju samtidigt lite tråkigt när jag vet att Stallone kan bjuda på både action och en bra prestation när han vill.
Stallones ojämna kvalitet reflekteras av det faktum att han har varit nominerad till tre Oscars och vunnit en Golden Globe, men också har vunnit tio Razzies (ges till sämsta prestationerna).
Han har gång efter annan bevisat att han inte har tappat stinget som skådespelare. Han hyllades för sin prestation i Cop Land. När han, efter ett uppehåll på sexton år, återvände till rollen som Rocky i Rocky Balboa, gav han oss inte bara den bästa Rockyfilmen sedan den första filmen, utan bevisade än en gång att han faktiskt är en duktig skådespelare när han vill. Jag tänker då speciellt på repliken om att inget kan slå en så hårt som livet när han pratar med sin son.
Det var 2006. Nio år senare spelade han rollen som Rocky för sjunde gången, denna gången i Creed. Han fick en Oscarsnominering.
De senaste åren har han gjort två uppföljare till "Escape Plan" och en till "Rambo". Jag såg Rambo: Last Blood, som var oerhört kass. Jag fattar inte hur de lyckas göra en film med Rambo tråkig. Men det gjorde de. Jag antar att Stallone har huslån precis som alla andra…
Wesley Snipes
Wesley Snipes slog igenom 1986 i "Tjejen som tog hem spelet" (originaltitel: "Wildcats"). I den filmen spelade han en stöddig och uppkäftig football-spelare som får lära sig ett och annat av den tuffa tränaren, spelad av Goldie Hawn. Snipes fick sedan roller i kultfilmer som New Jack City, Jungle Fever och White Men Can’t Jump. Han uppvisade en viss bredd, då han övertygade både som råbarkade gangsters och lustiga skojare. White Men Can’t Jump tycker jag dessutom är en underskattad liten filosofisk dramakomedi.
Sedan började Snipes få roller i actionfilmer. Han gjorde sig ett namn som actionstjärna i filmer som Passagerare 57, Drop Zone och Demolition Man. Det är inte mycket nytt på actionhimlen i dessa filmer egentligen, men det är underhållande actionspektakel, som dessutom blev en smula bättre tack vare Snipes närvaro. Jag tänker då särskilt på Demolition Man, en av hans mest karismatiska prestationer.
Med Snipes är brytpunkten solklar. 1998 fick han huvudrollen i Blade, som handlar om en halvblodsvampyr som jagar och dödar vampyrer. Då verkade han plötsligt glömma att han är en rätt duktig skådespelare. Karisman och munhuggandet byttes ut mot pumpade muskler, stelt levererad dialog och solglasögon inomhus. Om ni känner igen receptet är det för att det var vad som gjorde Arnold Schwarzenegger till en stjärna i The Terminator.
Schwarzenegger byggde en framgångsrik karriär som en actionstjärna trots att han är en väldigt stel skådespelare, inte på grund av det. Så jag förstår inte riktigt varför någon skulle vilja efterhärma honom.
Publiken håller tydligen med mig om att Snipes blev rätt tråkig. För efter Blade: Trinity, som av många anses vara en av de sämsta serietidningsfilmerna någonsin, dalade hans karriär. Under tidigt 2000-tal gjorde han nästan bara filmer som gick direkt till VOD (eller video som det hette på den tiden).
Jag skyr honom för det mesta som pesten, men råkade se honom i Dolemite is My Name, som blev Eddie Murphys comeback. Snipes spelade en mindre roll. Precis som alla andra i filmen var han riktigt bra i sin roll.
Precis som Stallone, kan han fortfarande. Jag skulle gärna se Snipes i något lite mer genomtänkt igen. Snart kommer han medverka i en komedi-serie med Kevin Hart. Då Snipes började sin karriär i komedier, hoppas jag att detta är ett steg i rätt riktning.
Vin Diesel
Jag läste nyligen en recension av "F9", den senaste filmen i "Fast & Furious"-serien. Recensenten kallade Vin Diesel för världens sämsta skådespelare. Personligen tycker jag att den utnämningen ska gå till Mark Wahlberg. Men nu ska vi inte prata om Marky Mark.
Saken är den att Vin Diesel började sin karriärbana som en seriös filmskapare. 1994 spelade han huvudrollen i kortfilmen Multi-facial, ett drama som han även regisserade och producerade. Filmen valdes ut att visas på Cannes filmfestival. Fyra år senare spelade han huvudrollen i Strays, ytterligare ett drama som han regisserade och producerade. Steven Spielberg såg Multi-facial och gav Diesel en liten roll i Rädda menige Ryan. Diesel bjuder på en stark riktigt prestation. Han är en stor, stark och råbarkad soldat, som dock visar sig ha ett varmt hjärta. Han vill att den lilla gruppen soldater ska rädda en liten flicka. När han blir skjuten, ber han sin vän att ta ett brev från hans blodiga hand och posta det till hans pappa. Det är en hjärtskärande scen.
Diesel slog dock inte igenom förrän han spelade den fåordige fången Riddick i lågbudget-rullen "Pitch Black". Året därpå spelade han huvudrollen i The Fast and the Furious, som egentligen känns lite som dussinaction, men som alltså blev hans stora genombrott. Så i Diesels fall känns det lite mer som att han var en seriös filmmakare som endast fann framgång tack vare sin muskler och mörka basröst.
Jag håller med den där recensenten om att Diesel inte är en vidare bra skådespelare i de actionfilmer han gör. Det riktigt tråkiga är ju att det är vi tittare som blir lidande. Diesel ser mest sammanbiten ut hela tiden. Han ser sällan eller aldrig nervös, rädd eller stressad ut. Med tanke på alla galna stunts han gör i Fast & Furious-filmerna hade det kanske känts lite mer spännande om han såg i alla fall lite nervös ut när han ska hoppa mellan byggnader i Furious 7 till exempel. Jag menar, Paul Walker (eller den datoranimerade versionen kanske?) säljer det galna stunten som bara den när han utbrister ”Dom, cars don’t fly!”.
Jag menar inte att Diesel borde göra värsta dramafilmen. Men han kanske skulle kunna testa att faktiskt damma av lite böcker om skådespelartekniker eller varför inte bara se om Rädda menige Ryan. För karln kan ju när han vill!
Pengar och berömmelse
Actionfilmer är de dyraste och mest inkomstbringande filmerna som finns. Jag räknar in superhjältefilmer där ifall ni undrar. Det är, så klart också dessa filmer som gör en mest känd. Det är inget fel på att värdera pengar och berömmelse högt.
Dessvärre värderar Hollywood många gånger vältränade kroppar och endimensionella karaktärer högre än intressanta och komplexa karaktärer och stimulerande dialog. Därför fortsätter exempelvis Diesel att göra endimensionella rolltolkningar. För det är vad som gör honom rik(are) och (mer) berömd.
Jag har älskat actionfilm så länge jag kan minnas. Men jag vill gärna ha min action serverad med en portion bra skrivet manus och kanske till och med skölja ner det hela med ett bra budskap. Det är det som gör Rocky och First Blood till bra filmer.
Till och med Schwarzenegger har försökt utvecklas genom att göra komedier. Det gick ju rätt bra i Twins och Dagissnuten. Min personliga favorit när det kommer till hans mer komiska roller är dock i True Lies, som kombinerar action och komedi på ett underbart sätt. På senare år har han till och med försökt sig på drama. Aftermath var en smula ojämn, även om gamle Arnie gjorde rätt bra ifrån sig. I Maggie, som är en lågbudgetfilm som handlar om en man vars dotter håller på att bli en zombie i en zombieepidemis sista dagar, var han till och med riktigt bra.
Så summan av kardemumman blir lite motsägelsefull:
Försök inte vara som Arnold, men gör som han gör!