Sylvester och jag – en kärlekskrönika tillägnad Sylvester Stallone

Sylvester och jag – en kärlekskrönika tillägnad Sylvester Stallone

Fredrik Edström | Krönika
06 juli 2020
Fredrik Edström | Krönika
06 juli 2020

Jag försöker sätta ord på min ultimata skådiscrush

Sylvester Stallone och hans filmer är ett guilty pleasure för många därute, men nu är det dags att ge honom den kärlek han förtjänar – helt utan någon som helst skam.

En ung stallone
Foto: United Artists

Kära Sylvester,

Du har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta. Du är en sällsynt hybrid av den ouppnåeliga amerikanska drömmen och grannpojkens jordnära småsnack. En märklig mix av pansarförstärkt odödlighet och ömtåligt, sårbart patos. För mig är du lika mycket den starkast lysande actionstjärnan som den ängsliga dramaskådespelaren som, trots sina rostiga verktyg, suktar efter dina likars gunst. Jag hyser en unik och märklig kärlek till dig och vår historia började som så många andra i mitt liv framför TV:n.

Jag minns det som igår. Fyra svettiga junikvällar med dig som permanent färgade min cinematiska canvas. Jag var tolv år gammal, måhända en smula ung för den testosteronladdade storm som låg framför mig: TV3:s "Rocky-maraton". Jag var illa rustad för att hantera en snedkäftad sluggers välriktade uppercuts mot min oskuldsfulla haka. Där och då påbörjades det första trevande kapitlet i en kärlekshistoria som än idag lever och frodas mellan Sylvester Stallone och mina filmiska smaklökar.

Resan fortsatte vidare till första Rocky som jag köpte på DVD. En seg historia, tyckte min tolvåriga version. Jag förväntade mig den standardiserade dosen svett och tuffhet som uppföljarna injicerat direkt in i mitt blodflöde, men istället förde Sylvester långa, klumpiga dialogscener med en dörr som motspelare och joggade runt i en isrink. Föga anade jag att just dessa två scener skulle bli mina absoluta favoriter några år senare.

"Stallones fiktiva skapelse hade utan tvivel blivit en fiktiv förebild".

Det dröjde dock inte länge innan jag som fjortonåring totalt uppslukades av Slys genombrottsrulle. Kvickt utökade jag min garderob med en ytterst pretentiös svart hatt, skinnjacka och studsboll för att på så vis kanalisera min egen inre underdog. Visst, Kalmars gator och träsk andades inte samma urbana syre som Rockys "Philly", men jag gav fantasin fritt spelutrymme. Plötsligt gav jag mig ut på långa joggingturer och lyfte skrot med "Gonna Fly Now" ständigt på repeat i en oavbruten loop i huvudet. Stallones skapelse hade utan tvivel blivit en fiktiv förebild för undertecknad.

Sylvester är biffig
Nåja, riktigt så här biffig lyckades jag aldrig bli... Foto: TriStar Pictures

Det var en av Stallones filmer. Min nästa kärlek stod precis runt hörnet och det var krigspitten John Rambos debutfilm First Blood. Precis som med filmserien Rocky tar Rambo sina första cinematiska kliv i dramagenren. Jag var inställd på en non-stop actionfest och bara namnet "Rambo" väckte dömande och oroliga blickar från mina kära föräldrar, som likställde protagonistens namn med osmakligt övervåld. Så var som bekant inte fallet med First Blood och min romans med Stallone växte sig allt starkare. I framtiden skulle jag bli knockad av honom många gånger till i kungliga rullar som Cop Land, Demolition Man och Cliffhanger. 

Tro mig, jag är inte dum i huvudet. Jag vet att vår gode Sly lika ofta deltar i smärtsamma kalkoner som succéer, men denna berg- och dalbana gör honom i mitt tycke än mer älskvärd. Listan över högoktaniga skräpprestationer kan göras minst lika lång där kanske Rhinestone och Stop Or My Mom Will Shoot utmärker sig lite extra. Stallone tycks blanda en sorts övertro på sin bredd som skådespelare och ett omdöme som helt övergår det genomsnittliga mänskliga intellektet - en mix som ofta skjutit honom i bägge knäskålar samtidigt.

"Hans filmografi är som ett kretslopp där det magnifika aldrig kan existera utan det avgrundsmörka usla".

Det är väl just därför min kärlek till Stallone är intakt. Hans filmografi är som ett kretslopp där det magnifika aldrig kan existera utan det avgrundsmörka usla och att oavsett var jag är i livet finns det en epok i hans CV som passar just den fas jag befinner mig i. Sly kastar sig bekymmerslöst mellan att flamstramsa som en självmedveten kuf i The Expendables-serien till att kanalisera sant hjärta och smärta i Creed. En unik egenskap som enbart den mannen besitter.

Jag är övertygad om att min kärlekshistoria med Stallone kommer att vara för evigt. Åtminstone till dess att någon av oss trillar av pinn, och jag tror att vi båda vet att trots att min kära snedkäftade slugger är hela 73 år gammal, så kommer han att leva för alltid.

För mer läsning, se min ranking av alla Rambo-filmerna!