Mark Wahlberg i Transformers: The Last Knight. Foto: Paramount Pictures

Andreas gnäller: skådespelare jag avskyr

Andreas Ziegler | Krönika
16 augusti 2020
Andreas Ziegler | Krönika
16 augusti 2020

Hur kan dessa klåpare få försörja sig som skådespelare?

Somliga skådespelare är så tråkiga att de får klockorna att stanna. Andra är bara kassa. Trots det är de framgångsrika. I den här listan presenterar jag fem skådespelare som jag skyr som pesten av olika anledningar.

När jag var liten och stod i videobutiken med min far och skulle välja lördagskvällens film, hade han en tumregel; om vi inte hade hört talas om filmen eller någon av skådespelarna, fick den väljas bort. Det är en rätt bra regel. När jag blivit äldre, och mer namnkunnig, har jag dock strukit denna regel. För ibland hittar jag små pärlor bland mindre kända filmer. För några månader sedan bläddrade jag runt lite på Netflix och hittade Irreplaceable You, som handlar om en ung kvinna som får cancer och försöker förbereda sin fästman på ett liv utan henne. Det var en fin liten film.

Istället har jag en annan väldigt enkel regel jag försöker följa; jag ser inte filmer med skådespelare jag avskyr. Bara för att jag har hört talas om en skådespelare, betyder det inte att hen är duktig. Och kassa skådespelare kan dra ner en produktion ordentligt. Då jag gärna gnäller offentligt, med Filmtopp som mitt medium, kommer jag därför nu att presentera en lista på fem skådespelare jag avskyr av en eller annan anledning.

Ifall ni undrar, så kommer det även en lista på fem skådespelerskor jag avskyr av en eller annan anledning.

Männen på den här listan är skådespelare som jag avskyr som just skådespelare av en eller annan anledning. Pretentiösa fanskap, som säger eller gör konstiga saker privat, behöver nödvändigtvis inte hamna på listan. Actionstjärnor som verkar skynda genom dialogen för att kunna börja spöa skiten ur folk så fort som möjligt, platsar inte heller på den här listan. Hade jag utgått från ovanstående kriterier hade Steven Seagal toppat den. Han är självgod, trycker ner sina medspelare och har till och med slagit till minst en av sina medspelare när denne skrattade åt honom. Och när han levererar dialog är det med samma engagemang som när jag frågar expediten på Willys var toalettpappret finns.

Vidare måste skådespelarna ifråga vara konsekventa i hur kassa de är. Jag tycker till exempel att Jared Leto är en riktigt pretentiös jävel, som gjort method acting till en uppvisning i odrägligt beteende. Även om jag tycker att han är överskattad många gånger, går det inte att bortse från att han var väldigt bra i filmer som Lord of War och Requiem For A Dream.

Jag har försökt ordna skådespelarna efter dagsaktuell popularitet, med den mest obskyra skådespelaren först och den mest populära skådespelaren sist.

James Marsden

James Marsden i "X-Men".
James Marsden i "X-Men". Foto: 20th Century Fox.

Ett namn som kanske är lite överkurs för den som inte studerar rollistor så noga. Marsden är mest känd för att spela Cyclops i de första X-Men-filmerna. Han fungerar lite som hjältarnas ledare ute i fältet. Han utgör även en del av en kärlekstriangel, som även består av Jean Grey (Famke Jansen) och Wolverine (Hugh Jackman). Wolverine är en av de senaste decenniernas populäraste superhjältar, mycket tack vare Jackmans karismatiska tolkning. I X-Men-filmerna blir det väldigt tydligt hur tråkig Marsden är. Marsden känns som en liten rostig Fiat bredvid Jackmans Lamborghini. Jag är tydligen inte ensam om att tycka att Marsden är tråkig. För medan Jackmans Wolverine fick alltmer utrymme i X-2 och X-Men: The Last Stand och sedan fick tre egna filmer, skrevs Cyclops ur X-Men: The Last Stand.

Marsden gjorde även huvudrollen i nyinspelningen av Straw Dogs. Där spelade han mot bland andra Alexander Skarsgård, som även han kan vara väldigt karismatisk. I Straw Dogs känns det lite som att se Zlatan möta en ytterback från division 7. Skarsgård spelar skurken, som gör ganska vedervärdiga saker. Så jag vill se honom besegrad. Men inte nödvändigtvis av Marsden, vars karaktär jag hoppas kommer dö.

För några år sedan hittade Marsden rätt när han spelade Teddy i "Westworld". Teddy är en ”värd”, en slags robot som är förprogrammerad att följa ett visst mönster. Denna roll, som är medvetet tråkig och platt, passar Marsden som handen i handsken.

Han ska även spela rollen som Stu Redman i den kommande TV-serien The Stand, som är en ny version av Pestens tid, skriven av Stephen King. Stu är bokens främsta hjälte, en sorts ledare för den goda sidan. Senast spelades rollen av Gary Sinise, som var lite småtråkig i rollen. Jag antar att skaparna bakom serien verkligen ville försäkra sig om att göra Stu så tråkig som möjligt den här gången. Rollen som Randall Flagg, den onda sidans ledare och en sorts inkarnation av Djävulen, spelas av Alexander Skarsgård. Jag vill inte heja på Randall Flagg. Men det känns som att det kommer bli svårt att låta bli.

Dennis Quaid

Undercover Blues
Dennis Quaid i "Undercover Blues". Foto: MGM.

Dennis Quaid är en skådespelare som jag känner mig lite sviken av. För jag tycker om vissa av hans tidiga filmer, där han kunde vara rätt charmig. 24-timmarsjakten från 1987 är en typiskt knasig 80-tals-science fiction där Quads karaktär förminskas ner till mikroskopisk storlek och injiceras i Martin Short, som sedan jagas av skurkar som vill få tag på teknologin. Min favoritfilm med Quaid är dock Undercover Blues från 1993. Quaid spelar en superkäck hemlig agent som tillsammans med sin fru ska hitta farliga sprängmedel. Anledningen till att jag älskar filmen är för att Quaids karaktär gång på gång spöar upp en dråpligt underhållande Stanley Tucci, som spelar en hämndlysten, fånig och fullkomligt inkompetent småskurk.

När jag tittar på Quaids imdb-sida kan jag fastslå att det var i Dragonheart från 1996 som hans skådespelarstil ändrades. Och med ”ändrades” menar jag att den dog. Från och med 1996 spelar Quaid nästan alltid sammanbitna och gravallvarliga män. Han ser ständigt ut som en man som är smått plågad för att han inte har skitit på två veckor. Det känns lite som att om jag bara kunde komma fram med ett plommon till honom skulle jag få tillbaka den käcka killen som lite nonchalant spöade upp Stanley Tucci i Undercover Blues.

"The Alamo" från 2004 handlar om det kända slaget som ägde rum 1836. Amerikanerna förlorade slaget, men inspirerade många amerikaner att ta hämnd och besegra mexikanerna. Quaid spelar en av nyckelrollerna som Sam Houston, Texas-arméns befälhavare. Nu vet inte jag om verklighetens Sam Houston kanske var konstant förstoppad. Om så skulle vara fallet skulle Quaids prestation fortfarande vara tråkig.

Tack och lov är Quaid oftast förpassad till biroller nu för tiden. Jag såg honom i den något underskattade science fiction-filmen Kin för några månader sedan. Det är en spännande film om två bröder som jagas av en hämndlysten James Franco i toppform. Quaid spelade pappans bröder. Tacksamt nog är Quaids roll väldigt liten.

Orlando Bloom

Orlando Bloom i Sagan om Ringen. Foto: New Line Cinema.
Orlando Bloom i Sagan om Ringen. Foto: New Line Cinema.

Orlando Bloom slog igenom som Legolas i "Sagan om Ringen". Nu får ni inte tro att jag kommer snacka massa skit om Sagan om Ringen. Jag tycker, som de flesta andra, att dessa filmer är oerhört välgjorda, spännande och många gånger väldigt rörande. Men jag tycker det var helt fel att ge Bloom rollen som Legolas. Eller någon roll i någon film över huvud taget.

För i Sagan om Ringen är han så sammanbiten att han till och med slår Quaid; han verkar inte ha skitit på en månad. Typexemplet är när Legolas, Aragorn (Viggo Mortensen) och Gimli (John Rhys-Davies) möter Eomer (Karl Urban) och hans ryttare för första gången. Eomer kräver att trion identifierar sig, varpå Gimli svarar att han ger sitt namn om ryttaren presenterar sig först. Eomer fräser argt att han skulle hugga huvudet av Gimli om han bara var lite längre. Då drar Legolas sin pilbåge, riktar den mot Eomer och säger:

”You would die before your stroke fell.”

En kraftfull replik och dessutom ett bevis på att Legolas och Gimli har börjat övervinna den fientlighet som råder mellan dvärgar och alver. Dessvärre spelar Bloom över så pass mycket att jag sträcker mig efter skämskudden.

Bloom följde upp Sagan om Ringen med att spela Paris i "Troja" från 2004. Det är Paris fel att kriget startar, då han tycker att det är viktigare att han får vara tillsammans med Helena (Diane Kruger) än att undvika ett storskaligt krig. Det blir inte bättre av att hans bror måste rädda honom i duellen med Menelaus (Brendan Gleeson). Jag vet att allt detta står skrivet i Iliaden. Men jag tror knappast det står någonstans att Paris var en förstoppad pojkspoling utan ett enda försonande drag. Det blir väldigt svårt att svälja att denna stela fegis är den som sätter stopp för Akilles (Brad Pitt).

Bloom fick även en av huvudrollerna i Pirates of the Caribbean. Gore Verbinski, regissören av de tre första filmerna i filmserien, hade vett nog att låta i stort sett alla karaktärer agera bollplank åt Johnny Depps knasiga kapten Jack Sparrow. Det är väldigt underhållande att se Jack Sparrow få Will Turner att se fånig ut, gång på gång.

De senaste åren har Blooms stjärna dalat. Han verkar ha gjort lite av en comeback i TV-serien "Carnival Row". Men den tänker jag inte se. Om ni undrar varför, hänvisar jag till denna artikels rubrik.

John Wayne

The Undefeated
John Wayne i "The Undefeated". Foto: 20th Century Fox.

När jag var arton år gammal började jag läsa filmvetenskap på Göteborgs universitet. Jag har älskat film sedan jag var liten. Jag hade dock fortfarande väldigt många kunskapsluckor när jag började läsa filmvetenskap (det finns väldigt mycket film, så numera anser jag att jag har ganska många kunskapsluckor). Jag hade än så länge inte sett en enda film med John Wayne, ett av filmhistoriens största namn. Han var en av de största stjärnorna i Hollywood i över trettio år och har lämnat ett stort avtryck i Hollywood.

En av mina kurskamrater hade sett ett par av John Waynes filmer och kallade honom för ”Fusklappen”. Detta refererade inte till att Wayne hade faktiska fusklappar som han läste sina repliker från. Nej, min kurskamrat refererade till det faktum att John Wayne alltid lät som att han läste direkt från en lapp.

Detta var en träffsäker analys. För det är precis så det låter när John Wayne levererar sina repliker. Det låter som att han läser innantill. John Wayne hade inte mycket till inlevelse. Dessutom spelar han alla roller likadant. Han spelar nästan alltid män som är hårda och cyniska. Jag tycker han är en av filmhistoriens tråkigaste skådespelare.

Det största problemet med John Waynes bristande förmåga som skådespelare är att han spelade huvudrollen i många filmer som anses vara klassiker. Av någon anledning var han en av de skådespelare som John Ford använde sig oftast av. Jag har läst många böcker inom filmvetenskap som gör intressanta analyser av filmer som Diligensen, Mannen som sköt Liberty Valance och Förföljaren. Därför ville jag verkligen se dem. Det är intressanta och filosofiskt lagda filmer om handlingskraftiga män som inte passar in i samhället på grund av sin våldsamma natur. Ford hade dessutom ett otroligt öga för att skildra naturens skönhet, bland annat i Monument Valley, en plats som Ford förde till filmhistorien.

Jag kunde dock inte njuta fullt ut av dessa filmer, då John Wayne alltid är så tråkig. Den enda av de tre ovan nämnda filmer som jag verkligen gillar är Mannen som sköt Liberty Valance, som räddas av James Stewart, som är filmens verkliga huvudkaraktär.

Mark Wahlberg

Marky Mark i Lone Survivor, ett av många samarbeten med Peter Berg, en regissör som verkligen belyser Wahlbergs brister som skådespelare. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.
Mark Wahlberg i "Lone Survivor". Foto: Film 44.

Det var Mark Walhberg som inspirerade mig att skriva den här artikeln. Jag avskyr Mark Wahlberg av flera anledningar. Jag kan inte gå igenom alla här. För då skulle den här artikeln bli för lång för att läsa.

För det första halkade han mer eller mindre in på skådespelaryrket. Han började som frontfiguren i hiphop-gruppen Marky Mark and the Funky Bunch. Sedan började han få mindre roller i ett par filmer. Han slog igenom i Boogie Nights, Paul Thomas Andersons krönika om porrindustrins tidiga dagar.

Mark Wahlberg kallar sig själv skådespelare, men avböjde att ta en av huvudrollerna i "Brokeback Mountain" för att han var obekväm med att spela en homosexuell man. I en intervju uppger han även att han tyckte att manuset var för sexuellt explicit för honom. Detta efter att ha spelat en porrstjärna i Boogie Nights, där han simulerade sex mest hela tiden.

En riktig skådespelare bedömer ett manus utifrån hur välskrivet det är, om det har ett bra budskap eller är utmanande på något vis. Den scen som övertygade Daniel Radcliffe att ta huvudrollen i den skruvade actionkomedin Guns Akimbo var en scen där hans karaktär, som har pistoler som händer, ska försöka kissa. Detta tycker jag är en bra anledning, eftersom mycket av filmens humor kommer från det faktum att Radcliffe inte kan använda sina händer. Gene Hackman ville först inte medverka i De skoningslösa på grund av allt våldet i manuset. Clint Eastwood, som regisserade filmen, övertygade Hackman genom att förklara för honom att filmen skulle ha ett antivåldsbudskap. Och Mark Wahlberg avböjde alltså att medverka i en film för att han inte ville simulera sex med en man. I mina ögon är Wahlberg fortfarande en rappare som råkar få roller i filmer.

Wahlberg är dock även ett undantag på denna lista. För jag gillar verkligen att se honom i filmer där han spelar idioter. Jag tycker han är utmärkt i Boogie Nights, Ted och The Other Guys. Det känns som att det är roller som faller sig naturligt för honom. Efter attackerna den elfte september sa Mark Wahlberg att om han hade varit ombord på något av planen hade han räddat dagen och lyckats landa planet. Jag säger inte att han är en idiot. Det behövs inte, känns det som.

Varenda gång han spelar en karaktär som ska ha en intelligens över medelsnittet, köper jag det inte. Jag är fullt medveten om att jag ser Mark Wahlberg försöka spela en smart polis, en kompetent ingenjör, en duktig krypskytt eller en hård soldat. Han missar alltid målet. Det blir som värst när han ska spela arg eller upprörd på något sätt. Då blir det pinsamt. När han hotar att dra sprinten ur en handgranat i Lone Survivor känns han mest som ett trotsigt barn, som hotar att slänga sin macka på marken. Jag har ingen jävla aning om hur han kunde få en Oscarsnominering för The Departed. Han är omotiverat skrikig och spelar över i varenda scen. Hans karaktär är dessutom totalt överflödig.

Om han bara håller sig till att spela idioter, kommer jag vara nöjd. De filmerna ser jag mer än gärna.

Läs också om filmklassikerna som nästan aldrig blev gjorda.