Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Komiker som spelar hårdingar på film

Komiker som spelar hårdingar på film

Johan Andreasson
Johan Andreasson | Lista
05 maj 2022
Johan Andreasson
Johan Andreasson | Lista
05 maj 2022

Komikerna som bytt skratt mot spänning.

Johan Andreasson är tillbaka med en ny underbar lista. Denna gången guidar han oss till filmer där komiker glänser som betydligt allvarligare karaktärer än vad vi är vana att se dem som.

Det här började med att jag fick ett mail från en kompis efter vår podd om noirklassikern Double Indemnity med en YouTube-länk till en film jag aldrig hört talas om: The Late Show, en amerikansk rulle med mycket noirkänsla från 1977. Eftersom film noir och amerikansk 1970-talsfilm är två saker jag är mycket intresserad av och rätt kunnig om, tog jag för givet att filmen nog inte kunde vara så mycket att ha – för annars skulle jag ju redan ha känt till den. Så det dröjde ett tag tills jag klickade på länken, men plötsligt en kväll så hade jag tid och bestämde mig för att titta på åtminstone de första tio minuterna för att få en känsla av vad det var för nåt.

Det dröjde nog inte ens tio minuter förrän jag var fullständigt fångad av filmen, som samtidigt kändes välbekant och helt originell. Inte minst blev jag imponerad av skådisen i den manliga huvudrollen, som spelade en hårdkokt deckare i utförsbacken med en så naturlig pondus att jag tog för givet att han måste vara en veteran i rollfacket som jag på nåt sätt lyckats missa. Namnet Art Carney lät vagt bekant, men när jag googlade visade det sig att han var en gammal tv-komiker och att det här var den enda rollen som hårding han nånsin gjorde.

Hur som helst så är han inte den enda komikern som gjort nåt liknande, och här kommer hela listan! Eller det gör den ju inte, men det är i alla fall ett antal filmer med komiker som tillfälligt hoppat in i hårding-facket. En del av dem är mästerverk, andra på sin höjd kul tidsfördriv. Vissa kan hyras för en billig peng i fina kopior, andra får man betala en rejäl slant för på import-dvd eller blu-ray.

Listan börjar med The Late Show och är därefter kronologisk.

The Late Show (1977)

The Late Show
Foto: Warner Bros.

Det är nog inte många i Sverige som minns Art Carney i dag, men på 1950-talet var han en av USA:s mest populära komiker på tv och en framgångsrik teaterskådespelare på Broadway. The Late Show pendlar mellan att hylla film noir från 1940-talet och att, på ett oöverträffat festligt sätt, undergräva 1970-talets nostalgi för genren. Art Carney spelar en gammal, mycket sliten, privatdetektiv, som blir anlitad för att lösa ett fall som är komplicerat nog för att Raymond Chandler skulle ha kunnat komma på det när han var ännu fullare än vanligt.

En styrka hos filmen är Los Angeles-miljöer som inte har blivit fräschare sen cirka 1947, men allt handlar ändå om samspelet mellan Carney som hårt prövad, överårig detektiv och Lily Tomlin som kvinnan som ger honom ett uppdrag. Hennes roll känns skriven för en ung hippietjej, men det urspårade och flummiga blir både roligare och mänskligare när det spelas av den nästan 40-åriga Tomlin.

Filmen är producerad av Robert Altman och överträffar, i mina ögon, Altmans egen Ett långt farväl, som brukar betraktas som 1970-talets mest lyckade försök att förnya noir-genren.

Kan hyras på Google Play och iTunes.

Double Indemnity/Kvinna utan samvete (1944)

Kvinna utan samvete
Foto: Atlantic Film.

Fred MacMurray, tidigare mest känd som den snygge snubben i romantiska komedier där han ofta spelade mot kvinnliga komiker, t.ex. Carol Lombard, spelar här en dubbelmördare. Omistlig film noir i absolut toppklass – lyssna på podden, så förklarar vi varför.

Kan hyras från Microsoft Store och iTunes.

Murder, my Sweet/Mord, min älskling (1944)

Murder, my Sweet
Foto: RKO Radio Pictures.

Dick Powell, framgångsrik sång- och dansman i musikaler från 1930-talet, började på 1940-talet tycka att han hade blivit för gammal för att spela äppelkindad gosse som åtråddes av Ruby Keeler och Joan Blondell. Han var sugen på den manliga huvudrollen i Double Indemnity, som gick till Fred MacMurray, men fick i stället spela den hårdkokta deckaren Phillip Marlowe i Murder, my Sweet från samma år.

Powell överraskade alla med en lysande rolltolkning. Författaren Raymond Chandler, som inte var frikostig med beröm, tyckte att Dick Powell var den bästa Marlowe på vita duken och Powell gick vidare till en lång rad roller utanför komedifacket.

Tillgänglig på dvd.

The Dark Corner (1946) och Lured (1947) 

Lured
Lured (1947). Foto: United Artists.

Lucille Ball är antagligen alla tiders mest populära tv-komiker, men innan hon slog igenom på tv i I Love Lucy (1950-1955), vid 40 års ålder, hade hon en lång filmkarriär bakom sig. Ball spelade mest i komedier och musikaler med blygsamma budgetar (så många att hon blev känd som ”Drottningen av B-filmer”), men hon hade även stora roller i två noirfilmer från 1940-talet.

The Dark Corner från 1946 är kul, men inte hårdkokt nog för de allra strängaste noirfantasterna. Titta på de första 20 minuterna på YouTube (risig kvalitet) och om det känns lockande är filmen värd att köpa på dvd.

Lured (1947) är inte heller ett måste annat än för noirkomplettister med en liberal definition av genren (mycket tveksamt om det ens är en noir). Men med rätt förväntningar får man 82 trivsamma minuter på YouTube, där filmen finns i god upplösning – en trivsam deckare med bra skådisar, regisserad av Douglas Sirk, som fick en stor karriär med smaskiga Technicolor-melodramer på 1950-talet.

Pickup on South Street/Ficktjuven (1953)

Ficktjuven
Foto: Twentieth Century Fox.

Synnerligen hårdkokt film, och en av regissören Samuel Fullers allra bästa. Mycket sevärd i vilket sammanhang som helst, men här är den med på grund av att den rutinerade birollsskådisen Thelma Ritter gör en av sina få huvudroller. Ritter var med sin kärva nuna och utpräglade New York-dialekt obetalbar som komiskt bollplank till Doris Day och Rock Hudson i två av deras roligaste filmer.  Hon är även med i klassiker som Allt som Eva och Fönstret åt gården.

I Pickup on South Street spelar hon en oförsonligt antikommunistisk tjallare som sätter livet på spel när hon försöker sätta fast Richard Widmarks klart mindre ideologiskt motiverade ficktjuv som av misstag råkat sno en mikrofilm med sovjetiska militära hemligheter.

Tillgänglig på dvd och blu-ray.

Ett ansikte i mängden/A Face in the Crowd (1957)

A Face in the Crowd
Foto: Warner Bros.

Andy Griffith, mest känd som tv-komiker i The Andy Griffith Show på 1960-talet, är häpnadsväckande obehaglig i rollen som en radiopersonlighet på vischan som utvecklas från att vara en oförarglig lokalkändis till att bli en hänsynslös politisk demagog på riksnivå av närmast fascistiskt snitt.

Filmen är regisserad av Elia Kazan (Linje Lusta, Storstadshamn) och en tydlig föregångare till mediakritiska filmer som Network från 1976.

Tillgänglig på dvd och blu-ray.

Fifflaren/The Hustler (1961)

Fifflaren
Foto: Twentieth Century Fox.

Fast Eddie Felson (Paul Newman, som blev Oscarsnominerad för rollen) är fixerad av att han måste besegra biljardkungen och hårdingen Minnesota Fats, spelad av den gamla tv-komikern Jackie Gleason (mest känd för The Honeymooners – och precis som Newman blev Gleason Oscarsnominerad).

Fifflaren är nog rätt bortglömd i dag, men samtliga skådespelare i filmen är lysande och filmen är enormt snyggt fotograferad i det ovanliga formatet svart-vit Cinemascope. Miljöskildringen, med sjaskiga barer, hotell och biljardsalonger kunde inte vara mer övertygande och Fast Eddies kamp mot Minnesota Fats är oavbrutet fängslande.

Kan hyras på Microsoft Store, Blockbuster, Google Play och iTunes.

Den röda cirkeln (1970)

Den röda cirkeln
Foto: Les Films Corona.

Kanske den mest sammanbitna gangsterfilm som nånsin gjorts, regisserad av Jean-Pierre Melville, experten på just sammanbitna gangsterfilmer. En av flera förebilder till Tarantinos Reservoir Dogs, vars snacksalighet får den att framstå som en sitcom i jämförelse. Det halvtimmeslånga rånet helt utan dialog är ett skäl till att Den röda cirkeln har blivit en klassiker, ett annat är André Bourvil som den stenhårde kommissarie Mattie. Rånarna är förvisso också hårda, men kan inte mäta sig med den i normala fall gemytliga komikern Bourvil.

Det här var den första filmen med Bourvil jag såg, på tv i slutet av 1970-talet, och det har tagit mig mer än 40 år att inse att han också kunde vara rolig.

Kan hyras på Blockbuster.

Sugarland Express (1974)

Sugarland Express
Foto: Universal Pictures.

Hur otroligt det än kan låta i dag så började Steven Spielberg sin bana som en i gänget (Scorsese, Coppola, Friedkin) som gjorde skitiga, realistiska filmer på 1970-talet. Och Goldie Hawn, solstrålen från de muntra ”Tjejen som”-filmerna, är här tjejen som kidnappar en polis. Sugarland Express är möjligen mer intressant än bra, men ändå rätt bra.

Kan hyras på Blockbuster, Microsoft Store och SF Anytime.

Mannen på taket (1976)

Mannen på taket
Foto: SF Studios.

Maj Sjöwall och Per Wahlöös desillusionerade polis Martin Beck har blivit hårt sliten med åren, men inget biter på den folkkäre komikern Carl-Gustaf Lindstedts rolltolkning i Bo Widerbergs Mannen på taket. Att låta Lindstedt spela Beck var oväntat och kontroversiellt, men ett mycket inspirerat val och en av de främsta orsakerna till att filmen blivit en klassiker.

Två andra komiker har förresten också spelat Martin Beck, Walter Matthau i Den skrattande polisen (1973) och Gösta Ekman i en rad svensk-tyska samproduktioner på 1990-talet.

Finns på C More och kan hyras på TriArtPlay och SF Anytime.

King of Comedy (1982)

King of Comedy
Foto: Europa Film.

En av världens mest kända komiker, Jerry Lewis, tävlar med en av världens minst kända komiker, Sandra Bernhard, om vem som kan vara obehagligast i Martin Scorseses film där två fans som båda lider av stark psykisk ohälsa (Robert De Niro och Sandra Bernhard) kidnappar en riktig svinpäls till programledare på tv (Lewis).

De Niro är minst lika skrämmande som i sin mest kända roll i Taxi Driver (1976), men Lewis och Bernhard ger honom en match. 

Kan hyras från Microsoft Store, Google Play, SF Anytime och iTunes.

Can You Ever Forgive Me? (2018)

Can You Ever Forgive Me?
Foto: 20th Century Fox.

Komikern Melissa McCarthy, en av de festliga väninnorna i Bridesmaids (2011), är magnifik som en extremt otrevlig och alkoholiserad författare som, när hon inte är upptagen med att mucka gräl med författarkollegor, förläggare eller vem som helst i bokbranschen som har oturen att hamna i hennes väg, försörjer hon sig på att förfalska brev från svunna tiders litterära kändisar som Dorothy Parker och Noël Coward. Filmens fråga är motiverad, men man är beredd att förlåta mycket för underhållning på den här nivån.

Kan ses på Disney + och hyras från en lång rad strömningstjänster.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL