Sex and the City utan Samantha blir en spillra av sitt forna jag
Den nya satsningen kommer aldrig att fungera
Med känsla, underhållning, charm och en kvinnlig ensemble personifierade Sex and the City det hoppfulla 2000-talet. Tillsammans med broderprogrammet Sopranos krossade HBO tittarrekordet och skapade TV-historia. Sedan Sex and the City slutade sändas 2004 har vi fått se två filmer fulla av nostalgi, men en helt ny säsong av serien utan huvudkaraktären Samantha Jones kommer helt enkelt inte att fungera.
Jag älskar Sex and the City.
Här kommer en bomb: det är den bästa serien någonsin.
När Sarah Jessica Parker proklamerade nyinspelningen av serien på Instagram den 10 januari i år blev jag lika ivrig, glad och förväntansfull när jag som alla andra gav in för nostalgin.
När det stod klart att Kim Cattral inte skulle närvara i serien som Samantha Jones - troligtvis på grund av friktionen mellan henne och Parker - försökte jag likväl visualisera den nya serien utan henne men med utebliven framgång.
Varför älskar vi "Sex and the City"?
Ur egen betraktelse gillar jag att tro att det var en enklare tid för TV - skådespelare behövde nödvändigtvis inte träna med kostschema för att få skådespela, green screen hade ännu inte ersatt all natur och ett gott slut för en serie var ej det viktiga utan nyckeln till en lyckad serie var - och är fortfarande alltid i min mening - intressanta karaktärer.
För regissörerna på HBO under den här tiden fanns det inga gränser för kreativiteten, hur annars förklarar vi framgångssagor som Sex and the City eller The Sopranos.
Framgången bakom dessa serier är dess karaktärer och att dessa fick lov att vara just karaktärer. Istället för att alltid ta rätt beslut så tar de fel beslut - de ljuger, de njuter av livet, de fäktas med livet, de ger vika för sina känslor, de är dumdristiga och något lyckligt slut är inte hugget i sten.
Carrie tillåts vara arbetslös, tillåts att helt sakna besparingar på banken och tillåts att åtskilliga gånger falla för en känslomässigt otillgänglig man, bli dumpad, för att sedan vara otrogen mot sin nya pojkvän och för att sedan efter många om och men bli tillsammans med Mr. Big.
Är det särskilt genomtänkt tycker ni? Gör hon rätt? Nej, kanske inte men här kommer lite information - det ska inte vara helt genomtänkt, det är ett drama!
Miranda tillåts vara ingen annan än henne själv. Bitter, glad, underbar, stressad – mamma. En karriärist som aldrig skämdes över sin framgång och som är ointresserad av män som skulle känna sig hotade av den. Charlotte tillåts vara konservativ med starka åsikter om manligt och kvinnlig utan att bli varken cancelled eller utfryst.
Och Samantha Jones tilläts vara en kvinna som älskar sig själv, och sex.
Bortom porrindustrins falska babbel om sexuell frigörelse, bortom moraliserande religiösa fanatiker som vinner mark i världen så finns Samantha Jones - en kvinna som åtrår sex, inte som tröst, inte för att dämpa ångest utan enbart lusten är självändamålet. En kvinna som fullständigt ger blanka fan i vad vi anser om henne - vilket till stor del är varför vi älskar Samantha Jones.
Karaktärerna skapade detta levande drama och alla fyra behövs för att göra det igen. Utan Samantha Jones blir nyinspelningen av Sex and the City en spillra av sitt forna jag och hennes frånvaro kommer ligga som ett åskmoln över avsnitten. Att förklara Samanthas frånvaro med att hon (som under serien lider av bröstcancer) gått bort vore inte bara en halvmening utan vore ovärdigt.
Vi lever i en tid av ständigt nyhetsflöde, det krävs isolation i skogen för att slippa vara uppdaterad. Vi vet om den sorgliga konflikten mellan Sarah Jessica Parker och Kim Catrall och att denna ligger till grund till varför Catrall sagt nej till att medverka. Det är himla synd, men så kan verkligheten – och särskilt ett drama – se ut.
MER LÄSNING: