En kvinnlig James Bond förändrar ingenting för kvinnor i filmbranschen
Skapa meningsfulla kvinnliga karaktärer istället
Idag skriver Edward Langert, skribent och student i Kulturvetenskap vid Göteborgs Universitet, om varför en kvinnlig agent 007 vore ihålig symbolism och om en filmbransch som fortfarande inte anstränger sig för att skapa meningsfulla kvinnliga karaktärer.
Initialt hade jag som avsikt att skriva om vikten av att inte stressa valet av nästa James Bond, hur det är en process som behöver ta tid. Agent 007 har tack och lov lyckats förbliv intakt mot superhjältefenomenets tradition av ständigt utbytta skådespelare, överanvändning av green-screen och trötta manus kantade av one- liners med förutsägbara slut där även de romantiska scenerna fundamentalt misslyckas nå in i våra hjärtan.
”This is not cinema, this is something else”, som Scorsese sade, vilket jag håller med honom om. Givetvis kan man tycka vad man vill om detta uttalande men med det sagt råder det knappast särskild tvekan om att dessa produktioners raison d’etre skulle vara annat än pengar, och om någon mot all förmodan skulle känna något i kroppen under upplevelsen så är det en oavsiktlig bonus.
Nej, Ian Flemmings James Bond är ett namn som väger tungt, tyngre än Spider-Man och så ska det förbli. Det är ett prestigefyllt namn – en karaktär som inte är till salu.
Likväl har James Bond moderniserats. Unkna kommentarer eller örfilar skulle aldrig dyka upp i en film av Eon Productions idag och så ska det givetvis förbli. Pierce Brosnan gjorde grovarbetet, dennes rollgestaltning av agent 007 under 90-talet räddade ett sjunkande skepp till franchise. Daniel Craig kunde därefter lyfta karaktären till nya framgångar. Han gör en strålande debut i Casino Royale, pistolen, bilen och repliken ”The name’s Bond, James Bond” uppriktigt lyser i denna prestigefulla pånyttfödelse med skådespelare som tydligt har roligt.
Craigs ståndpunkt fullkomligt riktig
Daniel Craigs ståndpunkt i frågan om en kvinnlig James Bond lyftes kort innan premiären av No Time To Die och den är värd att intressera sig för. Utan att göra precis det, var brittiska och svenska tidningar snabba att förkasta hans resonemang och se dem som inskränkta, men vad Craig faktiskt menade på var fullkomligt riktigt.
Craig sa att James Bond skall fortsätta spelas av en man eftersom han i böckerna är en manlig karaktär. Att låta en skådespelerska spela James Bond hade inte förändrat det grundläggande problemet att Hollywood fortfarande inte skapar meningsfulla kvinnliga karaktärer. Istället erbjuds vi slarviga fuskverk.
Hollywood kan skapa intressanta kvinnliga karaktärer när viljan finns, det är knappast en omöjlighet, men det förblir en långsam verksamhet. En kvinnlig James Bond hade gett ett kortvarigt sken av förändring utan att egentligen förändra någonting.
Betrakta den brittiska filmen The Imitation Game som gestaltar berättelsen om hur en grupp forskare ledda av matematikern Alan Turing lyckades avkoda tyskarnas kommunikationssystem under andra världskriget. Keira Knightly spelar kryptoanalytikern Joan Clarke, en karaktär som trots strålande förutsättningar blir en sömnig besvikelse.
Skulden till detta ligger inte på Keira Knightly, hennes talang tilldelas enbart ett par scener och vi får stundvis intrycket att regissören (Morten Tyldum) inte vill ha henne där. Mycket underligt, med tanke på att vi vet vad Keira Knightly kan göra. Vi är uppvuxna med Pirates of the Carribbean och fullt medvetna om vilken insats hon kan bidra med i en film om hon får chansen, men det får hon inte. Hon ämnas ett par platta scener, varav en i vilken hon talar med en annan kvinna så att The Imitation Games precis klarar av Bechdeltestet.
Det är en återkommande halvmesyr, motvilligt skapta kvinnliga karaktärer som regissören tilldelar varken tid, engagemang eller djup trots att förutsättningar finns. Dessa halvmesyrer är ointressanta, lika ointressanta som regissörer vars uppenbara osäkerhet resulterar i kvinnliga karaktärer enbart skapta för att ge sken av mångfald.
Helt onödig kvotering
En deprimerande dimension är att denna halvmesyr till kvotering är helt onödig.
För är kvinnor på film mindre intressanta än män? Nej, det stämmer inte. Carmela Soprano, Vilma från Mäklarna, Beth Harmon, Katniss Everdeen eller Samantha Jones är lika om än mer spännande än Netflix alla manliga karaktärer som ofta förses med liknande problem, drag och tillkortakommanden. Så varför förblir Thelma & Louise, trettio år efter sin premiär, mer eller mindre är ensam i sitt slag? Är det någon som seriöst tror att en kvinnlig James Bond är lösningen?
I den aktuella ocean av dåliga manliga förebilder behövs James Bond, en karaktär som är trygg i sin manlighet. Från Incelkulturens hatiska anspråk på sex, gangsterrappens våldsamma brutalisering till en skäggig Leonardo DiCaprio som lockar unga tjejer till sin nyrika yatch så är James Bond ett alldeles eget exemplar.
Den sista gentlemannen, värd att bevara.