Därför måste du se mer skräckfilm

Har du märkt skiftet?

Det är någonting som har hänt i filmvärlden och även om det är underbart så pekar det på en djupt rotad, sjuk sanning.

Jag talar förstås om att skräckfilmerna är tillbaka. Starkare än någonsin. Mer konstnärliga. Mer politiska. Mer indie- och arthouse-doftande än någonting annat.

2019 innebar i vanlig ordning skräpskräck som Det: Kapitel 2 och Brahms: The Boy II och annat tjafs, som mest fokuserar på att få in så många uttråkade tonårsrövar i biostolarna som möjligt (jag tittar på dig, Happy Death Day 2U). Men den innebar också att skutan, som kanske sakta började vändas redan med It Follows (2014), fått en klar riktning.

Den jumpscare-skräck som länge besudlade genren och gjorde början av decenniet till en skamfläck som hade fått Hitchcock att vända sig i graven börjar bli allt mindre av en norm. Istället har vi under de senaste åren fått fantastiska upplevelser från gotiska stjärnor som Ari Aster, Jordan Peele, Robert Eggers med flera. Filmer med djupa teman, utflippade scener och smart samhällskritik, som tidigare bara dök upp över ytan då och då, som när Låt Den Rätte Komma In dundrade ned 2008.

Kan fungera terapeutiskt.

Idag är vi nästan bortskämda och kan mer eller mindre förvänta oss att ett filmår innehåller briljant skräck. Ta bara The Lighthouse, Midsommar, Annihilation, Suspiria (det är ingen slump att remaken kommer just nu), A Quiet Place eller andra tänkvärda (men kanske inte lika lyckade) försök som Velvet Buzzsaw. Plötsligt är det som brukade ses på som fulkulturens fulkultur allvarliga Oscarsutmanare och jag ryser fortfarande när jag tänker på att Toni Collette aldrig blev belönad för sin prestation i Hereditary.

Men jag menar att det inte är någonting nytt. Jumpscare-eran är en parentes i genrens historia. Skräcken är egentligen ganska briljant i sitt koncept, särskilt när den inte begränsas av förväntningar och trender som syftar till att vi ska hoppa till och kissa på oss varannan minut.

Den krypande spänningen och avslappningen därefter är nämligen lika terapeutisk som en haglande skrattsalva i vårt alltmer passiviserade potatissläkte, som förr spenderade all sin tid på savannen där avspänning och avslappning cementerades som grundläggande primala instinkter i miljontals år framöver.

Det förstod Bergman när han gjorde Vargtimmen redan 1968 och filmgenrens esoteriska, kreativa tradition slutade aldrig där: Evil Dead-trilogin, Hausu, Eraserhead och visuellt fulländade Suspiria (alla tre från 1977), Night of the Living Dead och Invasion of the Body Snatchers är alla exempel på hur genren tidigare har förväntats tänka utanför boxen och nu är vi äntligen på en plats där det börjar bli en självklarhet igen.

Reflekterar vår samtid.

Förmodligen beror det på den tid vi lever i idag. När omvärlden blir alltmer oberäknelig och lik en skräckfilm i sig, så är det den dumdristige som vänder bort blicken när det finns någonting förlösande i att stirra fasan i vitögat och låta den vita duken bli en projektionsyta för allt det djävulskap som ständigt bombarderar oss. Det måste helt enkelt få utlopp någonstans. När filmskaparna återigen förstått det och börjar väva in de teman som bubblar i oss, som i Get Out (2017), blir sötman ännu sötare. Förmodligen är det precis det som skräckfilmen alltid har varit – en kommentar på samhället och våra rädslor.

Samtidigt läggs allt större summor på återanvända actionblockbusters, popcorndoftande följetonger med superhjältar, svulstiga romanser och kaloririka studiokomedier i ett Hollywood-maskineri där pengarna styr.

Det blir alltmer problematiskt att argumentera för svårare och mer oväntade val i Los Angeles slutna rum och att ta ut svängarna är, med allt som står på spel, praktiskt taget omöjligt. Det är en verklighet som formad för bra skräck. Skräcken frodas, precis som våra allra mest skrämmande gastar och monster, i skuggorna.

Skräcken har ursprungligen alltid verkat i skuggan (om vi låter oss glömma tiden då vi tappade bort oss i billig Insidious-skräck). Blair Witch Project (1999) visar hur billig effektiv skräck kan vara att skapa – långt utanför Hollywoods allt hårdare grepp – och när vi blir svältfödda på originella filmkoncept så måste vi få ett utlopp, även på den fronten.

Diagnosen är simpel. Symtomen jobbiga. Men vi får åtminstone smart, konstnärlig och fri skräckfilm igen.

Så jag vill skicka med er ett tips till hösten 2020 – håll koll på skräckfilmerna, för just nu är det där det händer. Se också Filmtopps lista på de bästa skräckfilmerna!