Barndomsfavoriter – Jackass: The Movie (2002)
Är Knoxvilles jubelåsnor fortfarande kvarterets kungar?
Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?
MER LÄSNING:
Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Jackass: Forever möter våra biografer i oktober i år och jag kan inte hålla mig. Jag längtar, suktar och trånar efter pubertala blådårar som häftar ihop sina skinkor och shottar tåbira. Förlåt, men vi ska återse originalet: Jackass: The Movie från 2002. Idioterna i huvudrollerna är Johnny Knoxville, Bam Margera, Ryan Dunn, Steve-o med flera. För regin står i vanlig ordning Jeff Tremaine. Spänn fast dig i kundvagnen, nu kör vi!
Hjärnans biltvätt – befriande dumt
Vad mina barnögon såg: Jackass var svaret på mina vilda hormoners alla böner. Äntligen var det coolt att vara en blådåre. Formatet var skräddarsytt för en skoltrött, finnig tonåring som helst av allt bara ville sätta en bit rå kyckling mellan skinkorna och låta alligatorerna mumsa! Jag kved av skratt. Jackass tog slapstick till en helt ny, betydligt lägre, nivå där kroppsvätskor och benbrott spelade huvudrollerna. Formatet fick även plats med en del kaxiga "dolda-kameran" inlägg som tilltalade min rebelliska sida.
Vuxenblickens dom: det finns något universellt humoristiskt i att se någon stackare dratta på ändan – hårt. Är det självförvållat väcks ännu en komisk dimension till liv. Jag har fortfarande extremt roligt åt det allra mesta i Jackass: The Movie, med undantag för de få sketcher där man jäklas med oskyldiga åskådare – det känns varken edgy eller skoj längre. På det hela taget är Jackass: The Movie befriande dumt trams med en överraskande varm kärna i mitten.
Moralpanik - ännu en gång
Vad mina barnögon såg: MTV-fenomenet Jackass drog en linje i sanden. Fårskallarna drog in som en pubertal rökgranat med ett enda mål: att skingra mina föräldrars och snorungars kulturgenerationer. Nu du morsan, nu kan du sticka upp Rena Rama Rolf och John Cleeses jönsande i Faulty Towers dit solen aldrig når! Den moderna humorn består av upptryckta leksaksbilar i anus - get with the flow! Nu var väl ändå botten nådd? Americas Funniest Home Videos var väl fullgod familjeunderhållning, men att se tölpar snorta wasabi var bara för mycket. Som vilken tonåring som helst slog mitt hjärta dubbelvolter av smaskig provokation.
Vuxenblickens dom: Nu är jag själv förälder och inser att min avkommas kulturgeneration kommer att generera en del skräp. Provokation kommer ske, precis som jag gjorde med Jackass-gänget. Jag kommer hytta med näven och skriva bittra krönikor här på Filmtopp om att kulturgenerationens moral är på väg rätt ner i soptunnan. En sak är i alla fall säker: det kommer inte vara Jackass som åstadkommer dessa härdsmältor. Idag är gänget är verkligen inte dugg provocerande och jag känner mig inte minsta rebellisk av denna återtitt.
Stackars djur?
Vad mina barnögon såg: wow, vad coolt att dyka bland valhajar och onanera med sjögurkor. Tufft och tramsigt, precis så som Jackass ska vara. Det var liksom höjden av coolhet – att jäklas med enorma och farliga djur. Att få se några dåraktiga tjommar utmana och besegra livsfarliga bestar var att kanalisera en fåfäng Tarzan-dröm. Så himla coolt.
Vuxenblickens dom: detta är en av få aspekter som jag upplever åldrats riktigt dåligt med Jackass: The Movie. Kan vi snälla låta djuren vara? Visst, det är oftast dårskallarna som får sina lårbenshalsar knäckta men det känns bara så sjukt onödigt och oetiskt att hetsa upp djur för vårt höga nöjes skull. Eller? Å andra sidan käkar jag kött så hyckleri, thy name is me.
Domen: håller Jackass: The Movie idag?
Kalla mig tramsig. Kalla mig löjlig. Låt kulturelitisterna spärra upp mina käkar och urinera rakt ner i mitt pubertala svalj: jag har fortfarande fantastiskt kul med Jackass: The Movie, trots att en del inslag med djur och oskyldiga åskådare landade fel hos mig.
Återtitten var som att återse ett gäng kära vänner och det är långtifrån bara stuntsen som är trevliga i detta återbesök. Det finns avsevärt värre gäng än Jackass som gör tuffare saker, men det vilar något hjärtligt och innerligt trivsamt i att höra Johnny Knoxville yttra orden: "Hi, I'm Johnny Knoxville and Welcome to Jackass". Det känns lite som att sjunka in i en välkomnande och nostalgisk sackosäck – som sprängs.
LÄS OCKSÅ: Krönika – när barndomsfavoriter får nyinspelningar