Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Filmtips

Här hittar du Filmtopps filmtips!

Serietips

Här hittar du Filmtopps serietips!

Coverbild till Space Jam

Bardomsfavoriter: Håller "Space Jam" idag?

  • Netflix
Fredrik Edström | Artikel
11 februari 2020
Fredrik Edström | Artikel
11 februari 2020

Är Space Jam fortfarande en slam-dunk?

Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?

Space Jam. Michael Jordan med Looney Toons
Foto: Warner Bros.

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för barndomsfavoriter som lyckades få en självutnämnd soffpotatis att vilja röra på fläsket lite: Space Jam ska avnjutas med vuxna ögon.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Krampanfall av hysterisk humor.

Bugs bunny och Michael Jordan
Foto: Warner Bros. 

Vad mina barnögon såg:

Utöver några korta segment på tv-programmet "lilla sportspegeln" var min relation till Looney Toons ytterst tunn. Jag var toppkonsument av främst Turtles, Dino Riders och en smula Disney och därför borde inte Space Jam lyckats slå så fullkomlig knockout på mig som den faktiskt gjorde. Jag kapitulerade i biofåtöljen åt Warner Brothers ettriga stall av filurer. Saliven sprutade av skrattanfall och magknip i en vecka stod att vänta. Space Jam var ett minst sagt lyckat biobesök för en åttaårig version av mig själv.

Vuxenblickens dom:

Hua. "Space Jam" gjorde något helt förbjudet under min återtittning. Filmen tvingade på mig en smärtsam insikt jag ständigt lägger mina krafter för att förtränga och trycka ner i min själs mörkaste vrår. Space Jam fick mig att känna mig gammal! Antik. En rostig klenod med artrosen flåsandes i nacken.

LÄS VIDARE: Barndomsfavoriter - håller Casper idag?

Humorn är hysterisk. Klustergranater av färgexplosioner, skrik och trumhinnespräckande ljudeffekter. Smilbanden ryckte av enstaka skämt som rafsade lite på fjärde väggen och Wayne Knight som fjäskande och ängslig kostymnisse var väl helt ok. I övrigt var Space Jam uteslutande en stökig upplevelse. 

Monstruösa antagonister.

Monstars
Foto: Warner Bros.

Vad mina barnögon såg:

I "Space Jam" blir våra Looney Toons-favoriter tvingade att spela en ödesmättad basketmatch mot fem skräckinjagande bestar: monstars! Som barn var jag livrädd för denna trupp av helvetiska basketspelare. Inte nog med att kolosserna var överrumplande enorma till sin storlek - de var dessutom elaka. Mardrömmarna invaderades plötsligt av allehanda monster och ångesten kom krypandes vid blotta åsynen av ett par stretchiga basketshorts. 

Vuxenblickens dom:

Det ska erkännas att förvandlingsscenen, när Monstars förvandlas från små bakterieliknande utomjordingar till dessa enorma bjässar som syns i bild ovan, är ganska effektiv. Nostalgin rusade in i min ämnesomsättning och gav mig en kort återblick av mitt inre, vettskrämda barn. Ett kul återseende. I övrigt är Monstars, precis som humorns ton, en påfrestande uppvisning att försöka vila ögonen på. Gapigt, flamsigt och med ganska svaga drivkrafter.

Michael Jordan - vilken superstjärna!

Michael Jordan och Bugs Buny
Foto: Warner Bros.

Vad mina barnögon såg:

För en sportallergiker som undertecknad slog Space Jam ner som en bomb och tände något jag själv inte visste fanns: ett sportintresse. Givetvis blev symbolen för denna atletiska reinkarnation Space Jams huvudrollsinnehavare Michael Jordan. Jordan dribblade, dunkade, gav monstruösa bestar sportsliga örfilar och levde ett till synes normalt familjeliv. Jordan lyckades t.o.m hålla jämna steg med Snurre Sprett - karln var en sann superstjärna!

Vuxenblickens dom:

"Space Jam" är smärtsamt medveten om att Michael Jordans status, och detta fenomen ska inte ruckas på. Filmen agerar i princip en 90-minuter lång reklamfilm för vilken go tjomme basketikonen är både på och utanför planen. Annat är det med Jordans kollegor som faktiskt leker lite med sina sportsliga egon som spelar sig själva som blivit bestulna på sin talang. Småskoj. I övrigt känns Jordans medverkan uteslutande självgod och som en cynisk strategi från en kostymprydd PR-nisse som fräckt snurrar på sin skurkaktiga mustasch. 

Domen - håller "Space Jam" idag?

Snurre sprätt och Jordan
Foto: Warner Bros.

Det korta svaret: Nej! Space Jam är en stimmig och ganska svår upplevelse från en svunnen tid och detta blir smärtsamt tydligt under filmens inledande minuter. Vi introduceras till Michael Jordans karaktär med ingen mindre R.Kellys stämma i bakgrunden och i detta korta ögonblick tidsstämplas Space Jam ljusår bakåt till en populärkulturell stenålder. Jag trodde nostalgin skulle segra under min återtittning men Space Jam var nästan uteslutande en plågsam måltid fullproppad med tomma kalorier.

Detta var min återtittning av Space Jam! Håller du med mig?