Barndomsfavoriter – Håller Jumanji idag?
Är det Game Over för nostalgin från 1995?
Filmtopps Fredrik Edström granskar "Jumanji", originalet från 1995, för att se om den står sig än idag. Vad tycker du om klassikern?
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa artikelserien "Barndomsfavoriter – Håller de idag?" tar avstamp.
Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för äventyrsklassikern Jumanji att möta vuxenlivets obönhörliga blick. huvudrollen får vi avnjuta Robin Williams och i regissörsstolen sitter Joe Johnson. Mycket nöje!
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!
Handling: 1969 gör den mobbade pojken Alan Parrish en märklig upptäckt på en närliggande byggsajt: ett brädspel ligger cementerat meterdjupt i jorden. Nyfikenheten tar rodret från över Alans förstånd och han börjar spela det egendomliga sällskapsspelet tillsammans med hans vän Sarah – ett ödesdigert misstag. Alan sugs in i det magiska spelet och han dödförklaras efter åratal av letande.
LÄS VIDARE: Vår recension av bioaktuella Jumanji: The Next Level
26 år senare är det dags för två nya ungar att hitta spelet och upptäcker till sin fasa Alan som genom spelets magiska kraft lyckas återvända till verkligheten. Det blir dags för de nya kumpanerna att spela färdigt sitt parti Jumanji för att förtrollningen ska kunna brytas. Ett äventyr av rang tar form!
1. Skräckfilm för barn
Vad mina barnögon såg:
Jag minns Jumanji med genuin terror. Det tortyrliknande scenariot att vara fångad i ett brädspel i 26 år, blodtörstiga jägare med puffror och människoätande lejon fångade mitt yngre jags fantasier. Jumanji lyckades få mig att känna att karaktärerna ständigt svävade i livsfara och att det inte fanns någon gräns för vad det magiska brädspelet kunde spotta ut till verkligheten. Johnston bjöd på otaliga sömnlösa nätter i den annars bekväma pojksängen.
Vuxenblickens dom:
Jodå, nog är det fortfarande läskigt. Jumanji svävar i ett sorts bisarrt ingenmansland där jag ofta undrar vem målgruppen egentligen var. Filmen är på tok för läskig för barn men för mjuk för vuxna - ett besynnerligt mellanläge som faktiskt funkar superbra. Tonen gör att Jumanji ständigt känns färsk och unik samt att insatserna för våra stackars hjältar ständigt höjs. Givetvis drar nostalgins trådar i mitt omdöme här men det var urmysigt att känna de kalla kårarna lyftas ur minnesbanken. Kanonkul!
2. Ett visuellt under
Vad mina barnögon såg:
Jag reflekterade inte en sekund över att det jag såg på tjock-tv:ns trygga skärm kunde vara manipulerat eller skapat i en dator som ung. Jumanji var en överväldigande upplevelse som fullkomligen ryckte mig ur min bekvämlighet i barnhemmets nedsuttna soffa. Filmen var ett visuellt spektakel som jag då tyckte utklassade effektmilstolpar som Terminator 2 och Jurassic Park.
Vuxenblickens dom:
Gränslandet mellan praktiska och digitala effekter är en intressant filmisk era att ha vuxit upp i. Jag är faktiskt en smula överraskad över hur pass daterade de digitala effekterna i Jumanji faktiskt är. Johnston goes "balls to the wall" med CGI och trots att jag tar hänsyn till filmens ålder i mitt omdöme ser en del tagningar (i synnerhet aporna) riktigt plastiga ut. De praktiska effekterna håller dock fortfarande fanan högt och det är en fröjd att se animatronics i form av gigantiska spindlar, krokodiler och köttätande växter.
En skrattfest!
Vad mina barnögon såg:
Ett genomsyrande tema för mina barndomsfavoriter tycks vara mixen av skräck och humor. Tårarna och skrattsalvorna tycks ha avlossat varandra i hemmets trygga fort och Jumanji är inget undantag. Mitt minne av upplevelsen är att mina händer fick alternera mellan att täcka mina ögon av skräck och sedan raskt ner mot munnen för att kväva ett skrattanfall.
Vuxenblickens dom:
Jodå, nog håller Jumanjis humor måttet, men jag tror att skratten aktiverades av helt andra saker än för 24 år sedan. Bonnie Hunt är dråpligt festlig och skriker om sin psykiska ohälsa och David Alan Grier funkar ovanligt bra som comic relief. Robin Williams håller en ovanligt låg profil och fungerar faktiskt bättre som filmens bultande hjärta än gappflabbsgenerator.
Domen: Håller Jumanji idag?
Svaret är ett otvivelaktigt ja! Det enda som är grövre än Robin Williams mustiga skägg på ovanstående bild är min egna förvåning över vilken trevlig genomtittning jag hade av Jumanji.