Är kostymerna fortfarande figursydda knockouts?
Min barndom spenderades, kanske inte helt oväntat, framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa artikelserien ”Barndomsfavoriter – Håller de idag?” tar avstamp.
Min uppgift är att bänka mig i TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?
Streamingtjänsten Viaplay passade härom veckan på att bunkra upp med samtliga Men in Black-rullar så givetvis roffar jag åt mig en bit av den nostalgiska kakan. Det är dags för Men in Black att möta vuxenlivets obönhörliga blick. I regissörsstolen sitter Barry Sonnenfeld och framför kameran stajlar givetvis radarparet Will Smith och Tommy Lee Jones.
Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!
Coolheten personifierad?
Vad mina barnögon såg: Aliens, solglasögon och plasmapuffror i silkeslen krom-metall. Smaka på den meningen. Föreställ dig sedan att du smakar på den menningen som en nioårig pojkvasker som febrilt lånar VHS-kassetter av en äldre filmtokig granne - den kemiska mixen är mer explosiv än kärnvapen.
Jag undrar, så här i efterhand: försökte Sonnenfeld ha ihjäl mig och hela min generation i ett och samma filmiska svep genom ren coolhet? Men in Black blev snabbt herre på coolhetstäppan för mitt yngre jag
Vuxenblickens dom: Andas ut, Men in Black är fortfarande tuff. Mycket tack vare felfri casting och ljuvlig produktionsdesign. Dynamiken mellan en sedvanligt rappkäftad Will Smith och stenansiktet Tommy Lee Jones är förvisso konventionell men framgångsreceptet krossar likt en murbräcka.
Utomjordingarna är trevligt designade och samtliga gadgets, vapen, flygande bilar och solbrillor är konstruerade för att krama ur så mycket coolhet som möjligt. Några få scener med tydligt daterad CGI sticker ut men de var överraskande få.
Lagom underfundig humor!
Vad mina barnögon såg: nu blottar jag min yngre versions totala likgiltighet gentemot allt som inte var tufft. Föga överraskande gick all "social commentary" och tankekrävande skämt över mitt nioåriga huvud som mest flabbade åt kostymnissarnas blixtsnabba bil och Jays mini-puffra som brände kraters på lastbilar.
Vuxenblickens dom: humorn i Men in Black är ofta överraskande underfundig och smart. Exempelvis scenen där Agent Kay visar Jay, och publiken, vilka kändisar som är klassade som utomjordingar men som lever under-cover på jorden. Ansikten som Sylvester Stallone, Steven Spielberg (som för övrigt agerar exekutiv producent för filmen) och George Lucas sveper förbi. Smilbanden måste röra sig på samtliga i filmsoffan vid det laget.
Ett riktigt kryp till skurk.
Vad mina barnögon såg: åter till ämnet "skräckladdad förtjustning" som tycks vandra likt en blodpumpade ådra genom mina barndomsfavoriter. Även Men in Black var skräckinjagande som barn och detta tack vare Vincent D'onofrios ljuvligt vidriga skurk. Att se en enorm kackerlacka iklä sig en människoskrud som en organisk, och med tiden förtvinande, kroppsstrumpa pockade på min fantasis bubbla som när som helst kunde spricka.
Vuxenblickens dom: i en stjärnladdad duo-rulle som kokar av karisma brukar det bli svårt när berättandet tar avstickare och fokuserar på andra karaktärer, men inte här. Jag menar på att Vincent D'onofrio är Men in Blacks MVP (Most valuable player) som lyckas kombinera ren Cronenbergsk body-horror med dråplig fysisk komedi.
Att se D'onofrios tappra försök att emulera mänskligt beteende i såväl fysisk som social form mixar de mumsigaste bitarna från skräck och komedi-världen. Givetvis ska även make-up teamet ges ordentlig eloge som gör ett alldeles strålande arbete med D'onofrios vittrande, mänskliga kostym.
Domen: håller "Men in black" idag?
Utan tvivel, i all-caps, JA. Men in Black filtreras t.o.m bättre genom vuxenögonens filter än genom barnblicken. Sonnenfeld kryddar sin actionkomedi med både social satir och underfundig humor som gick mig helt förbi som barn och med Vincent D'onofrios fantastiska insats som både läbbig och dråpligt underhållande kryp-skurk är återtitten en succé. Visst, några daterade skämt smakar beskt med 2020-talets smaklökar och någon karaktärsutveckling syns inte skymten av, men Men in Black ger mig exakt vad jag vill ha av en actionkomedi.
Detta var min återtitt. Ska du också ta dig en sväng förbi Viaplay och ta dig en ordentlig återtitt av Men in Black?
Relaterad läsning:
Barndomsfavoriter - håller Gremlins 2 idag?
Barndomsfavoriter - håller Resident Evil idag?
