Barndomsfavoriter - håller "Resident Evil" idag?

I veckan briserade bomben. Lyckan och plågan vände fullständigt upp och ner på gamers svajiga psyken. Den heligaste av kor i spelhyllan ska blåsas till liv i HBO:s regi: The Last of Us blir TV-serie. Glädjen och skräcken är total och vi ska fortsätta gotta ner oss i zombiens omättliga aptit.  Jag har återigen frustat, kämpat och slaktat mig igenom zombie-festen och barndomsklassikern Resident Evil. Välkommen till ännu ett alster i artikelserien "barndomsfavoriter".

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för tonårsklassikern Resident Evil att sönderanalyseras med vuxna ögon.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Fantastisk representation av källmaterialet

Vad mina barnögon såg: året var 2002 och undertecknad var 14 jordsnurr och hela min världsbild skulle rubbas. I en perfekt storm av pubertala könshormoner och perfekt tajming blev undertecknads favoritspelserie plötsligt filmatiserad och ingen mindre än Milla Jovovich axlade huvudrollen. Givetvis var jag förtrollad. Tv-skärmen invaderades av levande döda som skakat av sig tv-spelens pixlar och stirrade mig nu iskallt i ögonen. Filmen talade spelens språk flytande och mitt självbelåtna leende satt kvar i veckor efteråt. En så gott som perfekt filmatisering.

Vuxenblickens dom: låt oss klargöra en sak: Resident Evil 1-3 är mina favoritlir någonsin och Paul W.S Andersons filmatisering fokuserar nästan uteslutande på svagheterna. Spelens lugna, strategiska approach där varje beslut måste malas i hjärnfabriken har Anderson ignorerat till förmån för en adrenalinpumpande actiondänga. "Resident Evil" flirtar stundtals mot spelets isolerade och hånfullt klaustrofobiska stämning men får ständigt ge vika för frenetiskt klippta skjutdueller med industrimetal pumpande i bakgrunden. Är Resident Evil ett rimligt försök att förvalta kärnan i Capcoms spelserie? Nej, knappast. Dock är det omåttligt skoj att se på.

En grymt underhållande actionskräckis

Vad mina barnögon såg: Resident Evil var gudomligt designad. Nästan skräddarsydd efter mina tonåriga preferenser. Ett vansinnigt coolt soundtrack av Marilyn Manson och Marco Beltrami, horder av zombies med tvivelaktig munhygien samt en laser-korridor som fick Mission Impossible att se ut som vanligt Fredagsmys fick hormonerna att spinna. Tuffheten når sin absoluta peak när huvudpersonen, trots sin malande minnesförlust, ninjasparkar en zombiehund i ansiktet på ren reflex. Resident Evil var en grymt underhållande actionskräckis. 

Vuxenblickens dom: Paul W.S Anderson bränner sitt krut på en ytterst polerad yta som faktiskt både är ganska snygg och skoj att vila ögonen på. Vid 2002 hade inte digitala effekter än roffat åt sig monopol på science-fiction effekter och resultatet är arméer av zombiesminkade statister och stuntmän. Intensiteten ökar å det grövsta och hotet känns reellt och påtagligt. Visst, Andersons benägenhet att dränka sekvenser i slow-motion är töntigt och en del actionkoeografi är gastkramande larvig, men underhållningsvärdet finns ständigt där. 

Sexigare kan ingen vara

Vad mina barnögon såg: Resident Evil var en högoktanigt ögongodis på mer än ett sätt. Jag var, som så många andra, djupt förälskad i Milla Jovovich efter att ha sett "Det Femte Elementet" och "Resident Evil" pumpade in nästan ohanterliga doser Milla i blodflödet. W.S Anderson är smärtsamt medveten om detta och lirar trumsolon på varenda stackars pubertal själ med sina kamerasvepningar och väl kalkylerade vinklar. Resident Evil var en sexbomb som slog ner under mina mest formativa år och DVD:n spelades flitigt under tonåren.

Vuxenblickens dom: den här aspekten har kanske åldrats sämst i detta underhållande tonårsparty. Sexighet i all ära. Det är ett mänskligt behov som absolut förtjänar att gestaltas på film, men i "Resident Evil" känns det cyniskt och billigt. Sexigheten är en del i en matematisk formel: att cementera så många fjuniga snubbar som möjligt i biosätet. Paul W.S Andersons approach känns varken gulligt självmedveten eller hyllande utan snarare exploativ och billig - tyvärr. 

Domen: håller Resident Evil idag?

Ja, faktiskt. I förhållande till hur du justerar dina förväntningar. Suktar du efter en trogen filmatisering som förvaltar survival horror-kungarnas eftertänksamma och smärtsamt taktiska hjärtslag kan du redan nu hoppa återbesöket av Resident Evil, men eftersöker du en adrenalinfylld käftsmäll med zombieblod, industrimetal och en arméer av grisigt sminkade stuntmän har du hittat rätt – så länge du inte förväntar dig något köttigt tuggmotstånd.

Detta var min återtitt av "Resident Evil". Har du sett om filmen med vuxna ögon?

Relaterad läsning: 

Barndomsfavoriter – Håller verkligen "Mulan" idag? 
Barndomsfavoriter – Är "Casper" fortfarande bra?
Barndomsfavoriter – Står sig "Space Jam" ännu?