Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Barndomsfavoriter – håller Batman (1989) idag?

Barndomsfavoriter: Håller "Batman" (1989) idag?

Fredrik Edström
Fredrik Edström | Krönika
13 mars 2022
Fredrik Edström
Fredrik Edström | Krönika
13 mars 2022

Flyger Burtons fladdermus fortfarande?

Min barndom spenderades framför TV:n i ohälsosamma mängder. Innehöll en film något av följande: laserpuffror, kaststjärnor, prinsessor eller grissvettiga southpaws etsades min bleka barnrumpa fast framför skärmen. Det är i denna naiva barnrumpa denna artikelserie tar avstamp: Barndomsfavoriter – håller de idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Bardomsfavoriters osentimentala lokomotiv tuffar vidare. Idag är hållplatsen Gotham City och Batman från 1989. Denna stilbildande och kulturella milstolpe regisserades Tim Burton och i rollerna ser vi Michael KeatonJack Nicholson och Kim Basinger.

Min relation till "Batman"

Burtons Batman utgör ett alldeles särskilt kapitel i min cinematiska barndom. Denna gotiska, våldsamma och lika delar teatraliska tolkning av den brottsbekämpande fladdermusen lockade fram känslor som spände över hela registret. Humor blandades med terror och utgjorde ingredienser för en alldeles unik filmupplevelse som jag ofta kände mig splittrad, men ständigt fascinerad, inför. Därför är det nu dags att se om Burtons gotiska och mörka tolkning av Batman med vuxna ögon och ställa mig frågan: håller "Batman" idag? 

MER LÄSNING:

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast.

"This town needs an enema" – den definitiva tolkningen av Joker?

Joker
Foto: Warner Bros. 

Vad mina barnögon såg: givetvis var jag fullständigt livrädd inför Nicholsons mordiska clown som med ett hypnotiserande garv grillade oliktänkande och demolerade antika konstverk. Joker sprängde min lilla, lilla hjärna. Hur kan någon så djävulskt charmig samtidigt vara så genomruttet ond? Min tidigare erfarenhet av clownen var genom tv-serien, där Cesar Romero var en busig liten farbror med grönt hår. Nicholsons best var något annat. Nicholson både masserade min inre sadist och skrämde mig sömnlös. 

Vuxenblickens dom: Nicholsons Joker är inte dålig, det är inte en åsikt jag någonsin kommer husera, men tidens tand har varit överraskande oschysst. Nicholson är i princip typ-castad och överöser oss med sin patenterade utstrålning och nog räcker det väldigt långt, men med vuxna ögon känns det en smula oinspirerat på något vis. Burtons Joker är en tokstolle som är ytterst svår att förstå. Vad vill han? Utnyttja sina mordiska talanger som kulturgärning och kladda ner klassiska konstverk? Jag vet inte, Nicholsons Joker är en underhållande dåre, men knappast någon definitiv tolkning av karaktären.

Keatons kufiska Bruce Wayne

Bruce Wayne Keaton
Foto: Warner Bros.

Vad mina barnögon såg: jag kunde inte bry mig mindre om Bruce Wayne i Batman. En förmögen och märklig liten herre som totalt grottat ner sig i barndomstrauman var inget mitt yngre jag gick igång på. Pinsamt nog vill jag minnas att jag spolade förbi de utomordentligt tråkiga scenerna med fladdermusens mänskliga alter-ego. Ge mig Joker! Ge mig Batman! Detta är den bittra sanningen.

Vuxenblickens dom: castingen av Keaton var, traditionsenligt, ett ämne för kontrovers. Folk blev topp tunnor rasande och kunde inte förmå att lägga ihop ekvationen Keaton + Batman. Skådespelaren var knappast känd som någon actionhjälte utan hade sitt ursprung i komiska roller och detta lyser igenom i tolkningen av läderlappen. Keatons Wayne är en kufisk figur som inte klarar livspusslet för en sekund utan sin trogne butler, vilket bäddar för en del subtil humor som verkligen funkar. Speciellt mycket till fullfjädrat karaktärsporträtt är det knappast, men Keatons tolkning är mystisk, spännande och subtilt skoj.

Burtons Gotham – en audiovisuell läckerbit

Batman
Foto: Warner Bros.

Vad mina barnögon såg: jag har snuddat vid ämnet tidigare i denna återblick, men jag kan inte nog poängtera hur livrädd Batman lyckades göra mig. Burtons Gotham var en olidligt läskig plats tack vare en gotisk look och hotfullt vacker musik signerad Danny Elfman. Gotham var allt annat än en solig plats och jag kunde räkna scenerna som utspelade sig i dagsljus på en hand - Burton marinerade mina arma barnasinnen i mörka miljöer och dova toner.

Vuxenblickens dom: det är sannerligen Burton som är Batmans starkaste kort. Jag vurmar för superhjältefilmer med identitet och samtliga bildrutor är stämplade med Tim Burtons signum, även om han inte helt släpper loss förrän den flippade uppföljaren, Batman: Returns. Danny Elfmans musik är i vanlig ordning omöjlig att separera från bildspråket och tillsammans skapar kreatörerna ett Gotham som både ser och låter alldeles ypperligt. Produktionsdesignen är verkligen top notch. Lägg till snillrikt användande av praktiska effekter och du har ett nedgånget Gotham som osar mer och mer serietidning för varje rökfylld gränd.

Domen: håller "Batman" (1989) idag?

Batman
Foto: Warner Bros. 

Jodå, visst håller 1989 års utflykt till Gothams ruggiga slumkvarter och detta tack vare Tim Burtons unika vision. "Batman" är en audiovisuell fest och en tidsstämpel för var genren har befunnit sig och till viss del var den också på allvar föddes. Dock är jag inte på något vis helsåld. Berättelsen är ganska slätstruken, Jack Nicholsons Joker känns med dagens mått mätt ganska safe och Keatons Bruce Wayne ges ganska lite att göra. Jag kommer alltid föredra uppföljaren, "Batman: Returns", framför originalet, men nog håller den alltid - om än på håret. 

MER LÄSNING:

NÄSTA ARTIKEL