Krönika: Är det okej att smeta bajs i kritikers ansikten?
Så får vi kreatörer och kritiker att sluta hata varandra
Under helgen gick en tysk balettchef till attack mot en kritiker genom att smeta bajs i hennes ansikte. Och nu måste vi givetvis reda ut det här – är det okej att smeta bajs i en kritikers ansikte, eller inte?
Balettregissör smetade bajs i en kritikers ansikte
Det var under söndagskvällen som Marco Goecke, balettchef vid statsoperan i Hannover, fick nog. Premiärkvällen av en ny uppsättning till ära hade Goecke beväpnat sig med en påse hundbajs – som han använde för att gå till attack mot journalisten Wiebke Hüster.
Enligt samstämmiga rapporter ska Goecke ha utfört handlingen som en hämndaktion till följd av en tidigare sågning från Hüster. Goecke ska ha tagit sig mod att konfrontera Hüster under premiäraftonen och bemöts med arrogans. Resonlig som Goecke verkar vara, bestämde han sig då för att smeta bajs från sin tax i ansiktet på journalisten.
Får man verkligen göra så?
Bajs och balett går sällan hand i hand, men när bajs och balettchef denna kväll gjorde precis det har händelsen av naturliga skäl uppmärksammats rejält.
Samtidigt som det är omöjligt att inte förfäras och fascineras av (den förvånansvärt kreativa) hämndaktionen, väcker den faktiskt en intressant frågor.
Hur mycket skit är det okej att en recensent kastar innan hen får vara beredd på att få lite smetat i sitt eget ansikte?
Det korta svaret är att recensenten givetvis ska kunna säga det mesta inom lagens ramar, utan att få taxavföring i nyllet. Det längre svaret landar i precis samma slutsats, men resan dit är aningen snårigare. Bakom det absurda Goeckes handling går det ju nämligen att förstå honom.
Åtminstone lite? För frågan är om det finns något värre än en kritiker som tar sig själv på alldeles för stort allvar?
Recensionsyrket – för den som vill utveckla ett storhetsvansinne av minimal makt
Det råder en skev maktbalans mellan recensenter och kreatörer. Yrkesgrupperna är beroende av varandra, men medan den förstnämnda egentligen fyller en begränsad funktion och ändå kan peka finger bäst den vill, har den sistnämnda ofta inget annat val än att vända andra kinden till. Något som ofta är lättare sagt än gjort.
Alla som har doppat tårna i ett kreativt yrke vet hur orimligt mycket själ och tid som går in i att skapa något för en publik. Till råga på det finns det en miljard olika viljor som ska tillfredsställas under processens gång och lika många tillfällen då allt kan gå fel. Att filmer och serier ens blir av och att inte fler av dem blir usla är därför ett smärre mirakel.
Tänk då, när du har kämpat med något i flera år, undvikit hundratals minor, kompromissat med viljor på ett sätt som hade imponerat på en fredsmäklare och slutligen lanserat ditt verk – bara för att en j*vla journalist ska knåpa ihop en trött recension på några minuter, där hen sågar dig längs med fotknölarna.
Det är en hopplöst orättvis dynamik, och jag har verkligen full förståelse på att den typen av händelseförlopp genuint kan tära på en kreativ människa.
Goeckes bajsattack på Hüster bör därför vara en påminnelse till alla recensenter. Inte en påminnelse om att vara snällare eller ens hålla igen med kritiken, men en påminnelse om att ord har konsekvenser.
Recensenten har begränsad makt, men den är inte obetydlig för de involverade parterna. Därför bör vi kanske vara lite försiktiga med att använda den där sågen med inställningen att det kan göras konsekvenslöst.
En kritikers uppgift är inte att skrämma bort folk
Jag vet hur lockande det kan vara att snickra ihop en elak recension – det är ju så enkelt. Att identifiera vad man inte tycker om och fälla dräpande kommentarer är alltid enklare än att presentera en nyanserad bedömning på ett underhållande sätt. Sorgligt nog är det ofta de kreativa sågningarna som också lockar flest hejarop från läsare.
Men man är, i mitt tycke, ute på väldigt tunn is stunden man börjar tro att jobbet går ut på att skrämma bort folk. Tyvärr tror jag att alldeles för många går vilse på den stigen i jakten på klick och läsare – och då kan fiendskap som det mellan Goecke och Hüster börja gro.
Hur ska en recensent bete sig?
Hur ska då en recensent bete sig för att undvika en bajsattack? I grund och botten är det givetvis inte en journalists uppgift att hålla sköra kreatörer i handen, men jag tror ändå att utgångspunkten är helt avgörande för om en recension skapar respekt eller inger en känsla av förakt hos kreatören.
I mina ögon finns det två grundläggande utgångspunkter:
- Du skriver recensionen med den som inte kommer att tycka om verket i åtanke.
- Du skriver recensionen med den som kommer att tycka om verket i åtanke.
Poängen med en recension är inte att skrämma bort folk, och använder du dig av den första utgångspunkten har du gjort precis det till ditt jobb. Åtminstone i samband med en sågning.
Använder du dig av den andra utgångspunkten skulle till och med ett bottenbetyg kunna fungera som genuin vägledning för läsaren. Erkänner du subjektiviteten i dina argument, motiverar din sågning med konkreta exempel och samtidigt överväger vem som faktiskt skulle kunna tilltalas av innehållet får läsaren möjligheten att tänka själv.
Vare sig du vill det eller inte finns det alltid någon där ute som uppskattar även det skräpigaste skräpet som produceras, och den personen ska också kunna få ut något av recensionen.
Det bästa med metod två är att du med den andra utgångspunkten kan säga vad du tycker utan att framstå som ett rövhål med en fetisch för att vara elak.
Håll avföringen från borta våra ansikten, tack
Marco Goecke har sågats, blivit polisanmäld, avstängd från sin tjänst och slutligen gått ut med en ursäkt till Wiebke Hüster. Balettchefen får helt enkelt lida konsekvenserna han förtjänar för sin bajsattack.
Samtidigt som attacken i sig är oförlåtlig vill jag dock poängtera att jag förstår alla inom diverse kreativa yrken som i tysthet önskar att de gjort samma sak någon gång. Ni har ju rätt. Recensenter kan vara skitnödiga, skitjobbiga och skitelaka, och jag tror verkligen att många av oss kan ha en sundare utgångspunkt när sågen åker fram.
Med det sagt, håll gärna avföringen borta från våra ansikten, tack.