Därför är Ted Lasso pandemins viktigaste serie
Ted Lasso är serien du inte visste att du behövde.
De senaste 18 månaderna har varit rejält motiga för de flesta. Lyckligtvis finns det alltid någon form av tröst i våra favoritserier – och för mig har “Ted Lasso” varit den viktigaste av dem alla.
Det finns filmer och serier som är så fascinerande bra att hjärnan går på högvarv och får en att vilja analysera varje bildruta in i minsta detalj. Och så finns det filmer och serier som bara sköljer undan omvärlden, tar ett beskyddande tag om ditt sinne och vaggar dig stilla in i tryggheten – "Ted Lasso" är precis en sådan serie.
För många har den sistnämnda typen av filmer och serier varit en ren nödvändighet för vår mentala hälsa. Pandemin har bjudit på sin beskärda del av utmattande motgångar och för mig har det inte funnits något bättre botemedel än Ted Lasso.
I Sverige har Ted Lasso gått aningen under radarn, och det går delvis att förstå varför. Här har Apple TV+ har inte etablerat sig på riktigt samma nivå som streamingmarknadens största giganter, och en serie om ett fotbollslag låter på ytan som något med en väldigt begränsad målgrupp.
Men det är som sagt bara på ytan – på djupet är den här serien så mycket mer.
Det här är inte en serie för fotbollsintresserade. Det här är en serie för alla som vill känna hopp om människan.
Låt Ted Lasso vara din trygga famn.
Jag skulle beskriva Ted Lasso som den mest godhjärtade serie jag har sett, och det är givetvis det som gör den till den viktigaste serien under en period som innehållit så mycket mörker och misär.
Varje gång jag ser Jason Sudeikis i rollen som Ted Lasso – med sitt breda leende och sina ögon som glittrar av tro på sina medmänniskor – glömmer jag genast omvärlden för en stund.
Att resignera för Ted Lassos obotliga optimism och godhet är något av det bästa jag har gjort under de 18 senaste skitmånaderna.
Känner du ens en gnutta hopplöshet efter allt som har hänt och händer i världen rekommenderar jag dig att omedelbart luta dig tillbaka i tv-soffan för att omfamnas av den här seriens trygga och välmenande famn.
LÄS MER: 6 fotbollsfilmer du måste se
En ny typ av gemenskap i rutan.
Konflikt, konflikt, konflikt – konflikt beskrivs ofta som dramatikens motor, men allt för ofta förväxlas begreppet med “bråk”.
Ur dramaturgisk synvinkel existerar konflikt till stor del för att ge protagonisten något att överkomma, men många berättelser landar istället i meningslösa tjafs och bråk.
Det som gör Ted Lasso till en så genial och hjärtevärmande serie är att den lyckas undvika den typen av forcerad konflikt bättre än något annat som jag har konsumerat i mitt liv.
Den enda serie där jag har sett något liknande är Curb Your Enthusiasm (våga vägra seriens svenska titel), där Larry Davids vän Jeff (Jeff Garlin) allt som oftast tar Larrys parti i situationer där andra serier hade bjudit in till tjafs.
Skillnaden är att den okonventionella gemenskapen som skildras i Curb Your Enthusiasm ofta grundar sig i ren cynism. Humorn uppstår i att karaktärerna delar en lika narcissistisk, och ofta rent förkastlig, världsbild.
I Ted Lasso har de lyckats vända på kakan – där uppstår humorn i överraskande moment där Ted Lasso väljer att ge en andra chans till personer som redan har gått över gränsen.
Ted Lasso-gemenskapen grundar sig i godhet.
Missförstå mig inte, allt går knappast som en dans på rosor i Ted Lasso – det finns gott om genuin konflikt som genererar drama från första stund.
Med det sagt bottnar konflikten i Ted Lasso inte i att livet och människor har en tendens att sätta hinder i vår väg, utan att vi tillsammans kan överkomma dem.
Usel marknadsföring – får jag ge någon sparken?
Någon borde få sparken. Jag står fast vid att Ted Lasso inte är en fotbollsserie i första hand, men i marknadsföringen av den första säsongen (kanske till och med ännu mer för den andra säsongen) är det precis så det verkar.
Trailern till den första säsongen lyfter fram en serie med idrotten i fokus, fylld till bredden med slapp slapstick.
Jag säger det igen: någon borde få sparken.
Visst, serien innehåller både sin beskärda del fotboll och en drös fåniga skämt (kanske lite väl många?), men det är ju inte det som är seriens behållning. Behållningen är så mycket mer värdig och godhjärtad än så.
Det är modet i att våga behandla sina medmänniskor med vördnad, ta ansvar när det blir fel och en tilltro på att man som människa kan bli bättre som är den här seriens verkliga hjärta. Inte fotbollen.
Okej, att kräva att någon får sparken kanske är motsatsen till budskapet i serien, så jag tar tillbaka det. Poängen är, tvekar du på att titta på Ted Lasso på grund av fotbollen vill jag att du ska veta att den är sekundär – den är blott ett ramverk inom vilket vi får se genuint goda människor bli sina bästa jag.
Faktum är att jag, som är hängivet fotbollsintresserad, skulle vilja påstå att fotbollen i sig är seriens svagaste sida.
Ge Ted Lasso en chans – han skulle ge dig en (eller två).
Jag är väl medveten om att Ted Lasso inte kommer att falla alla i smaken, men behöver du känna uppskattning och vistas i närheten av någon som tror på det goda, så är Jason Sudeikis karaktär mannen du behöver i ditt liv.
Ted Lasso är inte en traditionell fem-plus-serie – jag vet inte riktigt var jag hade placerat den på betygsskalan – men det spelar inte heller så stor roll.
För mig har serien Ted Lasso varit en av mina bästa vänner under det senaste året och karaktären Ted Lasso har på riktigt blivit en av mina främsta förebilder.
"Ted Lasso" är inte pandemins bästa serie, men den är pandemins viktigaste.
Tack, Ted Lasso. I appreciate you.
LÄS MER: Bästa serierna på Apple TV+