Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Marty (Michael J. Fox) klädd som Clint Eastwood  i Tillbaka till framtiden III. Foto: Universal Pictures.

Andreas hyllar fan-service

Andreas Ziegler
Andreas Ziegler | Krönika
18 juni 2022
Andreas Ziegler
Andreas Ziegler | Krönika
18 juni 2022

Om det görs rätt är fan-service en styrka

Fan-service, det vill säga att referera till tidigare filmer och serier, kan urvattna filmer, men det kan göras på rätt sätt. Då kan det vara en styrka.

Det jag egentligen vill prata om är det som kallas intertextualitet. Men det ordet kan jag inte använda i en rubrik, eftersom det i princip bara är personer som har läst humaniora på universitetet som ens vet vad det betyder. Och jag vill att alla filmälskare ska kunna läsa mina artiklar, oberoende om de är snickare, ljudtekniker, advokater, sjuksköterskor eller lastbilschaufförer.

På Wikipedia beskrivs intertextualitet på följande vis:

”[…]en term inom litteraturvetenskapen som hänvisar till att ingen text står för sig själv, utan ingår i ett nätverk av relationer till andra texter.”

Det är dock även ett begrepp som används inom andra ämnen inom humaniora, exempelvis inom filmvetenskap. När jag läste en liten kurs på gymnasiet som hette Filmkunskap fick jag det ännu enklare förklarat för mig: När vi ser den svartklädde nazisten i Jakten på den försvunna skatten, alltså den första filmen med Indiana Jones, vet vi på en gång att han är en skurk, eftersom det inom västerländska filmer är vanligt med svartklädda skurkar. Detta är, så klart, väldigt förenklat, då det finns hjältar som bär svart, exempelvis Zorro. Men just svarta kläder är lite hotfullt på något sätt. Om ni ser på film med en femåring och frågar denne om en svartklädd figur är snäll eller elak, så kommer till och med femåringen troligtvis säga att den svartklädde personen är en skurk, eller i alla fall lite läskig.

Intertextualitet är en liten genväg inom kultur. Det gör att filmmakare kan etablera allt från karaktärer till stämning med väldigt små medel och istället fokusera på exempelvis berättelsen. Fan-service är ett populärt begrepp som kan ses som en förhöjd form av intertextualitet. Görs det rätt kan det vara allt från roliga små blinkningar till gåshud-framkallande sekvenser.

Fan-service är ofta tröttsamt, men den krönikan kommer lite längre fram.

Notera att denna krönika innehåller milda spoilers för "Tillbaka till framtiden"-trilogin, "Twilight"-filmerna och "Rogue One".

Tillbaka till framtiden III

Tillbaka till framtiden är inte komplett utan att Tom Wilson täcks av gödsel. Foto: Universal Pictures.
Foto: United International Pictures.

I "Tillbaka till framtiden III" måste Marty (Michael J. Fox) åka tillbaka till 1885 för att rädda Doc Brown (Christopher Lloyd) från att mördas av elakingen Buford ”Mad Dog” Tannen (Tom Wilson). Denna film använder fan-service som både är kopplat till de tidigare filmerna, och till westernfilmer, en genre som filmen leker en hel del med.

Precis som i de båda tidigare filmerna möter Marty en manlig medlem av familjen Tannen inne på ett ställe där folk dricker drycker. I första och andra filmen var det en sorts diner, dit unga människor går för att dricka läsk och milkshakes. I tredje filmen är det en saloon. Igenkänningsfaktorn blir maximal genom att Tom Wilson spelar samtliga tre Tannen-männen. Mot slutet av filmen hamnar Buford Tannen i en kärra med gödsel, vilket hans ättling, Biff Tannen, råkar ut för i de två tidigare filmerna. De som inte gillar filmerna kanske tycker att dessa upprepningar är lite lata. Som ett fan av filmserien tycker jag mest att det känns rätt på något sätt.

När Marty anländer till det förflutna använder han, som vanligt, inte sitt eget namn. Den här gången väljer han att kalla sig Clint Eastwood och bära samma sorts kläder som Eastwood hade i Sergio Leones legendariska Dollar-trilogi. Mot slutet av filmen använder han samma trick med en ”skottsäker väst” i form av en stålplatta som Eastwoods karaktär använde i För en handfull dollar.

Som det fan av "Dollar"-trilogin jag är, kan jag inte annat än fröjdas åt dessa små blinkningar.

Twilight

De kunde inte ha lagt lite mer pengar på de visuella effekterna i Twilight? Eller gick alla pengarna till Pattinsons hårvax? Foto: Summit Entertainment.
Foto: Nordisk Film.

Jag har sett alla "Twilight"-filmerna så att jag ska kunna ge ett ärligt svar på vad jag tycker om filmerna. De är kassa. Eclipse är sämst. När vi pratar om intertextualitet är dock filmerna faktiskt rätt intressanta.

Bram Stoker skapade grunden till de populäraste myterna om vampyrer redan 1897 när "Dracula" kom ut. Sedan dess har de blodsugande och ljusskygga varelserna varit populära i flera omgångar. Detta gjorde att Stephenie Meyer, som skrev Twilight-böckerna, kunde ta ett antal genvägar, vilka även är med i filmerna. Detta inkluderar att vampyrer inte åldras och måste suga blod för att överleva, vilket inte behöver förklaras vidare ingående. Meyer lekte också lite med myterna. Istället för att vampyrer dör om de träffas av solljus, skyr de solljus för att deras natur avslöjas när de glittrar (ja, jag tycker också att det är töntigt att de just glittrar, men det är i alla fall en ny vinkel). Det är en av anledningarna till att handlingen äger rum i en stad där det ofta är mulet.

Det går också att dra paralleller till "Dracula", då titelkaraktären i den boken lockar till sig unga kvinnor som han suger blod ur och sedan gör till vampyrer, vilket inte är vidare sexigt när Stoker skriver om det. Bella (Kristen Stewart) dras också in i en destruktiv relation med vampyren Edward (Robert Pattinson), som vid flera tillfällen uppger hur gärna han vill döda henne. Jag är relativt säker på att Meyer inte insåg riktigt hur hemskt det är att just denna aspekt av Stokers roman reflekteras i hennes böcker. En bättre författare hade löpt linan ut och låtit Edward döda Bella för att det ligger i hans natur.

Istället fick vi den där jävla CGI-bebisen.

Rogue One

Darth Vader i Rogue One är till och med ännu läskigare i det röda skenet. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.
Foto: Walt Disney Pictures.

Disney är den värsta av dem alla när det kommer till fan-service. Det kommer jag ägna nästa krönika åt att prata mer om. Rogue One är dock ett ypperligt exempel på när intertextualitet och fan-service är som bäst.

Gareth Edwards kan dra nytta av väldigt mycket intertextualitet tack vare alla andra filmer och serier i "Star Wars"-universumet. Det som är intressant är han inte förlitar sig på publikens förkunskaper om Star Wars för att berätta sin historia. Filmen inleds till exempel med att filmens skurk, Krennic (Ben Mendelsohn), iklädd en imperie-uniform, leder en trupp tungt beväpnade soldater iklädda svarta rustningar över en slätt mot en liten bebyggelse där Galen Erso (Mads Mikkelsen) bor med sin familj. Galen reagerar omedelbart genom att säga till sin fru och dotter att gömma sig. Därmed har det etablerats att Krennic är en farlig skurk utan att egentligen behöva dra nytta av publikens förkunskap om Star Wars.

Edwards ger oss små blinkningar till tidigare filmer, då busarna från baren i Mos Eisley i "Stjärnornas krig" dyker upp i en scen. Även ett antal bikaraktärer, som Bail Organa (Jimmy Smits) och C-3PO (Anthony Daniels) och R2D2 dyker upp i mindre roller.

Det bästa exemplet på fan-service kommer i slutet av filmen när Darth Vader dyker upp i en korridor. Denna scen kritiserades av många som skamlös fan-service. Personligen tycker jag att Vader ger hela sekvensen mer tyngd. För här får vi uppleva precis hur mardrömslik Darth Vader är och hur nära det är att rebellernas uppdrag misslyckas. Darth Vader kallas ibland "The Dark Lord of the Sith". Det är inte långt från Prince of Darkness, vilket är en term som används för att beskriva Djävulen själv. Och Vader skulle sannerligen kunna sägas vara en metafor för Djävulen. Med andra ord kan djävulen själv sägas vara rebellerna hack i häl.

Och det är därför jag får gåshud varenda gång jag ser den scenen i "Rogue One".

Vill ni läsa en längre hyllning till Rogue One kan ni göra det här.

Fan-service som ger glädje

När vi känner igen något i en film vi ser för första gången gör det ofta att vi känner oss ”hemma” i materialet, trots att vi aldrig har sett det förut. Det är styrkan i intertextualitet och fan-service. Nu vill vi veta om era bästa upplevelser av detta slag.

Använd hashtaggen #filmtoppfanservice på Twitter och Instagram och berätta.

Mer läsning:

 

 

NÄSTA ARTIKEL