Andreas gnäller på hatet mot Den lilla sjöjungfrun
Hudfärg på magiska varelser borde inte vara så upprörande
I veckan släpptes trailern till nyinspelningen av Den lilla sjöjungfrun, som har fått mycket hat för att sjöjungfrun spelas av en afro-amerikansk kvinna. Spelar det verkligen roll vilken hudfärg en magisk varelse har?
Allt fler film- och TV-produktioner ger fler roller till icke-vita och andra skådespelare som inte passar in i den vita heteronormativa mallen många är vana vid. I veckan släpptes trailern till nyinspelningen av Den lilla sjöjungfrun i vilken Halle Bailey, som är av afro-amerikanskt ursprung, spelar titelrollen. Trailern har mötts av mycket hat från människor som menar att Ariel minsann ska vara vit, eftersom hon var vit i den tecknade filmen från 1989.
Det här borde inte ens vara ett diskussionsämne, men nu har det blivit det. Och jag känner att jag vill reda ut ett och annat om den så kallade ”problematiken”. Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja, så jag börjar med den dummaste.
Sjöjungfrur är påhittade varelser
Sjöjungfrur är alltså magiska varelser som ser ut som kvinnor med fiskunderdel. Folksägnerna om sjöjungfrur har funnits i minst 800 år och återfinns i många olika kulturer, från Skandinavien till Östasien. Ibland är de onda varelser, som förför och dränker sjömän. Andra gånger är de godhjärtade och blir kära i människor, vilket är fallet i Den lilla sjöjungfrun, som skrevs av H.C. Andersen och kom ut 1837. Disney gjorde en mycket populär tecknad film som alltså kom ut 1989. I den filmen har sjöjungfrun vit hy och rött hår.
Vi tar det igen; sjöjungfrur är påhittade magiska varelser. De finns inte på riktigt. Att börja käbbla om hudfärgen på skådespelaren är ofantligt barnsligt. Det är lite som att klaga på att tomten inte är tjock i The Christmas Chronicles, där han spelas av en mycket pigg och rask Kurt Russell.
Ska vi inte börja diskutera fiskunderdelen? I den tecknade filmen ser fiskdelen av Ariel ut lite som en torsks underdel. I trailern till den nya versionen ser fiskdelen ut lite mer som underdelen på de där fiskarna som fanns i akvariet på restaurang Ming i Göteborg. Detta är bara mitt intryck; jag vet väldigt lite om fiskar. Men hur löjligt skulle inte folk tycka att det är om jag började tjafsa om att Ariel har fel fiskdelar?
För att inte prata om att jag faktiskt tycker att det är overkligt att Ariel har slät hy. Alla vet att huden ser ut som ett russin om vi ligger i badet för länge. Så Ariel borde vara skrynkligare. Faktiskt!
Hudfärg är det minsta problemet
Jag ser positivt på att de har gett rollen till en afro-amerikansk skådespelare. För det visar att de i alla fall har tänkt göra saker och ting lite annorlunda. Jag kan ha helt fel; trailern är en så kallad teaser och visar egentligen bara upp miljöer och huvudkaraktären.
När Disney skulle rollbesätta nyinspelningen av "Lejonkungen" gav de många av röstrollerna till skådespelare med afrikanskt ursprung. Det känns ganska passande, eftersom filmen utspelar sig i Afrika. Problemet är att nyinspelningen av Lejonkungen mer eller mindre är en avspelning av originalet från 1994, många gånger ruta för ruta.
Detta har jag skrivit om i en annan krönika.
Det är såna här saker som gör mig riktigt förbannad. Det handlar bara om girighet från Disneys sida. Disney brukade släppa en film varje år eller vartannat år. Varje gång bjöd de på ett nytt magiskt filmäventyr. De släppte inga uppföljare eller nyinspelningar utan fortsatte vara originella medan många fega filmbolag gav oss tröttsamma uppföljare.
På senare år har de släppt nyinspelningar av bland annat "Aladdin", "Skönheten och odjuret" och "Lejonkungen". Samtliga filmer är nästan exakta kopior av de tecknade filmerna. Dumbo, av Tim Burton, är ett undantag. Jag tyckte inte filmen var vidare bra, men den tog åtminstone berättelsen i en ny riktning.
Därför tycker jag, som sagt, att det är ett gott tecken när de ger rollen till en kvinna som inte alls ser ut som den tecknade figuren. Kanske har de gjort något som är i alla fall lite originellt den här gången.
Inte för att jag räknar med det.
Hur viktig är hudfärgen på karaktären egentligen?
De senaste åren har det kommit en del filmer och serier med så kallad färgblind rollbesättning. Ett nämnvärt exempel är The Personal History of Copperfield där Dev Patel, som är av indiskt ursprung, spelar titelkaraktären. Många av de andra rollerna spelas av människor med en hudfärg som definitivt hade resulterat i konflikter i det gamla viktorianska England, där filmen utspelar sig. I filmen spelar Benedict Wong (kinesiskt ursprung) och Rosalind Eleazar (mörkhyad, ursprung okänt för mig) till och med far och dotter.
Det faktum att filmen har färgblind rollbesättning glömde jag rätt snabbt. Jag skulle inte vilja påstå att det är en jättebra film, men Dev Patel är alltid väldigt bra. Och han hade aldrig fått spela huvudrollen i en Dickens-filmatisering om filmmakarna stirrade sig blinda på att alla karaktärer måste vara vita.
Den populära TV-serien "Bridgerton" är ett annat exempel. Jag har inte sett serien, men jag tycker det är en rätt intressant idé att en TV-serie som utspelar sig i den så kallade regenttiden under tidigt 1800-tal har valt att helt enkelt skita i rasism och ha en mångkulturell rollista.
Skit i rasism
Kritikerna mot "Den lilla sjöjungfrun" och annan ”avvikande” rollbesättning menar att de är trötta på allt vad woke heter. Ariel ska vara vit minsann. Så är det bara!
Saken är ju lite den att det handlar om att inkludera alla sorters människor i film- och TV-produktioner. Förr var det naturligt att alla viktiga roller gavs till vita och heteronormativa skådespelare. Det var de som ansågs som ”normala”.
Men samhället och kulturen utvecklas hela tiden. Vad som är ”normalt” utvecklas hela tiden. Mellan 1934–1967 fanns det en så kallad produktionskod i USA som begränsade hur våld fick porträtteras. Det fanns inte heller på kartan att visa så mycket som en rumpa i bild. Det fick inte heller förekomma några svordomar. Rätt dumma regler, om ni frågar mig. Den dummaste regeln av dem alla var att det inte fick förekomma romantiska relationer mellan två personer av olika etniciteter.
Sidney Poitier bröt igenom denna barriär när han spelade en vit kvinnas fästman i "Gissa vem som kommer på middag" från 1967. Samma år bröt han igenom en annan nästan otänkbar barriär i I nattens hetta, där han spelade en storstadspolis som kom till den amerikanska södern och fick en käftsmäll av en rik vit gubbe och genast gav tillbaka med en egen käftsmäll. Detta var nästan otänkbart för publiken på den tiden. Nu för tiden är det inget konstigt med att se människor med olika hudfärger ha romantiska relationer i filmer eller TV-serier (eller att en afro-amerikansk hjälte ger en vit snubbe på käften).
I slutet av "Terminator 2: Domedagen" säger Sarah Connor:
– Om en terminator, en maskin, kan lära sig värdet av en människas liv, kanske vi också kan göra det.
Jag skulle vilja avsluta med att parafrasera detta:
– Om en stor filmproduktion kan skita i rasism, kanske vi alla kan göra det.