Nicolas Cage, en bil och en stor explosion i Drive Angry. Foto: Summit Entertainment

Andreas gnäller på giriga skådespelare

Andreas Ziegler | Krönika
12 januari 2021
Andreas Ziegler | Krönika
12 januari 2021

Pengar kan inte vara det ENDA viktiga.

Filmbranschen är, precis som alla andra branscher, vinstdrivande. I Hollywood går detta dessvärre ofta för långt. Och det är vi åskådare som blir lidande.

Förra året snöade jag in på YouTube-klipp med Jesse Ventura. Han är en före detta politiker och ”skådespelare”. Han är troligtvis mest känd för sin roll som den minigun-bärande Blaine i Rovdjuret från 1987. Han är en intelligent, öppen och ärlig man. Han är visserligen bitvis även rätt självgod och vissa av hans idéer är kanske inte de bästa (som att lösningen på skolskjutningar är att alla skolor ska anställa en ”vaktmästare”, som egentligen är en beväpnad före detta soldat).

Men i mångt och mycket har han intressanta infallsvinklar att komma med. På ett politiskt plan alltså. Det som gjorde att jag slutade titta på klippen med honom var när han berättade om ett tips han fick från Arnold Schwarzenegger. Tipset var att alltid se till att pengarna var bra innan han kollade om manuset var bra.

Det är ett väldigt dåligt tips. Det gav mig idén till den här krönikan.

Schwarzenegger och Ventura är, så klart, inte ensamma om att sätta pengarna före kvaliteten på filmen. Nu menar jag inte att det inte ska vara en motiverande faktor alls. Filmbranschen är, precis som alla andra branscher, vinstdrivande. Det är detta som har gjort att vi får allt större och mer imponerande filmer. Även om jag tycker om mindre filmer, är jag också ett stort fan av storfilmer som Star Wars (inte den nya trilogin) och filmer regisserade av exempelvis Christopher Nolan.

Men den vinstdrivande aspekten är alltför ofta den viktigaste motiverande faktorn för skådespelare.

Action-gubbar…

"Kom igen, Klåddan, så får vi den här scenen undanstökad, så bjuder jag på lunch sedan." Jean-Claude van Damme och Dolph Lundgren i Universal Soldier: Day of Reckoning. Foto: Foresight Unlimited Magnet Releasing.
"Kom igen, Klåddan, så får vi den här scenen undanstökad, så bjuder jag på lunch sedan." Jean-Claude van Damme och Dolph Lundgren i Universal Soldier: Day of Reckoning. Foto: Foresight Unlimited Magnet Releasing.

 

Det finns många skådespelare som numera bara gör filmer för pengarnas skull. De har slutat leta efter möjligheter att leverera bra underhållning eller få mer prestige för länge sedan.

I början av 90-talet var Jean-Claude van Damme, Dolph Lundgren och Steven Seagal stora namn för alla acionfantaster. Det var aldrig tal om några stora skådespelarinsatser. Men när de slog igenom gjorde de i alla fall sitt bästa. Jag var störtförtjust i alla tre på den tiden (jag var runt tio år gammal). Jag ser fortfarande filmer som Timecop, Showdown in Little Tokyo och Under belägring som favoriter från den eran.

Men det var alltså trettio år sedan. Gubbarna fortsätter göra filmer på en närmast mekanisk nivå. Då och då ser vi dem dyka upp i lite större filmer, som The Expendables, Machete och Creed II. De är visserligen lite till åren nu, men när jag ser dem i dessa filmer kan jag fortfarande känna igen mina barndomsfavoriter.

Jag har skapat en regel för dessa action-gubbar; jag ser bara nya filmer med dem om de medverkar i en större film. Orsaken till detta är att jag såg Universal Soldier: Day of Reckoning för 8-9 år sedan. Denna film återförenade van Damme och Lundgren. Filmen var så otroligt dålig att jag skapade nämnda regel.

Huslåns-roller

"Woohoo! Jag behöver inte sälja mitt hus!". Famke Janssen kunde betala av sitt huslån tack vare sin medverkan i Hansel & Gretel: Witch Hunters. Foto: Paramount Pictures.
"Woohoo! Jag behöver inte sälja mitt hus!". Famke Janssen kunde betala av sitt huslån tack vare sin medverkan i Hansel & Gretel: Witch Hunters. Foto: Paramount Pictures.

Ovan nämnda gubbar började få göra filmer för att de kunde slåss. Det var aldrig tal om att dessa filmer ens skulle ha feberdrömmar om en Oscarsnominering. Eller ens ett MTV Movie Award. Action-gubbarna är dock inte ensamma om att bry sig om pengar mer än kvalitén när de ska välja projekt. Även mer seriösa skådespelare gör sig skyldiga till detta.

I dag är Michael Caine nog känd för de flesta för att medverka i flera av Christopher Nolans filmer. Han spelar bland annat Alfred i Batman-trilogin och berättaren i The Prestige. Jag är säker på att han fick ett stort arvode för alla filmerna. Men det är ju också riktigt bra filmer, i vilka vi får se Caine när han är som bäst. Repliken ”some men just want to watch the world burn” i The Dark Knight ger mig fortfarande rysningar.

Men Caine har också medverkat i ett antal filmer endast för pengarnas skull. Det värsta exemplet är nog Hajen 4, en av filmhistoriens mest ökända filmer. När Caine fick en fråga om denna film vid ett tillfälle, kommenterade svarade han så här:

– I have never seen it, but by all accounts it is terrible. However, I have seen the house that it built, and it is terrific.

2013 kom filmen "Hansel & Gretel: Witch Hunters" ut. Jeremy Renner och Gemma Aterton spelar de välkända litterära figurerna, som nu alltså jagar häxor. Manusarbetet och karaktärsstudierna verkar ha gjorts med lika mycket passion som jag har när jag väljer avfallspåsar. Famke Janssen har sagt att hon tog rollen som filmens skurk för att hon behövde betala av sitt huslån. För hennes skull var det ju bra att hon kunde komma ur en ekonomisk knipa. Publiken fick dock en jävla soppa till film.

Nicolas Cage – den värsta förbrytaren!

Det verkar finns en korrelation mellan hur dålig filmen är och hur fånig peruken är när det kommer till filmer med Nicolas Cage. I Drive Angry är den exempelvis utomordentligt ful och fånig. Foto: Summit Entertainment.
Det verkar finns en korrelation mellan hur dålig filmen är och hur fånig peruken är när det kommer till Nicolas Cage. I Drive Angry är den exempelvis utomordentligt ful och fånig. Foto: Summit Entertainment.

 

För lite över ett år sedan skrev jag ett kärleksbrev till Nicolas Cage. Krönikan fokuserar på olika aspekter av hans rollval. Jag har dock helt hoppat över de filmer som han bara göra för pengarna. Cage har dragit på sig stora skulder och måste därför göra väldigt många filmer. Så länge han får bra betalt verkar han ta vilken roll som helst.

När Nicolas Cage är som bäst, älskar jag honom. Arizona Junior är en hejdlöst underhållande och fantasifull film, The Rock är en klockren action-klassiker och Lord of War är en av 00-talets bästa filmer. Min kärlek till denne man gjorde att det tog ett tag innan jag insåg precis hur dåliga filmer han kunde göra.

Mellan 2011 och 2012 såg jag "Drive Angry", "Trespass" och "Stolen". Tanken var nog att Trespass skulle vara ett sorts kammarspel i samma anda som Hostage från 2005. Resultat var dock en klyschig och tråkig film. Stolen är kass kopia av Taken; till och med titeln är en kass kopia. Cage pratar svenska (typ) med Malin Åkerman och Josh Lucas är omedvetet parodisk med alla sina självförvållade funktionsvariationer. Drive Angry är bara korkad. Cage kör snabbt och jagar en elak jävel. Drive Angry är så dum att den nästan är så-dålig-att-den-är-bra. Men bara nästan.

Dessa tre kassa filmer gjorde att jag slutade titta på filmer med Cage. Det tråkiga i allt det här är att jag VET att vi som gillar Cage går miste om så mycket potential. Tänk om Nicolas Cage kunde få bukt med sina skulder? Då kanske han skulle kunna välja sina roller med lite mer omsorg.

Hoppet är dock inte helt förlorat när det kommer till Cage. 2018 kom Mandy ut. Det är absolut inte en ”vanlig” spelfilm. Det är mer som en ultravåldsam drogpsykos. Men det är just detta, att det är en film som inte är traditionellt berättad, som gör att filmen inger hopp. För det känns absolut inte som en film som Cage endast har gjort för pengarna.

Kom igen, Nic, vi vill se mer sådant!

Ibland är girighet bra

"Så jag kan skjuta, ringa och mikra piroger med den?" Axel Foley (Eddie Murphy) kollar in puffran i Snuten i Hollywood III. Foto: Paramount Pictures.
"Så jag kan skjuta, ringa och mikra piroger med den?" Axel Foley (Eddie Murphy) kollar in puffran i Snuten i Hollywood III. Foto: Paramount Pictures.

"Snuten i Hollywood III" är ökänd som en uppföljare som aldrig borde ha gjorts. Axel Foley (Eddie Murphy) åker tillbaka till Beverly Hills (den svenska översättaren hade tydligen inte koll på att Beverly Hills och Hollywood är två olika områden) för att hitta sin chefs mördare. Mycket av filmen utspelar sig på ett utomordentligt fånigt nöjesfält. Vi får se Murphy iklädd en elefant-dräkt och får se honom skjuta med en kombinerad stereo/mikrovågsugn/kulspruta/raketkastare. När Murphy fick frågan om varför han ställde upp på att göra denna film, svarade han:

 – I made [Beverly Hills Cop III (1994)] because they offered me $15 million. That $15 million was worth having Roger Ebert's* thumb up my ass.

*Roger Ebert var en av USA:s mest kända filmkritiker, som i TV gav filmer tummen upp eller ner i betyg.

Saken är den att jag gillade "Snuten i Hollywood III" när den kom ut. Jag tyckte det var en oerhört underhållande film. Jag var visserligen bara nio år gammal och kanske inte lika kritisk på den tiden. Men jag såg faktiskt om den förra året, när den fanns på Netflix. Och jag tyckte den var minst lika underhållande som när jag var liten.

Jag menar, det är en film där Foley kör en bil som faller isär medan han är mitt i biljakt. Och den där stereon/mikrovågsugnen/kulsprutan/raketkastaren är faktiskt skitrolig. Särskilt för att Foley råkar sätta på musik och skjuta iväg nudlar (tror jag) när han ska skjuta skurkar. En ny favorit är när han är iklädd den där elefantdräkten och får ett slag i familjejuvelerna av en uppkäftig unge. Hans reaktion är att väsa fram, så att det låter som ett enda ord:

”OhyoulittlemotherfuckerI’mgonnakickyourass.”

Så Murphy kanske gjorde det för pengarna, men jag är lika nöjd för det.

Undantagen som bekräftar regeln

Men "Snuten i Hollywood III" är ju ett undantag (för mig personligen). Allt som oftast får vi filmer i stil med Stolen, Universal Soldier: Day of Reckoning och Hansel & Gretel: Witch Hunters. Det är dock ytterst sällan, typ när månen är i sjunde huset och Jupiter står i linje med Mars, som vi får en Hajen 4.

Det är i alla fall något att vara tacksam för.

För fler krönikor --> Scrolla vidare!