Lejonkungen ryter. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.

Disneys tre stora svek de senaste åren!

Andreas Ziegler | Krönika
29 juli 2020
Andreas Ziegler | Krönika
29 juli 2020

Fördröjningar, avspelningar och Star Wars-haverier.

Disney har gett nöje åt många generationer. De är dock långtifrån felfria. I den här krönikan belyser vi tre sätt som de svikit oss på de senaste åren.

Disney har varit världsledande inom filmindustrin i över åttio år. Företaget har levererat förstklassiga filmproduktioner åt många generationer barn. Det hela började 1937 med Snövit och de sju dvärgarna. Sedan dess har det blivit ytterligare 57 tecknade och animerade långfilmer.

Själv tyckte jag, som liten, att fredag inte var fredag utan Disneydags på SVT. Jag har många kära minnen av tecknade TV-serier som Knattarna, Luftens hjältar och Räddningspatrullen. Jag kommer även ihåg när jag besökte min far i USA och fick se Lejonkungen för första gången. Och på den tiden låg den amerikanska premiären långt innan den internationella. Jag var rätt kaxig över att ha sett Lejonkungen långt innan alla andra. Det är ju dessutom en utmärkt film, baserad på Hamlet av William Shakespeare och med musik av både Elton John och Hans Zimmer, båda i högform. För att inte tala om den störtsköna duon Timon och Pumbaa.

Disney växer numera så att det knakar. Företaget har bland annat köpt Marvel, Star Wars och 20th Century Fox. De har dessutom lanserat streamingtjänsten Disney+. För fyra år sedan skrev jag en krönika med rubriken Inte hela världen att Disney äger Star Wars.

Nu har jag facit i handen. Den här krönikan är ett sorts svar på den krönikan. För just nu är jag rätt irriterad på Disney, så till den milda grad att jag här kommer presentera tre sätt som jag tycker de svikit oss på.

1. Disney Plus dröjer alldeles för länge!

The Mandaloran i all sin prakt. Foto: Disney+
The Mandalorian i all sin prakt. Foto: Disney+

Disney+, som alltså är namnet på Disneys alldeles egna streamingtjänst, lanserades den 12 november 2019. Men alltså inte i hela världen, utan bara i USA, Kanada och Holland. En vecka senare fick Australien, Nya Zealand och Puerto Rico tillgång till tjänsten. I mars i år, även vissa utvalda europeiska lände. Sverige var dock alltså inte ett av dessa länder. Vi får tjänsten först i september.

Detta är ett väldigt underligt sätt att lansera en streamingtjänst på. Om jag skulle dra till med en vild gissning till varför Disney har valt att göra så här, skulle jag tro att det handlar om att bygga upp förväntningar. I Sverige har vi oerhört fördelaktiga villkor när det kommer till streamingtjänster. Vi har många att välja och vraka mellan, de är inte särskilt dyra och vi kan säga upp dem när vi vill. Det finns svenskar som bara sätter igång sin prenumeration för att se vissa TV-serier. Efter de plöjt igenom sin serie, säger de upp prenumerationen igen.

Därför tror jag att Disney vill att vi ska sukta så mycket som möjligt efter Disney+, så att vår kollektiva FOMO* ska vara maxad när vi äntligen får tillgång till streamingtjänsten, tio månader efter den lanserades för första gången. Jag tror att det kommer funka, till viss del. Svenska barnfamiljer kommer nog hänga på porten.

Men Disney verkar fullkomligt ha missat det faktum att svenskar även råkar vara de värsta av de värsta när det kommer till olaglig nerladdning och fulstreaming. Pirate Bay, ett av de sista flaggskeppen för olaglig nerladdning, har sitt ursprung i Sverige.

Själv föredrar jag streamingtjänsternas ordnade och högupplösta format. Så jag kommer nog snällt vänta på att se exempelvis The Mandalorian, en de största serierna på Disney+, tills september. Men jag misstänker att tusentals svenskar redan har sett The Mandalorian. Detta kan mycket väl vara svenskar som har tre-fyra streamingtjänster som de betalar för, men som inte heller vill vänta i tio långa månader på att se den allra första live action-serien som utspelar sig i Star Wars universum.

*FOMO = Fear Of Missing Out, rädslan att gå miste om en upplevelse.

2. Nyinspelningar eller tja… avspelningar

Simba och Zazu i ett möte som är nästan identiskt med originalfilmen. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.
Simba och Zazu i ett möte som är nästan identiskt med originalfilmen. Foto: Disney.

Medan resten av den amerikanska filmindustrin har haft som vana att pumpa ut varenda röd cent ur sina koncept med uppföljare och nyinspelningar, har Disney alltid producerat originalfilmer. De använder sig visserligen av samma arketyper/stereotyper och följer den dramaturgiska modellen utan några större utsvävningar. Men så är målpubliken också barn. Det är då föredömligt att hålla det enkelt. Och de gör det ju så bra.

Eller, ja, gjorde.

För på senare år har de blivit värst när det kommer till nyinspelningar, som jag mer skulle vilja beskriva som avspelningar. Det är exakt samma filmer en gång till, fast en kombination av live action och CGI istället för tecknat/animerat.

Nu är jag en trettiofemårig man utan barn. Jag tillhör inte alls målpubliken för dessa filmer. Så detta borde kanske inte göra mig så irriterad. Men jag är också en filmskribent och filmvetare, som uppskattar bra film i alla dess former. Så jag är inte bara irriterad, jag är förbannad!

Jag har tidigare skrivit att jag numera finner mig i att nyinspelningar alltid kommer att komma. Så istället för att gnälla, försöker jag gilla läget. Men det finns gränser för vad jag tycker att vi som publik ska tåla.

Lejonkungen från 1994 är en av de bästa filmerna Disney någonsin gjort. Filmen med samma titel som kom ut förra året är nästan exakt likadan, fast det är lite fler djur i den där grönskande dalen. Och Timon går inte på två ben (för det är surikater som går på bakbenen som är det minst trovärdiga i en film om ett lejon som är kung).

Hercules, Bambi, Pinocchio och Den lilla sjöjungfrun är bara några exempel på filmer som kommer få avspelningar. Jag menar nyinspelningar.

3. Den nya Star Wars-trilogin

Rey och Kylo Ren i en fisljummen uppgörelse i The Rise of Skywalker. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.
Rey och Kylo Ren i en fisljummen uppgörelse i The Rise of Skywalker. Foto: Disney.

När jag var yngre älskade jag "Star Wars". Jag lånade originaltrilogin av en kompis som hade alla filmerna på VHS. Jag såg dem många gånger om. Jag spelade även många av spelen och läste till och med många av böckerna i vad som nu kallas Legends*. Jag tyckte till och med om prequel-trilogin när den kom. Nu när jag har blivit lite äldre inser jag att dessa filmer har rätt stora problem när det kommer till klumpig dialog och kanske tidernas värsta casting i Hayden Christensen, som är så träig att han får John Wayne att se ut som Daniel Day-Lewis.

I min krönika från 2016 gjorde jag en Gordon Gekko och påstod att Disneys girighet är bra, eftersom det resulterar i att vi får en Star Wars-film om året. Jag gillar de filmer som INTE ingår i den nya trilogin. Storyn i Solo är visserligen lite väl tunn, men det är fortfarande ett underhållande rymdäventyr med vår favoritsmugglare. Rogue One kan nog nästan vara min favorit bland alla Star Wars-filmer. Det är en film som målar upp en mörk bild av hur galaxen ser ut under imperiets förtryck. I Rogue One är imperiet inte bara horder av inkompetenta stormtrupper eller övermodiga militära ledare. Det är en stormakt som verkar ostoppbar. Insatserna har aldrig varit högre i en Star Wars-film.

Den nya trilogin är en helt annan historia. Det är massproducerad dynga, som försöker utnyttja de tidigare filmernas kulturella kapital i ett hopkok med en röd tråd som har så många käringknutar att det enklaste hade varit att bara klippa sönder den.

Luke Skywalker, Han Solo, prinsessan Leia och de andra rebellerna besegrade imperiet i den stora slutstriden i "Jedins återkomst". Imperiet föll samman efter detta. I och med att Anakin Skywalker tog död på både kejsaren och sig själv, dog de sista sitherna och balansen återfördes till Kraften. Den episka rymdsagan kunde knappast sluta bättre!

Den nya trilogin bygger således vidare på något som redan är avslutat. The Force Awakens utspelar sig trettio år senare. Av någon anledning har The First Order tagit makten i galaxen. Vi vet inte hur detta kommer sig. The First Order är INTE imperiet. De bara ser exakt likadana ut och har exakt samma agenda. Gud förbjude att Disney skulle försöka komma med en originell story. Snoak leder The First Order. Jag har fortfarande ingen aning om vem han var. Kylo Ren är som Darth Vader junior. I övrigt är The Force Awakens en klen och oförskämd nyinspelning av A New Hope, den första Star Wars-filmen från 1977.

Jag hade helt tappat intresset för Star Wars om inte "Rogue One" hade kommit ut året efter. Sedan kom The Last Jedi. Här tappade jag all respekt för hur Disney hanterade Star Wars. Luke Skywalker är genomgående en grinig, bitter och gammal gubbe. En fyrkantig karaktär, som inte utvecklas för fem öre. Här någonstans började jag även inse att de nya karaktärerna inte är vidare intressanta. Vilka var egentligen Reys föräldrar? Mitt svar: Jag bryr mig inte.

Poe Dameron ska tydligen vara någon sorts motsvarighet till Han Solo. Själv tycker jag han känns som Wedge Antilles, fast med fler repliker. Förstå mig rätt nu; jag gillar Wedge Antilles. Han flög alltid väldigt bra. Men det var också allt. Finn borde vara mer intressant. Han är trots allt en avhoppad stormtrooper. I slutändan känns det mest som att han är där för att Rey ska ha någon att prata med.

Om resten av trilogin är massproducerad dynga, är "The Rise of Skywalker" som en bajskorv med en rosett på. Filmen hade den mest krystade upplösningen jag någonsin har sett. I den sista akten i den sista filmen i trilogin fick vi en förklaring till vart The First Order kom från och varför Rey är så speciell. ”Avslöjandena” kändes ungefär lika passande som att Sauron från Sagan om Ringen skulle dyka upp i sista akten av Harry Potter och dödsrelikerna och proklamera att det egentligen var han som var Voldemort.

*Star Wars Legends är den tidslinje som existerade i bland annat spelen och böckerna, som skrotades när Disney köpte rättigheterna till Star Wars och skapade sin egen kanon med sina egna filmer och TV-serier.

Pixar fortsätter leverera

De två bröderna och deras trogna skåbil Guinevere i Framåt. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.
De två bröderna och deras trogna skåbil Guinevere i Framåt. Foto: Walt Disney Studios Motion Pictures.

Pixar är den sista delen av Disney som känns som det gamla Disney. Denna del av Disney fortsätter producera högkvalitativa och originella berättelser som är lika givande för barn som för vuxna.

"Insidan Ut" från 2015 är en film som jag tycker alla barn ska se. Det är en film som handlar om en flickas depression. Detta hindrar dock inte filmen från att vara en rolig och spännande film som har ett oerhört fint och starkt budskap om att det inte bara är okej att bli ledsen ibland; det är till och med viktigt.

Jag såg nyligen "Framåt". På grund av Disneys alla andra snedsteg de senaste åren, bemötte jag denna film med misstänksamhet. Titeln verkar anspela på Upp, en film som Pixar släppte 2009. Jag undrade om de kanske försökte göra en sorts uppföljare. Och det ville jag absolut inte se. Men Framåt är inte alls en uppföljare. Den har inget med Upp att göra. Även Framåt är en riktigt rolig och spännande film med ett starkt budskap med familjetema. Den rekommenderas varmt.

Det finns fortfarande hopp för Disney, menar jag.

Jag misstänker att det finns en och annan läsare därute som inte alls håller med mig.

Jag ser fram mot att läsa era arga kommentarer på Facebook!