Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Ryan Gosling i The Gray Man. Foto: Netflix.

Andreas gnäller på filmer om lönnmördare

Andreas Ziegler
Andreas Ziegler | Krönika
16 augusti 2022
Andreas Ziegler
Andreas Ziegler | Krönika
16 augusti 2022

Lönnmördare på flykt bygger på en bristfällig mall

Det görs många filmer om lönnmördare som jagas av de hen brukade arbeta för. Premissen är cool på pappret, men det blir sällan en vidare bra film.

Själva grunden för actiongenren är folk som försöker ha ihjäl varandra med skjutvapen, knivar, bomber och andra sorters vapen. Därför är det rätt naturligt att yrket lönnmördare är något det görs en del filmer om; en lönnmördare arbetar trots allt med det hela genren handlar om. Det finns en och annan bra film om lönnmördare. Problemet är att många filmer om lönnmördare använder exakt samma formel.

Denna formel går ut på att ett uppdrag som lönnmördaren har går lite fel och snart jagas hen av de hen brukade arbeta för. Detta är grunden till The Bourne Identity, Kate, Ava/Final Target och nu senast The Gray Man, som jag recenserade nyligen.

Alla filmer använder någon sorts grundformel, så problemet är egentligen inte ATT de använder en formel. Problemet är att formeln är bristfällig och används så flitigt.

Tråkiga karaktärer

Ikonisk bild av Nikita (Anne Parrilaud). Foto: Gaumont Film Company.
Ikonisk bild av Nikita (Anne Parrilaud). Foto: Gaumont Film Company.

Den absolut största bristen med formeln är att det ligger så starkt fokus på att visa hur skicklig vår lönnmördare är att filmmakarna ofrånkomligen glömmer att göra henom till en intressant karaktär. Ofta vet vi bara att personen ifråga är just en skicklig lönnmördare. Vi vet inget mer om deras personliga motivation än att de, av förklarliga skäl, är arga för att de som hen litade på försöker döda henom.

För att vi i publiken ska bli engagerade av en film behöver vi någonstans känna med huvudkaraktären, vi måste bry oss om dem och identifiera oss med deras känslor på ett eller annat sätt. Det är rätt svårt att bry sig om eller identifiera sig med någon som försörjer sig på att döda människor och plötsligt är en måltavla själv. Frasen ”Skyll dig själv”, ligger rätt nära till hands.

Det är inte omöjligt att göra en lönnmördare mänsklig, till någon vi kan identifiera oss med. Någon som har gjort det inte bara en, utan två gånger, är Luc Besson. I Nikita får vi följa Marie (Anne Parrilaud), en ung kvinna med missbruksproblem som döms till livstids fängelse efter att ha mördat en polis, men som istället för att hamna i fängelse hamnar i ett speciellt program där lönnmördare utbildas. Saken är den att Marie, som snart får kodnamnet Nikita, begick sitt första mord när hon var hög och inte alls är en ”natural born killer” egentligen. Hon avskyr att vara lönnmördare, men hon måste fortsätta döda om hon vill fortsätta leva. Den där emotionella biten är minst lika viktig som den extremt spännande dödsskjutningen på restaurangen i mitten av filmen.

"Léon" är en modern klassiker som handlar om en lönnmördare (Jean Reno) som måste ta hand om en flicka (Natalie Portman) som jagas av korrupta poliser. Filmen innehåller ett par högeffektiva actionsekvenser, men handlar i mångt och mycket om hur Léon äntligen börjar leva ett faktiskt liv tack vare vänskapen med flickan som han skyddar. Det är relationen mellan lönnmördaren och flickan som ger tyngd åt finalen, där Léon kämpar mot dussintals poliser.

Luc Besson kan sannerligen göra lönnmördare intressanta. Nikita blev så pass framgångsrik att den har fått flera nyinspelningar. Point of No Return/Kodnamn: Nina är exakt samma film fast med Bridget Fonda, Gabriel Byrne och Dermot Mulroney i rollerna. Den funkar för de som inte vill se en film på franska. La Femme Nikita var en kanadensisk TV-serie som jag tyckte var rätt klantigt regisserad, vilket fick det hela att se lite amatörmässigt ut, men min mamma älskade den (det hade visserligen en del att göra med att Roy Dupuis är "så" snygg). Den amerikanska TV-serien Nikita föll i exakt samma fälla som lönnmördarfilmerna och fokuserade på att Nikita är jagad av agenturen hon en gång arbetade för. Det hjälper inte att Maggie Q är en förskräckligt tråkig skådespelare. Jag har ingen aning om hur den röriga skiten fick fyra säsonger.

Tydliga mål

Titelfiguren i The Terminator lät sig inte stoppas av något, inte ens en polisstation full av poliser. Foto: Orion Pictures.
Titelfiguren i The Terminator lät sig inte stoppas av något, inte ens en polisstation full av poliser. Foto: Orion Pictures.

När jag läste filmvetenskap fastnade jag för dramaturgi, det vill säga läran om hur en film ska struktureras. Enkelt uttryckt ska en film ha en protagonist, det vill säga en huvudperson/hjälte som måste ha tydliga mål som ska uppnås i slutet av filmen. Problemet med alla dessa filmer om lönnmördare är att målen alltid är vaga på ett eller annat sätt. Att inte bli dödad är inte ett slutmål i sig. Att sätta stopp för den som försöker mörda en är ett bättre mål.

Då blir antagonistens mål minst lika viktiga som protagonistens. Antagonisten är en karaktär som ska ha ett mål som står i direkt konflikt med protagonisten. I filmer om lönnmördare vill de alltså döda protagonisten. I detta fall blir antagonistens motivation väldigt viktigt; varför vill de egentligen mörda lönnmördaren?

Alltför ofta handlar det om att lönnmördaren har gått emot order. Detta är ett oerhört svagt mål. Målet är mer eller mindre ”Hen gör inte som jag säger, så då måste hen dö”. Andra gånger vill antagonisten dölja sin organisations aktiviteter, en så kallad ”coverup”, genom att döda lönnmördaren. Detta är minst lika svagt som den första varianten. Inget av målen är vidare intressanta eller lätta att relatera till.

De två första "Terminator"-filmerna är bra exempel på filmer där lönnmördares motiv och deras motståndares motiv är intressanta och relativt enkla att förstå. I framtiden har maskinerna utplånat nästan hela mänskligheten. Den mänskliga motståndsledaren John Connor leder mänskligheten till seger mot maskinerna, som utplånas. Maskinerna hinner dock skicka tillbaka två terminators, robotar som är lönnmördare, för att mörda John. I första filmen ska en T-800 (Arnold Schwarzenegger) döda Johns mamma (Linda Hamilton) innan John föds. I andra filmen ska en T-1000 (Robert Patrick) döda John (Edward Furlong) när han fortfarande är liten. Ett stort krig mellan maskiner och människor är egentligen inte vidare intressant. Det är desto lättare att engagera sig i båda filmerna när maskinerna representeras av en ensam lönnmördare medan mänskligheten representeras av människor som sätts i extrema situationer. Vi förstår båda sidornas motivation. Tack vare regissören James Camerons fingertoppskänsla får båda filmerna dessutom emotionellt tyngd; vi i publiken kan känna det blytunga ansvaret som vilar på protagonisternas axlar.

Helt okej filmer om lönnmördare

John Wick. Foto: Lionsgate.
John Wick. Foto: Lionsgate.

Alla regissörer är inte lika duktiga som Luc Besson och James Cameron, så vi kan ju inte förvänta oss att få "The Terminator" eller "Léon" varje gång. Men jag tycker inte heller vi ska behöva titta på samma tröttsamma berättelse om en lönnmördare som jagas av de som hen brukade arbeta för gång på gång. Det kan inte vara så svårt att skriva ett manus där vi kan relatera till huvudkaraktären på ett eller annat sätt.

Jag har tidigare gnällt på John Wick-filmerna. Uppföljarna lider av samma problem som tidigare nämnda filmer om lönnmördare. Första filmen håller dock. John Wick börjar med att den sörjande änklingen John Wick (Keanu Reeves) får en hund, som hans döda fru skickade till honom innan hon dog. En smågangster (Alfie Allen), dödar sedan hunden och snor Johns bil. På pappret är det rätt fånigt att det är detta som sätter igång actionspektaklet som följer. Saken är den att det går att relatera till. Alla som någon gång har sörjt någon de älskat som har dött kan relatera till hur starka känslor John har. I princip avreagerar John sig genom hela första filmen. Jag tycker det fungerar rätt bra. Léon och The Terminator slår John Wick med elefantlängder, men på det stora hela är John Wick en helt okej film om en lönnmördare.

Jag hade gärna sett fler filmer om kalla lönnmördare som blir arga, lönnmördare vars kyliga inställning till jobbet tinas upp och så småningom resulterar i glödhet vrede. Det hade kanske inte blivit skitbra filmer varje gång, men det hade kunnat bli helt okej filmer om lönnmördare.

NÄSTA ARTIKEL