John Wick (Keanu Reeves) med ett vapen i högsta hugg. Foto: Lionsgate.

Andreas gnäller på John Wick

Andreas Ziegler | Krönika
17 november 2020
Andreas Ziegler | Krönika
17 november 2020

Action blir långtråkigt utan ett mer väldefinierat mål för vår hjälte.

Keanu Reeves är hetare än någonsin tack vare den actionpackade filmserien om John Wick. Det är sannerligen fartfyllda filmer. Utan en tydlig målsättning för vår hjälte blir filmerna dock långtråkiga efter en liten stund.

För tolv år sedan skapade Liam Neeson en ny subgenre när han spelade huvudrollen i "Taken". Subgrenren ifråga skulle jag vilja beskriva som gubbaction. Många åldrande skådespelare tog tillfället i akt att tjäna en hacka på efterapningar. Kevin Costner gjorde Criminal, Sean Penn gjorde The Gunman och Jackie Chan gjorde The Foreigner. Den mest framgångsrika skådespelaren när det kommer till gubbaction är dock fortfarande Liam Neeson, som följde upp Taken med bland annat The Commuter och Non-stop. Det verkade länge som att ingen kunde utmana Neeson när det kom till vad som i grund och botten är rätt så rudimentära actionfilmer med en äldre herre i huvudrollen.

MER GNÄLL:

Andreas gnäller på Fast and Furious

Andreas gnäller på superhjältar

Utmanaren

Sedan kom "John Wick". Keanu Reeves är visserligen yngre än ovan nämnda gubbar, men han var ändå 50 när John Wick släpptes. Och han ser snarare ut som 35 än 55 även idag. Men John Wick är ändå lite i samma anda som Neesons filmer; en 50-åring som fick sitt stora genombrott för tjugo år sedan och vars karriär hade dalat de senaste tio åren hade knappast fått huvudrollen i en actionrökare om inte Neeson hade banat vägen för honom.

Filmerna om "John Wick" har blivit populära hos många action-fantaster. Jag är dock inte en av dem. Det största problemet är att de två senaste filmerna inte har någon direkt handling. Den första filmen hade inte heller mycket till handling, men det räckte för att göra hjälten intressant.

Nu menar jag inte att filmerna saknar starka sidor. Eftersom jag är en så rättvis gnällspik, kommer jag börja med dessa.

Mannen, myten, legenden

"Well John wasn't exactly the Boogeyman. He was the one you sent to kill the fucking Boogeyman." Nyqvist briljerade i den här scenen. Foto: Lionsgate.
"Well John wasn't exactly the Boogeyman. He was the one you sent to kill the fucking Boogeyman." Nyqvist briljerade i den här scenen. Foto: Lionsgate.

Första "John Wick" hade en hel del starka sidor. Det har sagts att medan Jet Li har utmärkt kampsportsteknik, slåss Keanu Reeves ”bättre” i film än vad Li gör. Reeves nästan dansar sig fram genom snygga actionsekvenser där han använder allt från pistoler till knivar och, i ett meta-homage, en penna. Till skillnad från Taken-filmerna, som är ökända för sina närmast spastiska klipp, är klippningen i John Wick mer sparsam. Detta gör sekvenserna mycket mer intensiva och vi ser att det verkligen är Reeves som står för nästan varenda osannolik action-manöver.

En annan styrka i filmerna om John Wick är hur de har byggt upp en undre värld med sin egen valuta, sina egna regler och till och med sina egna skräddare och hotell. Personligen är jag väldigt förtjust i den stoiske hotell-conciergen, spelad av Lance Reddick.

Första filmen handlar om hur John Wick vill ta hämnd på sin före detta chefs son, som dödade hans hund och stal hans bil. Det låter löjligt på pappret, men sanningen är att det går djupare än så. Hunden representerade Johns frus kärlek och var ett sätt för honom att gå vidare i livet efter att hon dog. Jag hade också blivit lite arg om någon gjorde så mot mig. Hämnden blir ett sätt för John att fokusera sin sorg mot ett yttre hot, i detta fallet en liten snorvalp (Alfie Allen). Michael Nyqvist spelar snorvalpens far, Viggo. I en lysande scen berättar han om legenden som är John Wick.

Första "John Wick" är en klart godkänd actionrökare. Dessvärre kan Hollywood aldrig nöja sig med att göra en lyckad film. De måste mjölka alla framgångsrika koncept tills Jason hamnar i helvetet, John McClane åker till Ryssland och Michelle Pfeiffer sjunger om coola MC-killar (guldstjärna till den som förstår den sista referensen).

Action-baletten fortsätter och blir tröttsam

För variationens skull skjuter John Wick skurkar i huvudet medan han rider en häst i tredje filmen. Foto: Lionsgate.
För variationens skull skjuter John Wick skurkar i huvudet medan han rider en häst i tredje filmen. Foto: Lionsgate.

Action-fantasterna älskade "John Wick". Och det är ju inte svårt att förstå varför. Så när de gjorde uppföljarna, höjde de intensiteten på actionsekvenserna. Och multiplicerade antalet döda skurkar ett par gånger.

Saken är den att vår protagonist, John Wick, nu endast har som mål att överleva. Så han jagas, dödar lite skurkar och tar sedan en liten paus i något av den undre världens stilfulla tillhåll. Sedan börjar allt om från början igen. Personligen börjar jag tröttna efter ungefär en halvtimme av den här action-baletten.

En protagonist behöver ett mål

Mission: Impossible III inleds med att vår hjälte är fastbunden och skurken riktar ett vapen mot hans älskades huvud. Det är SÅ spänning skapas. Foto: Paramount pictures.
Mission: Impossible III inleds med att vår hjälte är fastbunden och skurken riktar ett vapen mot hans älskades huvud. Det är SÅ spänning skapas. Foto: Paramount pictures.

Hollywood-filmer är uppbyggda kring en dramaturgisk modell. Enkelt uttryckt går den ut på att vår protagonist (=hjälte/huvudperson) har ett mål att nå. Filmen i sig kan vara komplicerad i sitt utförande. Protagonistens mål bör dock vara relativt enkelt för publiken att ta till sig. Annars riskerar filmen att tappa åskådarnas uppmärksamhet.

"Eternal Sunshine of the Spotless Mind" är ett väldigt snårigt utforskande av mänskliga relationer. Målet kan sägas vara lite flytande genom filmen. Joel (Jim Carrey) vill komma över Clementine (Kate Winslet) genom att radera alla minnen av henne. Jag var nog inte ensam om att hoppas att han skulle återförenas med henne istället. Vilket är målet? Att komma över Clementine eller återförenas med henne? Jag skulle vilja påstå att målet för Joel är att komma till någon sorts beslut angående sin relation med Clementine. Det är en komplicerad film, men det är fortfarande relativt enkelt att definiera målet.

Actionfilmer behöver hålla det ännu enklare. I varenda Mission: Impossible-film som har gjorts har det handlat om en så kallad macguffin. En macguffin är helt enkelt bara ett objekt som filmens huvudkaraktärer vill ha. Objektet i sig behöver inte ens förklaras närmare. Det enda vi behöver veta är att alla vill ha det. Mission: Impossible III är den sämsta filmen i serien när det kommer till action, men den bästa när det kommer till dramaturgi. Ethan Hunt (Tom Cruise) får ett par extra lager med personlighet när han träffar Julia (Michelle Monaghan), som blir en bricka i det dödliga spelet mot Owen Davian, spelad av Philip Seymor Hoffman, som helt klart är den bästa skurken i hela filmserien. Mycket av filmens handling är uppbyggd kring jakten på ett vapen som kallas ”The Rabbit’s foot”. Vi får aldrig veta exakt vad detta är för sorts vapen. Och det behövs inte. Det enda vi behöver veta är att Davian, världens farligaste illegala vapenhandlare, vill ha det. Funktionen denna macguffin fyller är att den är orsaken till konfrontationerna mellan hjälten (protagonisten) och skurken (antagonisten).

MER GNÄLL:

Andreas gnäller på Ross i "Vänner"

Andreas gnäller på regissörer

Överlevnad fungerar inte som mål

Trots att målet i första "John Wick" låter lite larvigt på pappret, funkade det, eftersom det var kopplat till vår hjältes döda käresta. I de två senaste filmerna är målet för John Wick att överleva.

Överlevnad kan fungera som mål. Jag tycker till exempel om Fredagen den 13:e-filmerna. Målet i de filmerna är att undvika att bli mördad av Jason. Saken är den att insatserna stadigt höjs genom filmerna när min favoritmördare dödar ungdomarna en efter en (ibland två eller tre åt gången, men det är en annan krönika). Överlevnad blir alltmer osannolikt.

I "John Wick" är det, som jag redan nämnt, en upprepning av mönstret jagad-döda-paus. Och det enda som skiljer de olika sekvenserna åt är färdmedlet och miljöerna. Det räcker inte till för en film på två timmar. Och det räcker definitivt inte för tre filmer.

För mer läsning --> Scrolla vidare!