”Alla helgons blodiga natt” – rysaren som skapade en skräckfilmshatare
En halloweenkrönika om de djupa spåren som klassikern lämnade
Som tolvåring skärrades Ebba Pettersson så djupt av ”Alla helgons blodiga natt” att hon mer eller mindre vände skräckfilmsgenren ryggen helt och hållet. Nu har hon tittat på den igen som vuxen för att utforska om den fortfarande har samma makt över henne.
Skräckfilmsklassikern ”Alla helgons blodiga natt” (1978) har varit min baneman sedan barndomens år när jag såg den för första gången och inte kunde sova på flera veckor efter det. Denna film lämnade så pass djupa spår att jag inte har tittat på så många skräckfilmer efter den och kallar mig själv för en skräckfilmshatare. Som tolvåring, efter att ha sett filmen, låg jag i sängen och fantomhörde John Carpenters ikoniska intro, väntades på att sovrumsdörren skulle öppnas med ett knarrande ljud till Michael Myers vita William Shatner-mask.
Det hände såklart aldrig och det hela utspelade sig bara i mitt huvud, men så kändes det inte då. När jag låg där i sängen tolv år gammal och livrädd. (Tack brorsan!).
Sitter spåren av ”Alla helgons blodiga natt” kvar?
I år, lagom till halloween, har jag tittat om filmen för att se om den väcker samma känslor som för femton år sedan. Till skillnad från då så bor jag i en lägenhet på femte våningen och inte i ett hus i skogen, så bara där är oddsen bättre än sist. För hur ska Michael få tag i mig nu? Via hissen?
Likväl väcker filmens intro samma obehagliga känsla som för femton år sedan. Musiken och den deformerade pumpan är en stark skräckfilmsöppning oavsett ålder. Även att filmens premiss är ett litet barn som mördar sin storasyster är fortfarande vidrig.
Men en kort stund in i filmen börjar jag att skratta för mig själv på vissa ställen. Jag börjar även att ifrågasätta manuset. Filmen har en patina som tillför en viss charm. Att ifrågasätta den rent manusmässigt är en farlig väg att vandra med tanke på dess renommé, men en väg som jag till viss del väljer att ta.
Med glimten i ögat.
LÄS OCKSÅ: Krönika: En filmälskares stora sorg: ”Mitt hjärta har dött och nörden inom mig likaså”
Filmen med en blick som kan ifrågasätta
Min inte längre tolvåriga-hjärna ifrågasätter kontinuiteten i filmen, där vissa bilfönster krossas och sedan mirakulöst är hela igen. Den ifrågasätter även att Michael kan köra bil trots att han har varit inlåst på ett mentalsjukhus sedan sex års ålder samt att Laurie lämnar kökskniven bredvid Michael varje gång som hon tror att han är död, så att han enkelt kan greppa den när han vaknar till liv igen.
Men jag ler åt Loomis, Michaels psykolog, som är en ganska komisk karaktär. Han pratar långsamt, nästan klyschigt, och tittar ofta ut över någon form av horisont lite väl länge. Han pratar även till Michael som om han står bredvid honom, något som hade klassats som lite galet om en vanlig person hade gjort det. (Att han ensam stannar kvar och väntar på Michael i Myers- huset sent på kvällen måste väl även anses lite galet? I would never).
Men kanske har Loomis blivit lite galen av att ha spenderat så mycket tid med Michael eller så är det jag som inte är van vid hans karaktär, som står i kontrast till många av dagens karaktärer i filmer och serier. En äldre form av skådespeleri, kan man säga. Eller så är det en blandning av båda. Men jag gillar Loomis och hade gärna sett att han hade fått ett större utrymme i filmen än sina korta repliker och ödesdigra blickar. Han är dessutom den enda som kan förklara Michaels agerande (som visserligen inte går att förklara mer än att han är: ond).
En sak som slår mig under filmtittandet – efter en tid av att ha tittat på alldeles för många nyare filmer och serier – är hur långsamheten bygger upp stämningen på ett sätt som inte görs i dag, men som fungerar än i dag. De långa klippen med Laurie som vandrar längs gatan eller Loomis funderande ansikte som skapar en krypande känsla och ibland hittar man Michael lurandes i något av hörnen i bilden.
”Alla helgons blodiga natt är en på många vis corny film i dag”
Alla helgons blodiga natt är en på många vis corny film i dag. Samtidigt så hade filmen inte varit vad den är utan att vara corny. Utan det hade den inte influerat så många andra filmer och utan det hade den inte kommit från 70-talet. Filmen klarar Bechdeltestet med bravur med sina många kvinnliga karaktärer som pratar med varandra och om annat än killar (även fast samtalen för det mesta återvänder till killar i slutändan).
Filmen innehåller däremot lite väl många avklädningsscener utan någon direkt anledning, men som man brukar säga i reklambranschen: sälj grej med tjej. Något som fungerar även i skräckfilmsbranschen.
Min slutsats efter att ha tittat om Alla helgons blodiga natt femton år senare är att filmen inte är lika otäck i dag som när jag var tolv år gammal. Däremot är det tydligt vilket avtryck den har lämnat inte bara på mig – utan hela filmvärlden.
Eller vad tycker du?
LÄS OCKSÅ: Krönika: ALIENS: Tidlöst mästerverk eller förlegad klassiker?
Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.
