ALIENS: Tidlöst mästerverk eller förlegad klassiker?

Så satt man där igen, framför den svarta monotona TV-skärmen; funderandes över om man ska slänga på en rulle i höstens mörker. Nuförtiden är det svårare att finna ett betydande verk i relativ nutid med potential att ses om och om igen. Man kanske har blivit en sorts klassisk filmpuritan där man febrilt söker sig långt tillbaka efter cinematiska verk där passionen för skapandet med enkelhet trumfar de mer nutida slentrianmässigt massproducerade filmkolosserna.

En film som allt som oftast – och som nästan neurotiskt kryper sig fram bland filmraderna i minnets biorama är James Camerons kultklassiker Aliens - återkomsten från 1986. En film som för övrigt firar 40-årsjubileum 2026 – kanske skulle skrivit krönikan då istället – men, men vem vet, kanske kommer en uppdaterad version.

Hur som helst en fråga att ställa sig efter alla decennier är hur filmen står sig 2025 – är den tidlös, är den fortfarande ikonisk och förtjänar den verkligen sin legendariska status? 

”Aliens - återkomsten” med nutidens ögon

”Aliens - återkomsten” inleds med sitt klassiska kalla mörker, svarta teknologi och dovt färgade lysdioder från instrumentpaneler med uppdaterande datorer i en klaustrofobisk miljö. I räddningskapseln sover Ellen Louise Ripley (Sigourney Weaver) djupt i kryokammaren tillsammans med Jones efter den våldsamma kampen mot xenomorphen i första delen. Det har tagit hela 57 år av sömn innan verkligheten plötsligt gör sig påmind när en kraftig maskinsvets drar igång med glödande och sprutande svetsloppor som med laserfokus bryter sig igenom kapselns skrov.

Det är ett civilt räddningsteam som har funnit den svävade kapseln efter alla dess år – och som senare för Ripley till Weyland-Yutani “The Company”.

Väl på plats hos The Company och efter intervjuer ställs Ripley motvilligt inför det ultimata mardrömsuppdraget – att med en specialtränad marinkår undersöka kolonin Hadley's Hope på månen LV-426 och ta reda på varför kontakten brutits. De ska även kontrollera om det finns xenomorpher i kolonin.

Inför uppdraget får vi möta marinkårsstyrkan som precis vaknat ur sin kryosömn ombord USS Saluco. Soldaterna hinner knappt slå upp ögonen innan det levereras riviga 80-tals repliker som:

"Alright sweethearts, what are you waiting for? Breakfast in bed?" – Sergeant Apone (Al Matthews).

Eller varför inte klassikerna:

Private Hudson (Bill Paxton): "Hey Vasquez, ever been mistaken for a man?"
Private Vasquez (Jenette Golstein): "No. Have you?"
Hudson: "Right, right. Somebody said 'alien' she thought they said 'illegal alien' and signed up!"
Vasquez: "F**k you, man!"

Överlevnadsfokus till tonerna av Horners soundtrack och maskingevär

De cheezy dialogerna kommer rinner dock strax av dem för att istället kontrasteras med en av filmvärldens mest intensiva elitstyrkor med ett stoiskt brutalt militärt överlevnadsfokus. Skådespelarna lever sig in i sina roller exceptionellt väl, där vi även får följa dem extremt nära. Detta är delvis kopplat att de fick genomgå ett boot camp innan inspelningen för att lära sig hantera vapen, fysträna och insupa soldat jargonger.

Under striderna och ju mer hoten eskalerar desto starkare växer sig en säregen dynamik fram bland besättningen tillsammans med Ripley i spetsen. All dynamik förstärks såklart med James Horners soundtrack i kombination med maskingevär med dess distinkta ljud när magasinen töms på brinnande ammunition.

Det är många episkt laddade adrenalinstinna scener som rullas ut, ackompanjerade av James Horners pompösa musik. Exempelvis när Ripley tar över evakueringsfordonet (APC) vid den kaotiska räddningsinsatsen under den första striden mellan marinen och xenomorpher – där Ripley manövrerar brutalt i flyktvägen och till slut pressar skiten ur fordonet så att vridaxeln exploderar.

LÄS OCKSÅ: Krönika: En filmälskares stora sorg: ”Mitt hjärta har dött och nörden inom mig likaså”

En uppsjö av ikoniska scener

En annan klassisk scen är när gruppen scannar av ett rum på kolonin med en motion tracker med dess signifikanta signaler. De registrerar inkommande rörelsesignaler som blir allt tätare, tätare och tätare – till slut ska xenomropherna vara i samma rum, men dyker inte upp.

Jag minns att man inte hade en aning om vad som hände första gången man såg filmen (fantastisk manusidé). Till slut tittar Ripley mot taket och Corporal Dwayne Hicks (Michael Biehn) lyfter på panelerna och tänder en Zippo. I glipan ser han hur de kommer de krypande i en klunga genom ventilationen.

Eller när Vasques försonas med det minst sagt problematiska befälet Private Frost (Ricco Ross) som gjort en rad missbedömningar under hela uppdraget. De förlikas inför dödens rand ihopkurade i en av ventilationsgångarna med xenomorpher inkommande från båda hållen. Inför deras sista handling i livet håller de om varandra och avlöser en granat.

Sedan den klaustrofobiska scenen där Burke (Paul Reiser) från Weyland-Yutani låser in Ripley och Newt (Carrie Henn) i ett sjukrum med en äckelsprattlande och attackerade facehugger. Allt för att kunna använda xenomorphen som biovapen i företagets intresse. De försöker freda sig med att dra igång vattensprinklers, men där till slut Hicks dyker genom rutan för att rädda dem….

Eller den episka slutgiltiga striden på USS Sulaco där den dreglandes xenomorph-drottningen gömt sig i skeppet efter de evakuerat LV-426. Första offret blir androiden Bishop (Lance Henriksen) som slits i stycken. Ripley reagerar snabbt därpå och sätter på sig i lastdräkten, eller Power Loader, för att eliminera hotet.

Det blir en våldsam och mångfacetterad kamp där till slut drottningen slungas ut genom luftslussen.

Vilka är era favoritscener förresten?

Håller då filmen snart 40 år senare?

Det filmiska hantverket och James Camerons kompromisslösa vision går ej att ta miste på. Att med en relativt låg budget på cirka 18,5 miljoner dollar lyckas skapa en film som ser mycket exklusivare ut än sin prislapp är inte bara en storhet i sig utan att dessutom utgå från ett sci-fi-format är än mer imponerande.

Cameron lyckas även att växla upp från första Alien till ett hårdare format som förenar skräck, action och sci-fi som inte varit etablerat innan.

Sedan har vi givetvis skräckmästaren och konstnären H.R Giger som genom sina designade mardrömskreationer i form av miljöer, xenomorpher och facehuggers sätter den tidlösa visuella tonen för hela kraftpaketet.

Man får inte heller glömma den nämnda fantastiska musiken av James Horner som verkligen sätter verket på sin spets och som andas i perfekt symbios med de andra framträdande filmiska elementen.

Visst kan väl en del specialeffekter tillsammans med vissa dialoger kan kännas förlegat; samtidigt som de hör tiden till. Men i sin helhet fullspäckad med specialeffekter, miljöer, scenografi och monster är det mycket som fortfarande på ett imponerande vis står sig än i dag.

I jämförelse om vi tittar på decennierna runt Aliens är det väldigt svårt att hitta någon konkurrent som lyckas kombinera sci-fi, skräck, action och rymden. Visst finns storfilmer som The Thing, Terminator och Predator, eller modernare tama bidrag som gränsar till multi-genres – som Event Horizon eller Edge of Tomorrow – men det är fortfarande inte samma koncept och puls och går därför inte att placera dem i samma unika sfär.

Sammantaget och genom sina unika element och i kontrast till dagens många gånger massproducerade kala bidrag, lyser sig mästerverket ”Aliens” starkare än någonsin ut i filmhistorien.

Newt: “They mostly come at night… mostly.”

Text: Anders Eskilsson

LÄS OCKSÅ: Krönika: Barndomsfavoriter: Håller ”The Mighty Ducks” idag?

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming. För att inte missa någon stor händelse – följ oss på Facebook.