En filmälskares stora sorg: ”Mitt hjärta har dött och nörden inom mig likaså”
Saknaden efter en värld utan fakturor och mellanchefer som vill en något
Ebba Pettersson sörjer en förlorad del av sig själv. En del som brukade definiera henne och vars stämpel hon bar med stolthet – nörden inom sig.
”When you grow up your heart dies” är en replik från The Breakfast Club (1985). Som fjortonåring fick jag en klump i bröstet över en mörk framtid som vuxen människa när jag tittade på kultfilmen. På samma vis som karaktärerna i filmen ville jag inte bli vuxen och tråkig – och glädjelös. Men över tio år senare är de sex orden närmast en sanning i mitt liv. Mitt hjärta har dött och nörden inom mig likaså. Jag har tappat min nördighet. Mitt mest utmärkande (och kanske viktigaste) drag. Det som jag aldrig trodde att jag skulle förlora – men som jag nu sitter här utan.
Det finns inget nördigt kvar i mig. I min vokabulär. I mitt sätt att vara eller att klä mig. I mina intressen. Jag tittar på det som alla andra tittar på. Jag läser det som alla andra läser. Jag följer strömmen och klickar i gång Netflix när jag landar i soffan. Bläddrar bland toppserier och förundras över hur lätt det är att plöja en hel säsong på en kväll. Mina Star Wars-tröjor ligger bortglömda i lådorna som leksakerna i Toy Story och jag är Andy som inte har rört dem på flera år.
”Man ska vara stolt över att vara nörd”
Men vad betyder det egentligen? Att ha förlorat sin nördighet? Att hjärtat har skrumpnat ihop av för lite Star Wars?
Att titulera sig nörd är något som jag alltid har varit stolt över. Men att vara en nörd är inte en unison sak. Det behöver inte vara långt hår, bruna sandaler och manga. Eller i mitt fall: Star Wars. Det handlar egentligen om att ge sig hän. Bli besatt. Till den grad att allt annat smälter bort för en stund. Det handlar om att man kan lite, lite mer om något väldigt specifikt. Mer än vad någon annan kan, eller egentligen vill kunna, om just den saken.
Man ska vara stolt över att vara en nörd eftersom det betyder att man bryr sig om något. Kan något om något. Det betyder även att man kan sitta i en fullsatt biosalong och gråta tillsammans med 300 andra personer när ens favoritkaraktär dör. Eller att man känner en kollektiv ilska när den sista säsongen av ens favoritserie inte motsvarar de många teorier som har skrivits fram i en tråd på Reddit.
Utan nörderiet så försvinner många sammanhang och gemenskapen med andra människor.
”Saknar kanske främst att kunna ge mig hän och försvinna bort”
Jag saknar på många vis att vara en nörd. Jag saknar sammanhanget. Det är dessutom lite sorgligt att det som gav mig en sådan glädje inte betyder samma sak längre. Men jag saknar kanske främst att kunna ge mig hän och försvinna bort för en stund – till en värld där inga fakturor eller mellanchefer kan nå en. Där det inte finns inköpslistor eller krav på att vattna blommor eller laga mat. Där man kan vara den där lilla människan igen. Den som man oftast förlorar någonstans längs vägen.
Det må visserligen vara samma känsla man söker som när Marvin och Doris i Hitta Nemo (2003) är nere på djupt vatten och i letandet efter Nemo trollbinds av en marulks ljussken, varpå Marvin säger: ”Jag känner mig… lycklig”. Trots att han snart riskerar att bli uppäten. Men för honom, liksom många andra, är det en stor sak att känna sig lycklig om än för ett kort ögonblick – som när man trollbinds av något magiskt.
Det behöver inte ens handla om en påhittad värld. Det kan vara vadsomhelst. Ett surdegsbröd till exempel. Att titta på hur bubblorna reser sig under jäsningen eller hur brödet formar sig i ugnen. Det grundar sig i en barnslig besatthet av något (i egen mening) närmast magiskt.
”Jag vill inte vara en av föräldrarna i The Breakfast Club”
Jag försöker med alla medel jag kan att hitta tillbaka till min egen nördighet igen, trots att det ser mörkt ut. Jag vill inte vara en av föräldrarna i The Breakfast Club. Jag vill känna glädjen igen. Min förhoppning är att den fortfarande finns kvar någonstans långt där nere. Att den om inte annat kommer fram lagom till pensionen igen. Eller så har den antagit en annan form i dag än för tio år sedan. (Jag har trots allt en surdeg i kylen).
Men jag saknar att sitta och gråta i en biosalong tillsammans med 300 andra personer. Det kan inte undvikas. Det är något närmast magiskt över det.
För att inte missa någon av våra bästa artiklar – följ Filmtopp på Facebook.
