Jennie Silfverhjelm

EXKLUSIVT: Jennie Silfverhjelm om "The Average Color of the Universe"

Eric Diedrichs | Intervju
13 februari 2020
Eric Diedrichs | Intervju
13 februari 2020

"Vi behöver mer modig svensk film".

Med sin Guldbaggenominerade insats i "All Inclusive", rollen i "Beck" och medverkan i filmer som "Aniara" och "Jag kommer hem igen till jul" börjar Jennie Silfverhjelm bli ett med det svenska folket. Filmtopp har pratat med den stigande stjärnan.

Jag befinner mig på Hotell Rubinen på Avenyn i Göteborg för att prata med Jennie Silfverhjelm om hennes nya film The Average Color of the Universe, som är regisserad av Alexandra-Therese Keining. Ett annorlunda drama om en kvinnas sorgbearbetning, uppdelad i sju delar efter Isaac Newtons färgkarta och där varje färg speglar en nyans av kvinnans psykologiska resa.

Efter en snabb kik på Jennies IMDb-sida tycks en sak vara uppenbar – hon har ett hektiskt arbetsliv. Utöver premiären för The Average Color of the Universe är hon klar för att göra fyra nya Beck-filmer, är bioaktuell med Jag kommer hem igen till jul, medverkat i Guldbaggevinnande Aniara och har i vår premiär med Rymdresan tillsammans med Robert Gustafsson. Därtill har hon arbetat på Dramaten under det gångna året i föreställningen av Lars Rudolfssons Hugh och Nancys många världar.

– Det är en del som kommer ut nu, men Aniara spelade jag in för fyra år sedan med några kompletteringar något år senare. Nu förbereder jag mig för fyra nya Beckfilmer, som vi spelar in nu i februari.

Jag såg "The Average Color of the Universe" tidigare idag och tyckte om konceptet med att dela in sorgbearbetningen i sju delar. Kanske drar för stora paralleller nu, men jag funderar på om det fanns någon tanke med just året när Isaac Newton bröt upp solljuset i dessa.

Aha, nu är du inne på något som jag missat. Berätta.

Året var 1666 och 666 är ju djävulens nummer. Filmen handlar ju om den värsta sorgen en förälder kan genomlida. Är det en slump eller finns det någon tanke med det?

– Vilken spaning! Jag tror att det är en slump, men jag måste kolla med Alexandra om det.

"Komik och tragedi är egentligen samma konst".

Jennie Silfverhjelm
Jennie Silfverhjelm i "The Average Color of the Universe". Foto: TriArt.

I "The Average Color of the Universe" är Jennie mer eller mindre ensam skådespelare. Hon berättar om den tre dagars korta inspelningen.

– Det var intensivt, men det var också väldigt roligt. Sedan innehåller den här filmen nästan ingen dialog. Ljudbilden är nästan som en medspelare. Vi var ett litet team där jag och Alexandra hade ett intimt och effektivt arbete. Inför inspelningen pratade vi aldrig särskilt mycket om manuset i sig utan diskuterade istället hur sorg och depression kan ta sig i uttryck. Vad gör det egentligen med den här kvinnan, att gå igenom två stora förluster inom en ganska kort tid? Filmen är som en dissekering av en depression där de olika färgerna representerar olika tillstånd av hennes själsliv. Visst var det tuffa scener att göra och jag var väldigt slut när jag kom hem efter dessa tre, intensiva dagar.

Trots det allvarliga temat, berättar Jennie, var stämningen på inspelningen allt annat än dyster.

– Vi hade också väldigt roligt och jag tror att ju svårare tema du arbetar med, desto roligare måste det vara på set. Du står inte ut med det där svarta om du inte får skratta. Komik och tragedi ligger så nära varandra, och du måste ha nära till båda två för att du ska kunna navigera.

Har arbetet med filmen på något vis påverkat din syn på färg?

Det finns ju forskning på hur olika färger påverkar oss och jag gjorde ett medvetet val om att inte läsa på något om det innan inspelningen. Jag vet inte om filmen har förändrat mitt förhållningssätt till färg men det finns något terapeutiskt med dem. Särskilt tycker jag att ljusgult och grönt är lugnande.

Om man kollar på en vanlig tagning för dig, brukar det vara i samklang när du är nöjd och när regissören är nöjd?

Jag brukar uppleva att vi har någonting i de två första tagningarna, men sedan är det oftast de sista tagningarna som väljs. Så jag vet inte om det över huvud taget går att lita på mitt omdöme, men det är inte heller min uppgift som skådespelare. Ofta får jag höra från dem man känner till exempel i teaterpubliken, att en särskild scen eller dialog var "fantastisk", men själv tänker man "nej, men gud det var ju jättedåligt ikväll".

Kanske uppstå det magiska när man avviker från vad man brukar göra?

– Ja, det tror jag också. För mig var också denna filmens speciella manus och berättande en stor utmaning. Jag visste inte vad jag gav mig ut på och var väldigt "ren" på så vis. Alexandra hade nog en väldig tillgång i mig som skådespelare utifrån just det, utan det vara mer bara: nu ska vi göra den här scenen och sen ska du rensa en fisk. Men jag sitter ju inte bara och rensar en fisk utan det är något som händer med karaktären när hon ser här blodet, får hon en minnesbild? Eller när hon röker i växthuset och solen kommer. Det värmer och är skönt. Det finns en intuitiv tillit mellan regissören och mig.

"En hyllning till långsamhetens lov".

När vi pratar om Jennies tidigare roller är det tydligt att arbetet med "The Average Color of the Universe" sticker ut för henne.

– Det är klart att detta är något annat än Beck eller komiska roller, eller vad man nu förknippar mig med. Det var också en annan utmaning att snitsla sig igenom den här berättelsen utan någon dialog eller någon direkt medskådespelare. Oavsett genre så måste man ha en magkänsla för materialet och känna att det är något man vill göra och som man går igång på. Då spelar det inte någon roll om det är en komedi eller ett drama. Men om du frågar mig vad jag skulle vilja göra framöver så skulle jag vilja att det gjordes mer modig film, men då måste vi ha ett mindre ängsligt filmklimat som satsar på manuförfattares och regissörers visioner.

Tycker du att klimatet är för hårt idag?

– Ja, det tycker jag. Det finns så många begåvade filmskapare där ute som inte får chansen. Det tycker jag är oroväckande. Jag är väldigt stolt över att den här filmen representerar en annan röst. Att den är så annorlunda gjord, så komprimerad och att den vågar vara så långsam. För vi lever i en tid när allt ska gå så fort hela tiden. Historien handlar om sorg och jag tror att läkning måste få vara autentisk och få ta tid. En hyllning till långsamhetens lov som är ganska sällsynt idag och som jag tror att vi människor behöver mycket mer av.

Kan du själv ta det långsamt ibland? Jag tycker själv att det kan vara svårt att inte distrahera sig.

– Jag försöker, men det är svårt. Det krävs helt andra muskler idag för att ta sig tid. Vi matar våra barn med att allt ska bli mer och mer effektivt.

Det krävs disciplin för att ta det lugnt.

– Ja, så är det. I den här filmen blir naturen väldigt läkande för henne. Jag gillar att naturen får ha en så stor roll i hennes läkeprocess. Det är jord, det är vatten, det är eld, det är aska. Det finns en respekt för naturen.

Med det tackar vi Jennie Silfverhjelm för pratstunden. "The Average Color of the Universe" går nu att se på bio. För mer läsning, se vår samlingssida för svensk film.