The Average Color of the Universe

The Average Color of the Universe (2020)

  • 1 tim 5 min
  • Drama
Eric Diedrichs | Recension
30 januari 2020
Eric Diedrichs | Recension
30 januari 2020

Sorgbearbetning i universums färger.

Regissören bakom "Pojkarna" är tillbaka med ett Terrence Malick-osande sorgebarn. "The Average Color of the Universe" är en fascinerande frågeställare något för kort för sitt eget bästa.

  • Regi:
    Alexandra-Therese Keining
  • Manus:
    Alexandra-Therese Keining
  • I rollerna:
    Jennie Silfverhjelm, Zardasht Rad m.fl.

Isaac Newton bröt upp solstrålen i regnbågens palett genom en glasprisma redan år 1666. De sju färgerna han kunde utmynna var: röd, orange, gul, grön, blå, violett och cyan. Att det var just år 1666, en etta följt av djävulens nummer, är förmodligen noterat av regissör Alexandra-Therese Keining som har delat upp nyanserna av den värsta sorgen en förälder kan uppleva i sju steg efter Newtons färgkarta.

I filmen följer vi nämligen en kvinna (Jennie Silfverhjelm) som i en stuga befinner sig i en sorts sorg-exil. Exakt vad som har hänt vet vi inte, men i de olika sju avsnitten, som vardera introduceras med en av ovanstående färger, kan vi lappa ihop hennes historia. Mycket sker under ytan och allt ramas in i ett drömskt, Terrence Malick-osande foto perfekt ackompanjerat av Sophia Erssons hypnotiska musik. Att allt är inspelat på tre dagar är mer än imponerande.

The Average Color of the Universe är ett konstnärligt och ambitiöst projekt som inte kommer att faller alla i smaken. För mig passar det dock, med sina psykologiska och filosofiska aspekter passar, som handen i handsken, eller rullen i kameran för att göra en mer filmisk liknelse. Det blir knappast sämre av att Jennie Silfverhjelm klanderfritt rör sig mellan färgavsnittens olika nivåer av sorg.

Mycket talar för The Average Color of the Universe, men med en ringa speltid på 65 minuter hinner inte filmen riktigt gå in på djupet. I den sista och avslutande delen verkar också Alexandra-Therese Keining få kalla fötter. Hon vänder på berättandets "toppen av isberget"-metodik för att i ett överflödigt plot twist-manér avslöja vad som döljer sig under ytan. Något som stjälper helhetsupplevelsen och mest bara bekräftar vad vi kunnat gissa (eller kanske känna) oss till. Synd.

Betygstrean är stark och jag ser fram emot vad Alexandra-Therese Keining hittar på härnäst.