Recension: I Lost My Body (2019)

Kapad hand söker kropp medan ung man söker kärlek.

I Lost My Body
Foto: Netflix.

Titel: I Lost My Body (2019)
Regi: Jérémy Clapin
Manus: Jérémy Clapin, Guillaume Laurant
Med: Hakim Faris, Victoire Du Bois m.fl.
Genre: Drama
Speltid: 1 tim 21 min

En avhuggen hand som flyr från ett laboratorium och tar sig fram längst Paris gator korsklipps med en ung mans uppväxt och hans, något problematiska, relation till sin kärlek. Låter det knepigt? Det är det väl också, men sådan är kanske fransk animation när den är som bäst.

Jérémy Clapins debutfilm I Lost My Body tog hela tolv år att göra och det märks, tillsammans med ljuvlig musik från Dan Levy andas varje animerad bildruta av någonting unikt. Det är ett lågmält, närmast existentiellt Netflix-släpp som garanterat kommer att vara något av det mest originella som du kan komma att se i år.

Att det är originellt säger kanske sig självt. När en film inleds med en hand, som i sant Familjen Addams-manér, vaknar från sin vila och smiter iväg från sin frysbox på jakt efter sin kropp så sätts tonen ganska omedelbart. Det som följer är en stundom komisk, stundom riktigt rå och eggande resa som kantas av oväntade möten som bara kan ske på mikro-nivå. En råtta blir garanterat mer läskig när man bara är en kringvandrande hand, till exempel.

Stalkerliknande beteende.

Samtidigt får vi följa den unge mannen Naoufels uppväxt genom tillbakablickar och hans första möten med sin stora förälskelse, Gabrielle. Han är en på många sätt ganska tafatt person, som cyklar runt och kör ut pizzor men blir alltid sen till chefens förtret. Han bor med en hopplös rumskamrat och verkar, precis som handen, inte riktigt passa in i denna värld. När han en regnig kväll kör ut pizza till en vänlig ung tjej i en skyskrapa så blir hans vardag plötsligt mindre grå.

De träffas aldrig, då hennes port inte går att öppna. Men förälskelsen är ändå omedelbar, om än till en början ganska ensidig. Är handens resa makaber så är den ändå ingenting mot hur Naoufel beter sig mot sitt kärleksobjekt – ett beteende som på många sätt kan stalker-klassas ganska rejält.

Filmen lyckas dock med konststycket att få våra sympatier att pendla. I ena stunden ser man Naoufel som ett hopplöst fall som bör backa undan omedelbart, men plötsligt finner man sig oförklarligt på romansens sida och hoppas att ungdomarna har en framtid tillsammans. Sen kastas man tillbaka igen.

Atmosfären är omslutande, känslosam och påminner en om allt som är bra med animationsmediet. Samtidigt så har filmen ett väldigt filosofiskt ramverk som ställer frågor om öde och fri vilja. Det blir, kanske felaktigt, med dessa glasögon som jag själv ser I Lost My Body en besvikelse när de olika trådarna stundtals snuddar vid det gymnasiala och kulminerar i en slutscen som hämtad från ett How I Met Your Mother-avsnitt. Jag kanske börjar bli en gammal och dammig cyniker, men det krävs numera mer än att det är franskt, smått intellektuellt och animerat för att ge mig en riktig käftsmäll.

Men går man in med mer hjärta och mindre huvud så tror jag verkligen att filmen kan lyfta ännu ett snäpp, och jag är himla glad att sådana här filmer möjliggörs och får plats via världens största streamingplattform.

Filmtopps betygsikon för betyg 3 av 5

För mer läsning, se vår lista över årets bästa filmer 2019!

About Daniel Turfors 98 Articles
Musikälskande filmtittare som pluggar journalistik och söker efter en hemlig portal till Wes Andersons universum.

Be the first to comment

Ta ton i diskussionen

Din mailadress kommer inte att publiceras.