Nu på bio

Det senaste på biofronten!

West Side Story (2021)

West Side Story (2021)

  • 2 tim 36 min
  • Musikal, Drama
Emil Oscar Rasmussen
Emil Oscar Rasmussen | Recension
06 december 2021
Emil Oscar Rasmussen
Emil Oscar Rasmussen | Recension
06 december 2021

Imponerande men inte övertygande

Kan Steven Spielbergs nyversion av "West Side Story" frälsa någon som har svårt för musikaler? Njae, inte direkt. Däremot lär den gå hem hos dig som är ett fan av genren och har en relation till Broadwayoriginalet från 1957 eller filmen från 1961.

  • Regi:
    Steven Spielberg
  • Manus:
    Tony Kushner
  • I rollerna:
    Ansel Elgort, Rachel Zegler, Rita Moreno, Ariana DeBose, David Alvarez, Mike Faist, Corey Stoll m.fl.
West Side Story
Foto: 20th Century Fox.

Jag skulle inte påstå att jag är allergisk mot musikal, men jag lider helt klart av någon form av överkänslighet mot genren. Det krävs inte mycket sång och dans för att jag ska ryckas ur en berättelse och börja fundera över hur konstigt det hade sett ut om folk betedde sig likadant i verkligheten. Jag är med andra ord helt fel person att recensera West Side Story.

Eller så är jag en perfekt kandidat för det?

Perspektivet från en som inte har någon direkt koppling till denna klassikermusikal behövs det också. För alla som sitter i den båten med mig kan det förhoppningsvis vara en intressant utgångspunkt för att se om Steven Spielberg kan lyckas utföra magi nog att vinna över en musikalskeptiker.

Oavsett om du sitter i den där båten eller inte känner du säkerligen till handlingen i breda drag. West Side Story är berättelsen om rivaliteten mellan två gäng, Jets och Sharks, på västra Manhattan under 1950-talet. Mitt bland alla drabbningar och hot spirar en förbjuden romans – och den har potential att både stilla och eskalera det ständigt växande hatet mellan de två gängen.

Avsaknad av självdistans och svårrelaterat

Det börjar sippra in vatten i musikalskeptikernas båt redan från minut ett av West Side Story. Kan den här skutan gått på grund redan innan den lämnat hamnen?

Vi leds in i berättelsen genom en presentation av Jets. De är råa, tuffa grabbar som växt upp utan förebilder och haft gänget som närmsta familj. De knäpper med fingrarna och gör piruetter på gatan, så där som coola kids gör. Snart introduceras vi också för Sharks – ett gäng puertoricaner som slåss för tillhörighet och bibehållandet av sin identitet på Manhattan. Även Sharks är riktiga hejare på sång och dans, men de kan också använda sina nävar.

Innan en första dust mellan gängen hinner eskalera alltför mycket stoppas bråket av polisen – som helt klart ser ner lite extra på puertoricanerna i Sharks. När de avisas stämmer de upp i sång för sin stolthet och Jets skrattar lite åt dem för att de sjunger.

Vi är bara några minuter in i filmen och ungefär här någonstans var jag redo att låta båten sjunka.

Jag ser presentationen av de svettglansiga pojkarna i Jets och tänker omedelbart på en sekvens från Zoolander (2001), där Derek Zoolander (Ben Stiller) har vänt hem för att arbeta med sin pappa och sina bröder i en gruva. Medan de andra har lungorna till 80 procent fyllda av gruvdamm, så har Zoolander strategiskt smetat ut lite smuts på armarna och ansiktet. När de lika strategiskt smutssnygga grabbarna i Jets börjar dansa över gatorna känns de ungefär lika mycket som ett farligt gäng som Zoolander känns som gruvarbetare. Samtidigt har de mage att skratta åt Sharks när de börjar sjunga? Såg ni inte själva hur ni trippade runt synkroniserat alldeles nyss?

Vid det här laget inser jag att jag har nästan 2,5 timmar kvar av en film som är humorbefriad och saknar självdistans. Ingen bra start.

West Side Story
Foto: 20th Century Fox.

 

Det blir inte lättare för mig att komma in i filmen när jag inte hittar något att relatera till hos karaktärerna i de olika gängen. Det nämns ofta att de har det svårt, men vi får sällan se det. Och revirkriget mellan gängen görs extra angeläget med hjälp av hintar om att staden och polisen vill fasa ut dem båda, men det verktyget används aldrig för att faktiskt spela ut dem mot varandra. 

Istället för att se två gäng som slåss för att de måste och för att de inte vet något annat, så ser jag två glatt dansande och sjungande grupperingar som verkar vilja slåss med varandra "bara för att".

Spielberg planterar tidigt och snyggt ut pusselbitarna som talar om för oss att den här stan, den är inte stor nog för båda gängen – men de används dessvärre aldrig för att väcka sympati för karaktärerna.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är en enorm missad chans att inte använda denna remake till att trycka hårdare på det hot som både visar på deras gemensamma förutsättningar och gör revirkampen extra laddad.

Nog med sågning. Om den här båten började ta in vatten från minut ett och fortfarande gjorde det 90 minuter senare, vad höll den flytande och rättfärdigade en trea i betyg?

Räddas av sista tredjedelen och vackert spektakel

West Side Stort
Foto: 20th Century Fox.

"West Side Story" är i grund och botten en mycket stark berättelse om hur hat föder hat. Det är först i takt med att det budskapet blir allt tydligare som filmen till sist (efter alldeles för lång tid) lyckas greppa tag om mig.

Det finns mycket mörker i West Side Story, och när det får mer utrymme parallellt med filmens kärlekshistoria, så blir den lättare att ta seriöst. Med ett allvar som överskuggar alla perfekta danssteg och rena toner blir den där bristen på humor och självdistans plötsligt oviktig.

Det allra viktigaste för mig när jag ser en film är känslan som den lämnar mig med. I mitt tycke är den sista tredjedelen av West Side Story såpass vass att den lyfter hela filmen. Det finns fortfarande en hel del som gnager, men när det väl kommer till kritan så bryr jag mig om karaktärernas öde i slutändan.

Vägen dit är alldeles för lång för någon som kämpar med musikaler, men är du tålmodig kan det vara värt det. Är du däremot någon som genuint uppskattar genren tror jag den här filmen kan vara en 156 minuter lång njutning.

Många känslor bubblar till ytan under filmens sista akt och en stor anledning till det är Rachel Zeglers prestation i rollen som María. Hon är medryckande och glänser i de flesta scener där hon får föra handlingen framåt (Ansel Elgort i rollen som Tony är inte alls lika imponerande). Däremot tycker jag det saknas kemi mellan Zegler och Elgort – deras brinnande kärlek känns inte alls så trovärdig som man hade hoppats. Kanske har det att göra med att Elgort både är och påtagligt upplevs som så mycket äldre än Zegler.

West Side Story
Foto: 20th Century Fox.

Jag måste också säga att, trots min Zoolander-liknelse, så är den här filmen rejält läcker från början till slut och spektaklet är imponerande. Det är rent fascinerande med vilken självklarhet som Spielberg har tagit sig an det här projektet. Det är bara att lyfta på hatten över att han, som 74-åring utan erfarenhet i genren, lyckats genomföra den här filmen med sådan stilsäker hand. 

Stephen Sondheim, som gick bort för bara några dagar sedan, låg bakom sångtexterna till West Side Story och när filmen i slutändan ska summeras skulle jag vilja påstå att den hedrar honom väl.

Delar av "West Side Story" imponerar stort, men som helhet lyckas den inte övertyga en skeptiker helt och hållet. Spielberg, Zegler och sista tredjedelen av filmen lyckas med det sagt göra avtryck nog för att filmen ska ha varit värd tiden och förtjänat ett dugligt betyg. Det här är inte en film som är skapt för mig, men jag tror nog att många musikalälskare där ute kommer att uppskatta den.

LÄS OCKSÅ:

NÄSTA ARTIKEL