Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Recension: Hilma (2022)

Recension: Hilma (2022)

  • 1 tim 58 min
  • Drama
  • Viaplay
Eric Diedrichs
Eric Diedrichs | Recension
19 oktober 2022
Eric Diedrichs
Eric Diedrichs | Recension
19 oktober 2022

Lasse Hallström tillbaka på svensk mark

I går var det galapremiär för Lasse Hallströms "Hilma". Här kan du läsa vad Eric Diedrichs tyckte om regissörens första svenska film på tio år.

  • Regi:
    Lasse Hallström
  • Manus:
    Lasse Hallström
  • I rollerna:
    Tora Hallström, Lena Olin, Lily Cole, Tom Wlaschiha m.fl.

När Lasse Hallström gör sin första svenska film på tio år pratar alla engelska, trots att det handlar om en svensk konstnär i Stockholm. Lite märkligt kan tyckas, men ambitionen är så klart att med minsta motstånd erbjuda ett högkvalitativt drama av en Oscarsnominerad regissör, proppat med exotiska Stockholmsmiljöer, för sina internationella abonnenter. Med sig har Lasse sin hustru Lena Olin och deras gemensamma dotter Tora, som båda gestaltar filmens titelperson i olika tidslinjer.

Tora Hallström som Hilma
Tora Hallström som Hilma af Klint. Foto: Audrius Solominas / Viaplay.

New Age innan det blev hippt

Filmen handlar huvudsakligen om en intensiv period när Hilma af Klint skapar några av sina mest berömda verk med den spirituella gruppen ”De fem”. Övertygade om att de är utvalda av andevärlden lever de ruggigt asketiskt och – liksom de gamla profeterna – får visioner efter lång tid av skoningslös fasta. Hilma, ledare för gruppen, menar att hon bara håller i penseln medan andarna sköter resten.

Resultatet är revolutionerande och cirka hundra år före sin tid. Gigantiska, abstrakta målningar av andevärlden går dock inte riktigt hem hos samtidens realism-fixerade galleristerna och erkännandet dröjer till långt efter hennes död. Lite som van Gogh med andra ord.

Utöver tavlor och andar är Hilma en historia om kärlek och arrogans. Konstnären inleder en relation med en av andegruppens medlemmar, men sätter alltid sig själv i först, övertygad om att sin roll här i livet är unik. Viktigast tycks emellertid vara att bli bekräftad av antroposofen Rudolf Steiner (Tom Wlaschiha), fast bestämd om att han är hennes själsfrände. På något vis förståeligt, han var ju också New Age ett halvt sekel innan det blev hippt.

Recension Hilma av Lasse Hallström
Rudolf Steiner (Tom Wlaschiha) pratar med Hilma. Foto: Viaplay

Återblickarna duggar tätt

På pappret finns det mycket som talar för Hilma, inte minst eftersom historien är så pass fascinerande och att skådespelarna gör bra ifrån sig – inte minst Tora Hallström som hela tiden är övertygande och målar sitt agerande med en vid känslopalett. Inledningsvis är också Lasse Hallströms romantiserande Hollywoodstil rätt mysig, om än på ett nostalgiskt plan. Sedan börjar återblickarna dugga tätt (ett minne från när Hilmas lillasyster hoppar från ett träd visas åtminstone fem gånger) och Hollywood-mys övergår till ett högkoncentrat av kritikergift.

Den sista, något förvirrade halvtimmen tycks bestå av mer återanvänt material än nytt. Det är också den här delen som drar ner helhetsbetyget ett snäpp – trist, för fram tills dess är det ett trevligt återseende av den gamla skolans filmkonst.

Lasse Hallström menar själv att detta är den film han är mest stolt över så jag hoppas för hans skull att andra kommer att uppskatta den mer än jag.

Hilma har biopremiär den 19 oktober för att sedan dyka upp på Viaplay den 18 november.

Mer läsning:

NÄSTA ARTIKEL