Recension av Utvandrarna 2021

Utvandrarna (2021)

  • 2 tim 29 min
  • Drama
Eric Diedrichs
Uppdaterad kl. 18:12 | Publicerad 22 december 2021 kl. 03:00
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Årets svenska storfilm är här

Nu är det dags för efterlängtade "Utvandrarna" att gå upp på biograferna. Filmtopps Eric Diedrichs har sett filmen och är delad till upplevelsen.

  • Regi:
    Erik Poppe
  • Manus:
    Anna Backe-Wiig, Siv Rajendram Eliassen
  • I rollerna:
    Lisa Carlehed, Gustaf Skarsgård, Tove Lo, Sofia Helin m.fl.

Missväxten är onådig för de svenska bönderna år 1849. Som inte de steniga, småländska åkrarna vore nog plågas familjen Nilsson av svält. Efter en tragedi bestämmer sig Karl-Oskar och Kristina för att söka lyckan i Amerika, där jorden är bördig och marken gratis. Som vi alla vet, blir livet inte riktigt så enkelt som de föreställt sig.

Vilhelm Mobergs utvandrarepos behöver knappast någon närmare presentation. I många skolor är den rekommenderad läsning och Jan Troells 70-talsfilmatisering klassas till de stora mästerverken – till och med till den grad att den första filmen Oscarsnominerades två år i rad, först som Bästa utländska film och året därpå som Bästa film (med konkurrenter som Gudfadern, Cabaret och Den sista färden). Mig veterligen har det aldrig hänt vare sig förr eller senare. Däremot vet jag med säkerhet att det inte är lite kaxigt att ge sig på en ny filmatisering.

Gamla favoriter skrotas

Utvandrarna
Foto: SF Studios.

Tack och lov har Erik Poppe och kompani gått in med helt rätt inställning och gjort sin egna tolkning av berättelsen. Självklart återkommer flera nyckelelement, men perspektivet är ett annat, nämligen Kristinas. Från mardrömsresan över Atlanten till när astrakanträdet bär frukt, är det hennes tankegångar vi möter. Många gånger ordagrant i ett uttjatat Terrence Malick-manér där existentiella frågor ställs, medan händer stryker längs halmstrån och den cirkulerande kameran är så närgången att den tycks vilja skalla vår huvudrollsinnehavare. Dessa ögonblick känns fabricerade och avbryter flowet i filmens annars så realistiska ton. Fotot är betydligt bättre när kameran väl står still, med slående vackra miljöbilder.

Denna gången avverkas samtliga fyra böcker på en och samma gång, med blandat resultat. Fram tills att vi når det lovade landet är berättandet ofokuserat med ett evinnerligt pingpongande till fragmentariska tillbakablickar. Inte en enda gång får jag chans till att komma nära familjen Nilsson. Betydligt bättre blir det när vi nått Minnesota och tempot skalas ner. Vissa kommer säkert att bli besvikna över att flera av bokseriens mest framträdande karaktärer har strukits – här blir det inget "gräva guld i USA till historiens mest stressiga soundtrack med Robert och Arvid" – men samtidigt är Kristina och Ulrika betydligt mer utvecklade, vilket känns helt rätt i tiden. Något annat som känns "rätt i tiden", är ändringarna som har gjorts kring mötena med landets ursprungsbefolkning.

Styrkan ligger i skådespelet

Utvandrarna
Foto: SF Studios.

Till den stora frågan, hur är nya Karl-Oskar och Kristina? Utan några som helst försök till småländska gör både Gustaf Skarsgård och Lisa Carlehed bra ifrån sig. Trots att Skarsgård har betydligt mindre speltid är känslan av hans Karl-Oskars ständigt närvarande med en sorts oroväckande, rastlös nerv. Alltid arbetandes med något, ständigt observerande, rör han sig in och ut ur bild när man minst anar det. Ibland nästan spöklikt. Eftersom kameran sällan lämnar henne, måste Lisa Carlehed dra det stora lasset. Hon gör en nyanserad insats och lyckas lika väl fånga Kristinas bitterhet och illvilja mot sitt nya liv, som hennes förmåga att vara en riktig lejonmamma. Bland de andra skådespelarna vill jag lyfta fram Tove Lo för sin tolkning av Ulrika. Blixtsnabbt etablerar hon ett tragiskt förflutet bakom "Gladans" obönhöriga kaxighet. Inte illa jobbat för en debutant.

I det stora hela är Utvandrarna en ambitiös satsning som inte riktigt når hela vägen fram till mål. Gott hantverk och skickligt skådespel gör helhetsupplevelsen absolut sevärd, men filmen hade mått bättre av färre tillbakablickar och utan Ulrikas Terrence Malicks-lajvande.

Utvandrarna har svensk biopremiär den 25 december.

Mer läsning:

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL