Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Filmtips

Här hittar du Filmtopps filmtips!

Serietips

Här hittar du Filmtopps serietips!

Jan Troell

Intervju: Jan Troell

Eric Diedrichs | Intervju
12 februari 2016
Eric Diedrichs | Intervju
12 februari 2016

"Jag vill ha den direkta kommunikationen med bilden"

Under Göteborg Film Festival 2016 hade vi det stora nöjet att få träffa en av svensk films stora auteurer, Jan Troell. Troell har under sin långa karriär levererat förstklassiga spelfilmer såväl som dokumentärer. Hans filmatisering av Vilhelm Mobergs Utvandrarserie är en internationell succé och ett av nyckelverken i vårt lands kulturarv. Två av Jan Troells filmer har visats under festivalen, Utvandrarna och den nya kortfilmen Vid diktens port.

I Vid diktens port står en fyratusen år gammal egyptisk skulptur föreställande en man och kvinna i fokus. Vi får se hur besökare på konstmuseet Louvren betraktar skulpturen – eller är det skulpturen som betraktar dem? I filmen läser Sven-Bertil Taube Nils Ferlins dikt Vid diktens port.

– Jag har velat göra en film om den där träskulpturen sedan tidigt 70-tal, berättar Jan. Nästan lika länge har jag också tänkt på en gammal inspelning med Sven-Bertil där han läser dikten. Det är en fantastisk dikt. När jag var i Paris för ett tag sedan filmade jag en skiss till vad som skulle bli en ordentlig film med riktig utrustning. Men eftersom filmskissen fick ett eget värde, som inte skulle gå att återskapa med regisserade skådespelare, fick den bli filmen.

Läs också: Filmtopp.se på Göteborg Film Festival 2016

I Utvandrarserien ser vi Monika Zetterlund, i Ingenjör Andrées luftfärd möter vi Cornelis Wreesvijk i Maria Larssons eviga ögonblick har vi Emil Jensen. Nu Sven-Bertil Taube. Hur kommer det sig att musiker figurerar i dina filmer?

– Det finns ingen förbindelse mellan dem. Monica var producenten Bengt Forslunds kontroversiella val som Moberg tyckte var alldeles på tok. Han ville ha en utbildad skådespelare i rollen, men när han såg resultatet blev han väldigt nöjd. Cornelis kom jag att tänka på för hans personlighet. Emil Jensen hade jag sett vid Viktoriateatern i Malmö och tyckte att han passade för rollen.

Vad betyder musiken för dig under ditt filmarbete? När vet du att du vill ha just det här musikstycket eller den här låten i en film?

– Musik är kolossalt närvarande när jag arbetar med film. Att välja musik är både roligt och bland det viktigaste i en films tillkomst. Musiken kan styra hela känslan av en film och därför vill jag helst ha den musik som ska användas närvarande under hela klippningsprocessen. Vid Andrées luftfärd hade jag en idé om ett huvudtema redan i manusstadiet, men när jag provade musiken under klippningen kändes den alldeles för stor. Vi använde istället temat några år senare när vi gjorde en dokumentärfilm om Andréexpetidionen. I Ole dole doff var det ett medvetet val att inte ha någon musik.

Andra har läst: Intervju - Ale Möller (kompositör)

Du skriver, regisserar, filmar och klipper dina filmer. Vilket av dessa områden ligger närmast om hjärtat? Jag tänker på Hitchcock, som tyckte mest om att göra bildmanus och tyckte att själva filmandet var mer av ett nödvändigt ont.

– Jag är på ett sätt svagast för klippningen. Då finns förhoppningsvis alla de bitar man vill ha och det finns en begränsning i att ha just det materialet. Det är också under klippningen det magiska mötet mellan två bilder uppstår, som föder ett slags tredje mottagande. Fast det vill ju till att materialet är tillräckligt bra.

Jan troell filmar
Jan Troell under inspelningen av "Maria Larssons eviga ögonblick". Foto: Nille Leander.

Jan berättar att han i viss mån låter sina skådespelare improvisera och att han sällan kräver dem på exakta formuleringar.

– Per Oskarsson, som spelade läraren i Ole dole doff, avskydde när allt var planerat. Att tala om för honom att han skulle gå hit eller dit tyckte han inte om, och inte heller när man berättade för honom vad han skulle säga. En gång ville jag ha en exakt formulering och han gjorde det till slut under protest, skrattar Jan.

- Annars låter jag ofta vanliga människor spela sig själva så långt det går. I Utvandrarna spelades Karl-Oskars mor av en riktig bondkvinna. Hon hade skrivna repliker, men gjorde om dem till sina egna.

Läs också: Utvandrarna - en av de bästa revisionistiska westernfilmerna

Du har sagt att när du ansvarar för kameraarbetet så har du möjlighet att improvisera på ett helt annat sätt än om någon annan filmar. Vad är det du försöker fånga, vad är det du söker efter?

– Om jag visste vad jag söker efter skulle jag kunna överlämna kameraarbetet mer åt någon annan. Men jag gör nästan aldrig bildmanus, om det inte är något som är tekniskt väldigt avancerat. Jag vill gå till inspelningsplatsen med skådespelarna och låta atmosfären styra. Då kan jag upptäcka vad jag söker efter under själva filmandet. Till och med under en planerad tagning kan jag på en impuls vända kameran åt ett annat håll. Jag har provat att arbeta bredvid kameran, men jag känner mig utanför. Jag vill ha den direkta kommunikationen med bilden. Nu för tiden är det vanligt att regissören sitter avskilt någonstans en bit ifrån och tittar på en liten skärm. Det är ingenting jag kan tänka mig.

Påverkade auteurbegreppet, att ensam göra så mycket av filmarbetet, dig i början av din karriär?

– Ja, då var den franska vågen aktuell och givetvis blev jag påverkad av det. Genom Bo Widerberg blev det en självklarhet för unga svenska filmskapare att vara auteurer. Det finns olika kategorier och vissa är en del av industrin medan andra sätter sin egen prägel på filmskapandet, även om de inte själva håller i kameran.

Troell
Liv Ullman och Jan Troell under inspelningen av Zandy's Bride

Efter de internationella framgångarna med Utvandrarserien fick du möjlighet att regissera Pionjärerna, den första av dina två Hollywoodfilmer. Hur var tyckte det att jobba med Gene Hackman, som spelade filmens huvudroll Zandy?

– Jag kände för stor respekt mot honom och var blyg. Han blev förbannad på mig en gång när vi repeterade en dialog. Kameran var inställd på en närbild och när vi började panorera till skådespelaren bredvid blev Gene rasande eftersom han tyckte att det var hans närbild. Jag blev vansinnig och drog därifrån, då blev Gene ännu argare och följde efter mig. Vi skrek på varandra ett tag och smockan hängde i luften.

Du har sagt att man kan dela in dina filmer i två kategorier: de du har blivit ombedd att göra och de du själv har fått idén till. Hur skiljer sig ditt emotionella band till dessa filmer?

– Det ska inte skilja sig alls i slutänden. Med Utvandrarna visste jag inte om jag ville göra filmerna eftersom de kändes för bra. Alla hade en färdig bild från bokserien och jag var på vippen att avböja. Det som gav mig lust att göra filmerna var bilden av Kristina när hon längtar hem efter sin docka. Hon tänker på den i Amerika och det kändes som en konkret bild av hennes längtan efter Sverige. Det skrevs in i manus, men vi filmade det aldrig. Fast den biten behövdes för att jag skulle vilja göra filmen. Om du ska göra någon annans verk bör du göra om det till ditt egna först.

Du har jobbat med både spelfilm och dokumentärfilm, känner du att dina dokumentärfilmer får samma möjlighet att nå en publiken som dina spelfilmer?

– Mina dokumentärfilmer visas främst på TV och på olika filmfestivaler. Det är inte så ofta dokumentärfilmer går upp på bio. Det är inte så lätt att få en dokumentär visad på TV heller. SVT har tackat nej till Vid dikens port, de förstod den inte alls. Filminstitutet var inte heller intresserade. Allt arbete blev helt enkelt ideellt. När jag började min karriär var det lätt att få sina kortfilmer visade på TV och de sågs av många, ett positivt klimat för filmskapare. Sedan kom möjligheten att göra långfilm, vilket egentligen låg utanför fantasin. Jag har åkt på en våg in i den här branschen.

Läs också: Intervju med dokumentärfilmaren Fredrik Gertten

När du jobbar med biografifilmer, senast med Dom över död man, hur stor konstnärlig frihet känner du att du kan ta ut?

– Det beror på vad filmen kostar. Ju mer den kostar, desto mindre frihet. Mer pengar innebär ofta att producenter styr hårdare och att hela projektet är väldigt reglerat. Om man ser till innehållet vill jag alltid hålla det väldigt nära sanningen.

Om du jämför filmaren Jan Troell idag med filmaren Jan Troell 1966, var ligger de största skillnaderna?

– Jag kan lyckligt säga att jag fortfarande har lusten kvar och att jag är fri från självpåtagna band. Ju mer teknisk och perfektionistisk du blir, desto mindre vågar du vara impulsiv. Okunnighet kan vara rätt bra ibland. Fast jag var inte alltid lycklig förut heller, ibland ville jag till och med fly. Producenten Bengt Forslund hjälpte mig genom en kris jag hade när vi spelade in "cykelscenen" i Här har du ditt liv (1966). Jag var inte van vid att jobba med ett filmteam och jag kände att jag inte fick liv i dialogen. Då var jag nära att lämna allt, men Bengt sa att vi skulle komma tillbaka senare och göra om scenen på mitt sätt med ett mindre team och då gick det bra.

När vi avrundar intervjun berättar Jan att han nyligen har gjort en dokumentärfilm som han hoppas kunna lansera snart. Han arbetar också med en ny film tillsammans med sin dotter Yohanna Troell, även hon filmskapare. De hoppas kunna påbörja filminspelningen nu till hösten. Självklart hoppas vi också på det!