Recension: Beck – Dödläge (2024) – så bra är säsongsfinalen
En final som blandar och ger
Efter intensiva ”Inferno” är Beck tillbaka med sin efterlängtade säsongsfinal. Även om det finns bra bitar, så lämnar ”Dödläge” en del i övrigt att önska.
Väntan på den femtionde Beck-filmen har varit lång, och det står tidigt klart att tittarna inte får sitt typiska kapitel. Likt 58 minuter och Inferno anstränger den sig för att vara mer konceptuell och minnesvärd än vad serien vanligtvis tillåter. Den utsätter också Martin Beck för en typ av desperation som jag inte kan minnas att vi sett förut. Men ambitionerna till trots så blir det inget storartat klimax när säsongen går i mål efter vad som tagit ett och ett halvt år.
I den nya filmen får våra protagonister ett larm om att en man brutalt har mördats i sin lägenhet. Offret visar sig vara en kriminell person med kopplingar till ett stort värdetransportrån. Under utredningen skickas en patrullbil även för att prata med offrets ex-fru, där barnbarnet Vilhelm gör sin praktik. Under patrullen blir Vilhelm tagen som gisslan av två stormiga brottslingar på flykt, vilket gör både morfar Martin och mamma Inger förtvivlade. De vet inte var Vilhelm är eller vad som har hänt honom. Det finns inga ledtrådar och Beck-gruppen kopplas in för att effektivisera jakten på kidnapparna.
Tröttsamma grepp i säsongsfinalen
Även om filmen skiljer sig från majoriteten av Beck-filmerna i stort, så finns det för tröttsamma klyschor som drar ner säsongsfinalen. Den mest uttjatade är förstås de vilt förälskade brottslingarna som drömmer om att komma undan med stålarna och fly landet för att bo i en hytta på en strand någonstans i varmare klimat. Ett annat utslitet grepp är det med swish-journalisten som ifrågasätter de högre makternas arbete och som befinner sig på brottsplatserna för att livesända händelser till sina följare.
Men i en tid där allting redan har gjorts många gånger om så går väl de flesta klyschorna att ta, särskilt av en så pass folklig institution som Beck. Större problem har jag med själva finalen där det stora gisslandramat löser upp sig på ett nästan förvirrande enkelt sätt, som inte kräver att någon i Beck-gruppen behöver kliva in i situationen för att rädda dagen. Under upplösningen är det tänkt att vi ska känna empati för förövarna, men vi lär oss varken att förstå eller bry oss om dem tillräckligt mycket fram tills dess för att bry oss på riktigt.
”Valter Skarsgård visar att han kan bli en större del av Beck”
Men även om finalen är ett antiklimax så finns det delar som är bra med "Dödläge". Valter Skarsgård som tidigare känts lite skohornad in i serien, får utrymmet han behöver för att visa att han visst kan bli en större del av dess framtid. Om han, som Haber själv beskriver det, är en eventuell arvtagare till Martin Beck återstår ännu att se, men att han vuxit som skådespelare finns det inga tvivel om.
Det är också roligt att se Lancelot Ncube tillbaka på den stora scenen. Även om rollen som brottslingen Milo inte är märkvärdig eller någon som han lär få särskilt mycket uppmärksamhet för, så har han synts till alldeles för lite sedan han gjorde en av TV-världens bästa roller som den genomonda IS-värvaren Ibbe i Kalifat. Farvälet av Ingvar Hirdwall och ”Grannen” Valdemar är kanske det allra bästa med filmen. Det är finstämt, värdigt och klaffar imponerande väl.
”Dödläge” är ett hack sämre än ”Inferno” och gör en påmind om den något svajiga kvaliteten som Beck-filmerna tenderar att ha. Nu när Haber och gänget är klara för åtminstone två nya filmer får vi förhoppningsvis se dem båda hålla uppe seriens högsta nivå.