Nu på bio

Det senaste på biofronten!

Tove.

Tove (2020)

  • 1 tim 40 min
  • Drama
Nathalie Leth
Nathalie Leth | Recension
30 januari 2021
Nathalie Leth
Nathalie Leth | Recension
30 januari 2021

Berättelsen om en livlig konstnärlig själ.

Kärlek, ensamhet, konstnärlig integritet, och Mumin. Det är nord, syd, öst och väst över hela världskartan som är filmen om Tove Janssons liv. En kvinna som få kanske känner till lika väl som hennes vita och rundnosade skapelse.

  • Regi:
    Zaida Bergroth
  • Manus:
    Eeva Putro, Eeva Putro & Jarno Elonen
  • I rollerna:
    Alma Pöysti, Krista Kosonen, Shanti Roney, Joanna Haartti

I Tove spelas den stora finska författaren Tove Jansson av Alma Pöysti och jag vet inte hur man någonsin skulle kunna välja en bättre skådespelerska att spela denna legendariska konstnär. Från vad vi lär oss genom filmens gång har Tove en stark virvelvind inom sig som inte tänker tystas. Detta syns när hon släpper loss i sin sprakande dans eller stänger ute sin omvärld när hon har penseln i handen.

Streama Gratis

Alma Pöysti fullkomligt förkroppsligar Tove Jansson. Energin smittar av sig och det spritter i min kropp ända ut i fingertopparna. Jag vill inget mer än att också kasta mig upp och svänga runt med armarna och fötterna med en drink i handen i någons cigarettrökiga vardagsrum.

Men allt är inte en jazzig dans på rosor. Filmen är fylld till bredden av Toves framgångar och motgångar. Det är en krok av kullar och dalar som mjukt och följsamt fortsätter att dra mig in och som får mig att fortsätta bry mig, tills jag till slut landar. Till hjälp har Alma Pöysti andra lika fantastiska skådespelare. Jag kan inte belysa starkt nog hur jäkla bedårande Joanna Haarttii är.

Tove Jansson står och målar med en cigarett i munnen
Foto: Nonstop Entertainment AB

"Tove" är på sina ställen klippt lite hastigt och lustig. Jag kan då känna mig förvillad och undra: “är vi redan färdiga?", när en scen lite för snabbt går över till nästa. Kanske var det inte väsentligt eller var det så Tove Jansson levde? För mig som åskådare blir det dock lite som att en blixt har slagit ner och jag förväntas att direkt acceptera min nya verklighet utan hänsyn till att jag ville låta den förra scenen smälta.

En av Toves stora styrkor är att filmen inte förolämpar mig genom att övertydligt förklara precis allting med stora skyltar där det står vad jag ska känna eller förstå. Det är en avancerad gång på en tunn lina och jag kan förstå att man kan tappa balansen emellanåt.

Mitt sista och absolut bästa klagomål, som egentligen är en enorm hyllning till Tove, är att jag aldrig kommer att kunna se denna förtrollande Mumintroll-film för första gången någonsin igen.

Läs också vår recension på Netflix nya film The Dig.