Timothée Chalamets ”Marty Supreme” är den kaxigaste sportfilmen någonsin

Inför årets Oscarsgala är två sportfilmer, F1 och Marty Supreme, nominerade i kategorin Bästa film. Den förstnämnda handlar om en av världens farligaste och snabbaste sporter, den andra om pingis. Vilken av dem tror du bjuder på mest intensitet och nerv?

Den om pingis, så klart. 

”Marty Supreme” är ett ovanligt briljant sportdrama

Jag älskar berättelser om drömmare med ett tydligt mål. Berättelser där ett pris måste betalas för att uppnå drömmen, hur liten den än är, och där det man brinner för bränner broar. Tidigt i min Filmtopp-karriär skrev jag till och med en kortare artikelserie om hur regissören Damien Chazelle byggde sina filmer kring just det temat (artikel ett, två och tre). 

Marty Supreme är precis den typen av film. Den handlar om en amerikan, Marty Mauser (Timothée Chalamet) som älskar pingis, i en tid då pingis var en icke-sport i USA. Trots att ingen verkar bry sig om hans passion, har Marty bara en sak i sikte – att bli bäst i världen på pingis. Och han är snudd på redo att gå över lik för att uppfylla sin dröm. I vägen för drömmen står en skicklig japan med ett nytt typ av racket, en ständig brist på pengar och, framför allt, en arrogans som ständigt sätter käppar i de egna hjulen. Det är en arrogans och ett självförtroende som visserligen öppnar hotellrumsdörrar till personer som borde vara långt bortom han räckhåll, som skådespelarstjärnan Kay Stone (Gwyneth Paltrow), men in den smalare tennisvärlden skapar Martys personlighet bara nya hinder för honom.

Kort sagt är det här en film som passar mig som handen i handsken. Och för det mesta levererar Josh Safdies film om pingisentusiasten Marty Mauser allt jag kan önska från den här typen av film.

Från första scen är ”Marty Supreme” precis lika kaxig och självsäker som sin huvudkaraktär. Det här är en film om pingis och, no offense, men vi kan nog alla vara överens om att det inte är den sexigaste sporten som finns. Trots det ursäktar sig varken dramat eller Marty Mauser det minsta för att framställa pingisen som det viktigaste i hela vida världen. Viktigare än pengar och ett tryggt liv, viktigare än vänskap, till och med viktigare än kärleken.

Det gnistrar om Timothée Chalamet när han får gestalta Marty Mausers glöd och det går inte säga annat än att hyllningarna av hans prestation är berättigade. Den fortfarande unge stjärnan fortsätter att ta kliv som skådespelare. Överlag är skådespelarinsatserna också en av filmens styrkor. Inte bara Chalamet, utan Paltrow, Odessa A'zion, Abel Ferrara, Kevin O'Leary m.fl. är alla klockrena i sina roller.

Tempot är en annan av styrkorna i Marty Supreme. Med sina 180 minuter är det här en lång film, men tiden flyger förbi tack vare precis den typ av rappa, ofta rent frenetiska, scener som vi kan förvänta oss från någon som ligger bakom Uncut Gems. 

Värd sina Oscarsnomineringar – men filmne är inte perfekt

Marty Supreme är en genomgående lysande film, det är inget snack om den saken. Från de stilsäkra valen bakom regin och fotot till Chalamets pulserande energi i varje scen och imponerande insatser till och med i de minsta birollerna, är det här en film som imponerar från första till sista ruta. Marty Supreme är en rakt igenom imponerande film – men inte en golvande upplevelse. 

Det kan se konstigt ut efter de 500 hyllningsorden ovan, men jag är faktiskt lite besviken på filmen också. I första hand rör det sig nog om för höga förväntningar, men jag tycker också att den gör två rätt grova missar som hindrar filmen från att verkligen inpränta sig i ens själ; som hindrar filmen från att bli en upplevelse jag kommer att blicka tillbaka på som något utöver det vanliga. 

Den första missen rör dramaturgin kring Martys pingisdröm. Karaktärens mål är glasklart, och handlingen lutar sig stundtals mot klassisk sportfilmsstruktur med en tydlig rival, högmod och allt som följer med resen mot att bli bäst, men långa stunder glöms också pingisvärlden bort. Handlingens huvudfokus ligger – med all rätt – på Martys kamp för att ens få chansen att tävla, men filmen hade mått bra av att påminna oss lite oftare om vad det faktiskt är han kämpar så hårt för. Istället radas det upp hinder och utmaningar för Marty i det privata, så till den grad att de ibland upplevs som konstruerade.

Tanken är helt rätt, men balansen är inte helt perfekt. Det minimala fokuset på sporten under den andra akten när alla hinder hopar sig leder nämligen till det andra problemet – att filmens klimax aldrig ens får chansen att bli så effektfullt som jag hade önskat. Det är ett medvetet val från Safdie och jag ser poängen i att skapa en dissonans mellan vad publiken ska känna och det Marty känner, men tyvärr leder det också till en viss avsaknad av engagemang när man bör vara som allra mest uppslukad av berättelsen.  

”Marty Supreme” fick hela nio Oscarsnomineringar och efter att ha sett filmen känns det inte helt och hållet orimligt. Det är ingen fullpoängare, men alltjämt en av de bästa filmerna som kommer att släppas i Sverige i år och en mycket, mycket njutbar filmupplevelse. 

”Marty Supreme” har svensk biopremiär den 6 februari.

Filmtopp uppdaterar dig med nyheter och tips inom streaming och bio. För att inte missa någon stor händelse, recension eller tips – följ oss på Facebook.

Info om: Marty Supreme